Slagma what's the score?
Reserapport ifrån Millwall - Leeds(3-2).
Med en lagom mängd av förhoppningar klev man av flyget vid Stansted, London och kände hur sommaren slagit till på allvar i Storbritannien. Inte en tillstymmelse till kyla och gråa moln syntes till på himmelen och bara en sak cirkulerade i huvudet, Millwall-Leeds.
Detta skulle bli min totalt tredje visit till London men blott den andra för att se Wall lira. Senast jag besökte The Den var under förra säsongen då jag såg The Mighty Lions spela oavgjort mot Derby i ett lite småkyligt London. Nu var förhållanden annorlunda.
Flygbussen satte av mot Liverpool Street och väl där tog jag och mina vänner taxin till The Den. På vägen kunde man se gott om blå tröjor som marscherade från puben mot arenan och lite här och där kunde man höra deras sång ''Miiiiiiiiiiiiiiiii...'' eka igenom kvarteren.
Taxin stannade vid Ilderton Road där ett hav utav Millwallians gick igenom området mot arenan och skanderade ramsor så det ringde i öronen.
Väl framme vid arenan blev det en snabb vistelse i klubbshopen för att handla in årets halsduk och lite t-shirts, sedan bar det av mot Dockers Stand. Köandet var enormt i jämförelse med min förra vistelse på The Den och adrenalinet kickade i kroppen, nu ville man bara in!
En snabb hot dog slank ned i kistan innan man sakta gick upp för trapporna och man kunde redan nu höra en mäktig sång. Sedan tog vi plats bland den stora massan av åskådare på The Dockers Stand, före detta East Upper Stand, närmast bortasupportrarna.
Spelarna marscherade in på de vanliga viset till ''Let 'em come'' och nu reste sig hela arenan för att delta i sången. En sådan ljudvolym har jag inte fått uppleva på väldigt, väldigt länge. Miiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiill...
Millwall tog tag i taktpinnen på planen direkt och verkade oerhört taggade inför de fullsatta The Den. Spelare som Trotter, Morison och Townsend glänste från första början.
The Lions fick en hyfsat billig frispark en bit in på den första halvleken i ett lysande läge. Där fanns Townsend, som orsakat frisparken, och James Henry, frisparksspecialisten. Tillslut drog Henry till med en härlig vrist och ett välplacerat skott som gick via Kaspar Schmeichels vänstra hand upp i krysset! Arenan fullkomligt exploderade och själv fick man utstå armbågar i huvudet samtidigt som galna och glada engelsmän lyfte upp en från alla håll! Halva läktaren rusade direkt bort emot Leeds supportrarna och gjorde sitt för att håna dem. Vilket makalös stämning!
Den sången som utan tvekan hördes mest förutom de gamla vanliga "No one likes us" och "Miiiiiiiiiiiill..." var en väldigt elak sång som enbart bestod av ett ord.. Istanbul.. Vilket retade upp samtliga på den välfyllda bortasektionen. För ett antal år sedan knivhöggs två Leeds supportrar i Istanbul när man spelade emot Galatasaray och det uppmuntrade i princip hela The Den att skadera ISTANBUL! ISTANBUL! under hela matchen. Även ett antal Millwallians hade med sig turkiska flaggor in på arenan vilket resulterade i att de blev bannade ifrån The Den resten av säsongen.
På planen fortsatte Millwall att regera. En högerhörna från Townsend renderade i 2-0 när Liam Trotter omarkerad kunde slå in den i nät. Stämningen var fortsatt underbar på läktarna och det gick nästan att ta på den.
Andra halvlek blev en mer jämn historia. Leeds kvitterade en bit in på andra men Millwall svarade snabbt då Morison snappade upp ett tafatt misstag i Leeds försvaret och lobbade in trean.
Matchen var tuff och bjöd på en hel del fina närkamper och man fick sig rejäla kontraster i jämförelse med fotbollen hemma i Sverige. Tempot, fysiken och kampen var på en helt annan nivå och stämningen på arenan var inte ens i närheten av det man normalt ser i till exempel Göteborg där jag bor.
Leeds kämpade hårt för att komma tillbaka i matchen men det dröjde ända till övertiden innan man kunde få in en reducering och det förkunnade att Millwall tog tre mycket viktiga poäng i kampen om Play-off platserna. Inte bara det, det var nu bara tre ynka poäng som skiljde lagen åt i tabellen.
Bäst på plan i Millwall var utan tvekan Andros Townsend men även Morison, Trotter, Lisbie, Harris och Henry gjorde bra insatser såsom hela Millwall egentligen gjorde.
Det hela firades med en tripp till en av de många lokala pubarna i området, The Ancient Foresters. Vilket underbar dag det var!