Min manager är död, men lever vidare
Vägen kantas av sörjande. Eller sörjande… folk som redan vet att de kommer att sakna är nog en mer precis beskrivning. Sorg är inget som på något sätt passar sig i Howard Kendalls sällskap. Visserligen ligger han nedbäddad i en kista i en bil på väg i kortege genom Liverpools gator, därmed förhindrad till ett glas champagne, men han är fortfarande medelpunkten då det är hans egen begravning.
Det var snart två veckor sedan. Jag och min äldste son låg och vilade på hotellrummet. Snart var det dags att kliva upp, ta på sig halsduken och få tag på en taxi ut till Goodison Park. Tv:n var på i bakgrunden och vi slötittade lite. Plötsligt dök det upp på skärmen – Howard Kendall hade avlidit! Samma dag som vi var i Liverpool för match! Och sådär plötsligt. Han var ju bara 69 år och rätt så nyligen såg jag en intervju med honom gjord av hans gamle spelare (numera en av Evertons ambassadörer) Ian Snodin. Overkligt. Som alltid när det handlar om dödsbud som kommer tidigare än tänkt. Det var bara det att Howard Kendall var ”min” manager. Min manager…
Större än livet
”Larger than Life” är en beskrivning som ofta återkommer när det gäller Howard Kendall. En legendar i Everton och en legend i staden Liverpool. När mittfältaren Ian Snodin skrev på för Everton 1986 ställde klubbens läkare frågan om han drack öl. Snodin – som alltid har varit förtjust i öl – skruvade på sig och fick ur sig något i stil med ett par öl efter match. Läkaren gick tillbaka till Kendall och de konfererade allvarligt om något. Snodin trodde att nu var det kört. Han skulle inte sagt något om att dricka. Domen var rak och tydlig. Undersökningen har gått galant, utom på en punkt. Öldrickandet… Endast ett par öl duger inte! I Everton dominerar man såväl matcher som den sociala scenen på kvällarna.
Ian Snodin – som nobbat Liverpool FC till förmån för Kendall – passade perfekt i gänget, som så många andra i Howard Kendalls lag från 80-talet. Allt byggde på stark sammanhållning och minst lika starka karaktärer som kunde ta för sig, oavsett var de befann sig. Det var så han ville ha det och det var så han skapade framgång.
Howard Kendall var en av de sista engelska managers som med en modest budget (förbi var de dagar då Everton var det rika laget) skapade ett fantastiskt lag som vann ligan två gånger, FA-cupen en gång, Cupvinnarcupen en gång. Dessutom ytterligare två FA-cupfinaler, en ligacupfinal och en andra plats i ligan. Allt mellan 1984 – 1987. Det var ett spelande lag. Ett lag som på några få år bestod av idel landslagsmän, men det var också ett lag som kunde bita i, get in eller sort people out. Inga blyga violer, utan högljudda personligheter som målvakten Neville Southall, lagkaptenen Kevin Ratcliffe, mittfältaren Peter Reid och forwards som Andy Gray och Graeme Sharp. De kompletterades av underskattade lirare som Kendall ”fyndat”, såsom Trevor Steven och Kevin Sheedy. Blivande stjärnor som Paul Bracewell och Gary Stevens samt rena rama galningar och halvkriminella som Pat van den Hauwe, såväl som grovt underskattade lagspelare såsom Adrian Heath, Alan Harper och Kevin Richardson med flera. Och en mittback som inte kunde spela så mycket boll, men gjorde ändå 14 mål under 1984/85, i form av Derek Mountfield. Senare skulle spelare som Gary Lineker, Ian Snodin, Paul Power och Dave Watson bidra till nästa mästerskap 1987. Men säsongen 1984/85 var Everton Europas bästa lag. De vann ligan och Cupvinnarcupen överlägset och hade det inte varit för stumma ben och ett fantastiskt mål av Manchester Uniteds Norman Whiteside i förlängningen av FA-cupfinalen, hade det blivit en historisk trippel. Tyvärr inträffade Heysel-katastrofen bara några dagar efter att Everton-fansen skött sig alldeles utmärkt i samband med Cupvinnarcupfinalen och hade det inte varit för avstängningen i Europa så hade det blivit än fler titlar från ett ungt, självsäkert och välspelande lag. Visst blev det fler titlar, men laget vittrade långsamt sönder eftersom det fanns så mycket kvalité och de ville givetvis mäta sig mot de främsta i Europa. Inte minst Kendall själv som efter hans andra ligaseger lämnade 1987 för Athletic Club Bilbao. Han ville till Barcelona, men Terry Venables valde att stanna i Katalonien och istället tog han beslut om Baskien. Så stort var behovet att få spela i Europa.
Lagbygget som vann så mycket, men det kunde blivit mer…
Man kan jämföra med Don Revies mäktiga Leeds som under 60- och 70-talet under mer än tio år alltid fanns med i toppen i England och Europa. Revie byggde allt kring sammanhållning över alla gränser, därav ”Dirty Leeds”, eftersom spelarna aldrig tvekade i syfte att skydda en lagkamrat eller vinna en match för gänget. Alla medel var tillåtna. Killar Revie själv fört fram, många var verkligen inte några stjärnor i början. Kendall gjorde samma sak, med den skillnaden att han stod för en annan typ av fotboll och var inte ens i närheten av Revies hårda disciplin utanför plan. H – som nuvarande ordförande Bill Kenwright kallade honom – var istället den som tog täten i verksamheten utanför plan. Nyförvärven introducerades nästan alltid med en runda på stan tillsammans med Kendall. När det var lite oroligt eller gick tyngre, så gick alla ut på Kina-krog och sommarturnéerna handlade om att släppa alla bekymmer. Fotbollsmässigt ville Kendall återknyta till traditionen med den skickliga, fartfyllda passningsfotbollen som han själv var en del av i mittfältstrion ”The Holy Trinity”, som vann ligan för Everton 1969/70. Men om du inte tog en tackling, satte in en tackling och visade mod, så fanns där ingen plats i laget. Kendall var oerhört skicklig på att veta vilka spelare som var bäst just nu och skulle spela. Han var också – som alla framgångsrika managers från förr – en mästare på att veta när en spelare skulle säljas eller köpas. Ofta fanns där en chosefri hänsynslöshet, även om han var en mycket vass ”man-to-man-manager”. Det gällde dock bara för dem han trodde på. Hade inte Heysel och avstängning inträffat, så hade Kendall – likt Revie - haft minst ett decennium av framgång med sina spelare.
“Mr Kendall, this is not football”
Ett klassiskt exempel på Howard Kendalls coachande var när Everton i halvtid låg under med 0-1 i Cupvinnarcupsemifinalen mot FC Bayern Munchen hemma på Goodison 1985. Det hade slutat 0-0 i München och Everton behövde därmed två mål. En lugn Kendall konstaterade att den där Augenthaler sjunker djupare än Costeau, så ge bollarna till Andy Gray och Graeme Sharp… ”and Gwladys Street will suck the goals in for you.”
Klaus Augenthaler var tyskarnas libero och Jacques Costeau var då känd för en djuphavsfilmare vars alster också var populära i Sverige under 70-talet. Gwladys Street End är Evertons kortsida där de mest trofasta och högljudda fansen stod och numera sitter. Den kvällen var hela Goodison en enda kokande gryta och då särskilt Gwladys Street End. Även om just Cosetau-liknelsen gick flera spelare förbi, förstod de precis.
Everton gick in och körde över FC Bayern München och vann tillslut med 3-1. Frenesin från läktarna avspeglades hos spelarna och adrenalinet pumpade. Tyskarnas coach Udo Lattek utbrast i desperation när det blev för intensivt:
”Mr Kendall, this is not football!”
Adrenalinnivån var på den nivån att hela Evertons bänk, inklusive Kendall själv och den alltid så allvarlige assisterande Colin Harvey, svarade:
”Fuck off!”
Som med de flesta framgångsrika lagbyggen tog det några år innan Kendall fick fart på resultaten, innan han hade rätt mix och från 1981 till 84 var det en hel del bekymmer och han var inte så långt ifrån sparken. Det sades att det rörde sig om ett slarvigt bakåtpass i ett ligacupomspel som vände allt när Adrian Heath snappade upp bollen och kvitterade. Men det var såklart en process som pågått under en period och när det var som mest illa och Everton spelade borta - dessutom uselt - öppnade Howard Kendall fönstret i omklädningsrummet och krävde att spelarna skulle lyssna till Evertons trogna bortskara. Så mycket mer behövde inte sägas eller göras.
Min manager och The Holy Trinity
Men Howard Kendall är så mycket mer än Evertons främste manager genom tiderna. Han var ju som sagt även en av de tre i ett magiskt mittfält bestående av Kendall, Alan Ball och Colin Harvey, vilka går under beteckningen ”The Holy Trinity”. Jag fick aldrig uppleva dem, men när jag pratat med gamla evertonians blir de helt saliga bara man nämner treenigheten. Det var totalfotboll. De kunde finna varandra i sömnen och när Everton tog hem ligan 1969/70 trodde många att denna magiska fotboll (vilket var rätt ovanligt på den tiden) skulle pågå i många årtionden. Tyvärr blev det inte så, utan managern Harry Catterick fick problem med hälsan och tog några märkliga beslut, såsom att sälja Alan Ball. Den gamle Catterick hade tappat känslan att köpa och sälja i rätt läge. Något som Kendall var en mästare på som Everton-manager.
Dessutom återkom Kendall två gånger som manager för sitt älskade Everton. Den första gången från Manchester City, där det gick rätt bra, men H konstaterade att City visserligen var en bra älskarinna, men Everton var ett äktenskap. Återföreningar i äktenskap funkar inte alltid och resultatmässigt blev det ingen succé, någon av gångerna. Men han var där. Han ställde upp och i Kendalls ögon var äktenskapet för livet. Den tredje gången valde man mellan Andy Gray och Kendall. Dåvarande vice ordförande Kenwright hade lovat att hålla H underrättad. När styrelsen valt Gray, så ringde Kenwright upp och sa: ”tyvärr”. Sedan tackade Gray nej, eftersom han fick ett nytt och extremt guldkantat kontrakt som kommentator på Sky Sports. Kenwright började då att jaga Kendall, som lämnat landet och befann sig på Magaluf. Efter många om och men lyckades de få tag på varandra. Inga hard feelings. Howard Kendall svarade ja.
Jag har säkert missat viktiga delar av Kendalls arv till den engelska fotbollen, vilket ju vore lite illa, då jag läst nästan allt om ”min” manager. Men det är för nära, helt enkelt. Har så svårt att sortera intryck, fakta och vad som är viktigt. Allt är viktigt när det gäller Kendall, åtminstone i mina ögon. Han tog sig in i mitt supporterliv när jag var i en ålder där man sög in allt som hade med fotboll att göra. Tror många känner igen sig i känslan när man som ung supporter upplever de första framgångarna och hur det sedan etablerar den starkaste supporterkärlek vars band aldrig går att kapa. Min manager finns inte längre. Inte som fysisk uppenbarelse i vart fall, för i mitt minne, min själ och mitt hjärta finns han för alltid. Oerhört levande.
En hyllning i bild
På väg mot den sista vilan
