Gästkrönika: Tankar inför matchen ikväll
Forumskribenten jezper delar här med sig av sina tankar inför kvällens stundande match mot Manchester United på Saint James' Park.
Newcastle mot Manchester United idag på St James' Park.
En match som hade fått det att vattnas i munnen på mig för några år sen. Jag skulle ha gått och längtat i flera dagar, nervöst läst varenda tidnings inför-snack, snackat med kompisarna, och hoppats, hoppats och tänkt att "tänk om vi vinner, tänk vad fantastiskt, vilken känsla". Jag hade kanske laddat upp med att minnas tillbaka till 4-3 vinsten 2001. Eller varför inte 5-0 vinsten 96.
Jag älskar ju egentligen sådana här matcher. Älskar snacket innan, älskar att sitta och höra experternas försök att beskriva den magiska, bubblande atmosfär som är i Newcastle en sådan här dag. Jag älskar den spända förväntan som finns där när ett storlag kommer till St James’.
Att se de svartvita halsdukarna vifta i luften, höra jublet från läktaren och se spelarna springa ut bredvid Englands bästa lag, samtidigt som Local Hero drar igång, ger mig gåshud. Har alltid gjort och kommer nog alltid göra. Just de där första 20 sekunderna gör mig så stolt, så förstummad och framförallt gör de mig till barn igen. I detta ögonblick är jag alltid nio år och sitter med min första, nyinköpta Newcastletröja och suger i mig allting som bara går. Det är fotbollens magi och den är bättre och vackrare än de flesta saker här i världen.
Ändå sitter jag här idag och mår mest illa. Istället för förväntan känner jag ångestliknande symptom inför kvällens match. Och en rejäl dos apati.
Jag ser inte längre fram emot matcherna, utan en spelledig helg är numera en bra helg. Jag grämer mig inför varenda minut ikväll, vill egentligen inte se den överhuvudtaget, men jag är en fånge i min drog och jag kommer att sitta som stelnad framför TV:n och både min familj, min psykiska hälsa och mina nagelband kommer att få betala för det.
Mina mardrömmar är kanske ett bevis på detta. Förr drömde jag alltid hoppfulla drömmar om matcherna och kunde vakna upp med ett leende och minnas Shearers avgörande i 93e minuten.
Idag är det mest mardrömmar. Mardrömmar om en filmande portugist, mardrömmar om självmål och framförallt mardrömmar om serien Championship.
För ytterligare några år sen hade jag bjudit hem mina vänner och lånat ut mina svartvita matchtröjor till dem just denna dag. Hade resultatet gått vägen, ja, då hade det blivit fest. Kanske hade jag till och med bestämt mig för att gå ut och se den på puben. Dra med mig ett gäng och skandera Newcastle-sånger rakt i ansiktet på alla Manure-fans.
Idag ska jag se matchen ensam. Mina vänner är inte välkomna, jag vill inte utsätta dem för mitt dåliga humör och min apati. Jag tänker inte prata om matchen, vill knappt läsa om den. Kvart i nio börjar den och det är allt jag behöver veta och exakt kvart i nio kommer jag sitta där och svära och våndas och lida. Och hoppas. Likt förbannat.
Så, Jonas Gutierrez, Ryan Taylor, Mark Viduka eller vem som helst, ge mig någonting ikväll. Ett snyggt mål att minnas, en väl genomförd match, en underbar inställningar, eller – och jag vet att det är för mycket att hoppas på – ett resultat. Det är därför jag sitter framför TV’n och i all min naivitet hoppas på något trots allt.
Snälla?
