En reseskildring
Fatta att jag har varit på Carrow Road och sett Norwich spela. Stort. Gigantiskt stort. Har försökt återberätta min resa, så håll till godo.
Äntligen!! Nu skulle det äntligen bli av! Dagen N som i Norwich var kommen. En dag som jag längtat efter sedan mitten av 80-talet. Att det skulle behöva dröja ända fram till lördagen 8:e november 2003. Nästan beklagligt, men som de vise bruka säga ”den som väntar på något gott…” väntar alltid för länge. Och, sannerligen hade man väntat för länge. 1998 hade jag chansen, men tog den inte. Jag vann en resa till London, men något Norwich blev det inte den gången. Det var då jag lovade mig själv att kommer jag till England någon mer gång här i livet så ska jag minsann ta mig till Norwich och se mitt älskade lag, om jag så ska cykla dit.
Ska kanske fylla i att jag väldigt sällan är ute i vida världen och ser mig omkring så för mig är allt detta med resor och semestrar väldigt exotiskt.:-)
I alla fall. Hösten 2003 såg jag min stora chans, hade nämligen en polare i England denna termin, han läste visst lite språk där. Min polare (Andreas) var helt införstådd i mina planer och hade verkligen inget emot att följa med mig till Norwich för att se på fotboll, trots att han bodde fler timmar därifrån. När vi efter mycket mailande fram och tillbaka kommit fram till ett datum som skulle passa oss båda, d.v.s. Norwich skulle ha hemmamatch, det skulle vara på en lördag och Andreas skulle kunna, bokade jag mina flygbiljetter. Andreas tog hand om Norwichbiljetterna, vi skulle se Norwich-Millwall. Så här långt no problems!
Jag tog flyget från Säve flygplats utanför Göteborg vid åtta tiden samma lördag som matchen var, för att någon timme senare landa på Stanstead strax utanför London. Därifrån skulle jag ta ett tåg som i god tid skulle vara framme i Norwich och där skulle Andreas stå och vänta på mig. Allt gick enligt planerna till dess jag stod på perrongen på Stanstead. Plötsligt kommer det upp ett meddelande på en tavla. Tåget till Norwich inställt. Det är inte sant! Hur ska jag ta mig till Norwich nu? Jag ser hela helgen framför mig gå i stöpet. Ska det inte bli något av det denna gången heller? Ska jag behöva cykla trots allt? Nej, för tydligen vill någon att jag ska få komma till Norwich. Jag får fatt i en dam i en biljettlucka och förklarar för henne hur det ligger till. Denna godhjärtade lilla dam hjälper mig sedan att hitta ett annat tåg som också, visserligen via några byten, kan ta mig till Norwich. Jag pustar ut!
Då kommer jag på ett annat problem, nämligen Andreas. Min mobiltelefon ville inte fungera i England och hur ska jag nå honom nu? Numret till hans mobiltelefon finns i min döda telefon, så jag får helt enkelt bara hoppas att han står på stationen när jag kommer fram cirka två timmar senare än bestämd tid. Och tack och lov så gör han det.
Matchen
”Tågstrulet” gör att vi kommer en kvart för sent till matchen och att vi missar Norwich två första mål. Suck. Från stationen till stadion tar det cirka fem minuter om man springer och under dessa fem minuter hör vi två jättevrål och vi förstår att Norwich har gjort två mål. Väl på plats bakom en pelare ungefär i höjd med ena hörnflaggan ser vi resterande 75 minuter av matchen.
Norwich som har börjat säsongen klart godkänt ligger inför sin 17:e match på en femte plats i tabellen, bara två poäng efter Wigan som leder serien. Man har ett imponerande facit på hemmaplan, sju matcher och sju segrar, ska det bli en åttonde?
Norwich ställer upp med följande lag:
Målvakt: Robert Green
Försvarare fr. höger: Gary Holt, Craig Flemming, Malcolm Mackey, Adam Drury (kapten)
Mittfält fr. höger: Ian Henderson, Philip Mulryne, Damien Francis, Paul Mceigh
Anfallare: Peter Crouch, Darren Huckerby
Typiskt att man skulle missa första kvarten och Norwich två första mål. Ledning med 2-0 när vi äntrar Carrow Road alltså. Visst man grämer sig lite, men å andra sidan så hade det varit värre om man hade kommit i tid och sedan Millwall hade lett matchen med 2-0 efter en kvart. Som ni säkert förstår så är stämningen på topp! Hela Carrow Road sjunger med i sångerna. Darren Huckerby (som mot Millwall gör sin tionde match för kanariefåglarna) är redan publikens lille kelgris! Så fort han får bollen och gör något konstruktivt så sjunger alla med i sången: Ohhh Huckerby, Hucker, Hucker, Huckerbyyyy…
Även jag och Andreas lär oss sången snabbt och sjunger med för full hals så fort tillfälle ges. Första halvlek domineras av ”de gule”. Millwall har inte en chans. Eller jo det har de, men de chanserna kom innan Norwich två första mål. Och hur vet jag detta? Jo efter säsongen inhandlar jag nämligen säsongen 2003/2004 på DVD. Där visas bl.a. alla Norwich mål under säsongen som gick. Där visas också två målchanser som Millwall hade i första halvlek, detta innan Paul McVeigh klipper in 1-0 på volley i bortre krysset. Ett mål som någon dag senare ska koras till ”omgångens mål” i hela England.
Någon minut senare rycker Darren Huckerby sig loss på vänsterkanten, slår ett perfekt inlägg till Ian Henderson i bortre delen av straffområdet. Unge Ian står nämligen helt omarkerad och kan hur snyggt som helst lobbnicka in 2-0. Hans första mål på Carrow Road! När matchuret börjar närma sig 30 minuter avgörs matchen definitivt. Samme Darren Huckerby vänder och vrider ut och in på stackars Kevin Muscat, för dagen högerback i det blåa laget, och slår även denna gång ett alldeles utomordentligt inlägg mot bortre stolpen där än en gång Ian Henderson dyker upp och trycker snyggt och distinkt in 3-0 på volley. Man kan nästan tro det är en repris av andra målet förutom att avslutningen denna gång är med foten. Nätet står som en strut och publiken är i extas! Jag själv befinner mig någonstans i åttonde himmelen.
I halvlek går jag och Andreas runt i Carrow Roads innandömen och myser, vilken dag!!
Andra halvlek blir inte lika bra fotbollsmässigt. Men trycket på läktaren blir inte sämre. Sånger och ramsor om vart annat, några lär man sig ganska snabbt, några hör man knappt ett ord vad de sjunger! Men vi sjunger med ändå.:-)
Minns särskilt ramsan till Kevin Muscat: ”Muscat, Muscat what the score? Muscat, Muscat what the score?”
I mitten av halvleken bryter dock ett annat stort jubel ut. Inlånade Peter Crouch (lång som ett ösregn) byts ut och en levande legend kommer in. IWAN ROBERTS!! Vart enda hårstrå på kroppen står rakt upp. Fatta jag har sett IWAN ROBERTS spela fotboll. LIVE. Kan det bli mycket större?
Matchen går mot sitt slut, segern är aldrig hotad. Båda lagen skapar några halvchanser. Darren Huckerby byts ut på slutet mot unge Ryan Jarvis och får stående ovationer när han går ut. På stopptid får Millwall en hörna. En hörna som nickas mot mål och i röran framför Robert Green i hemmamålet får Darren Ward en tå på bollen och 3-1 är ett faktum. Domaren blåser av, matchen är slut. Norwichspelarna tackar oss fans och hemma publiken skandera ”we are top of the league, we are top of the league..” för det visar sig att alla andra resultat gått Norwich väg i eftermiddag och att vi leder serien. Underbart!
Eftersnack
Matchen är slut, stadion töms snabbt på folk, men jag och Andreas sitter lugnt kvar, vi myser och fortsätter att inandas härlig Carrow Road atmosfär. Vi försöker minnas matchen, men det enda jag minns är typ ”3-1” och IWAN ROBERTS. Att jag var Norwich-frälst innan det visste vi, men efter matchen var vi en till. Andreas har även han hittat hem.
Mitt under all den lycka som infinner sig kommer någon av oss på att vi måste ju in i souvenirbutiken. Sagt och gjort, vi hastar dit. Väl inne i den lilla butiken börjar jag gå igenom sortimentet. Jag trivs. Andreas trivs. Personalen trivs nog den också. Det hade jag i alla fall gjort om jag jobbat där. Behöver jag skriva att vi två är de två sista som lämnar butiken?
När vi kommer ut är det nästan kolsvart ute. Vi drar oss in mot centrum. Nu väntar ett nytt äventyr. Ett äventyr som jag inte ska skriva om här, för det skulle nog kunna bli en hel roman om jag hade fortsatt.
Till slut vill jag dock bara skriva följande: Norwich som stad är hur trevlig och fin som helst. Har blivit utnämnd till Storbritanniens trevligaste. Människorna som bor där är även de makalöst trevliga. Ett litet tips bara, gör inte som vi gjorde, fixa någonstans att sova. Det blir mycket lättare då, särskilt när klockan har slagit fyra på morgonen, ellerhur Andreas?
Detta var den 8:e november 2003. Det börjar alltså bli hög tid för ännu en tripp till Norwich. Det ska väl inte vara en omöjlighet?
Några fler som vill följa med?
/Lars Axelsson
