Nej, landslagsuppehållet innebar ingen vändning på Norwich allt mer oroande färd ned mot avgrunden. Tvärtom liknade denna match flera andra av säsongens tidigare matcher.

Uppställningsmässigt gjorde Roeder ett par sedvanliga förändringar i laget. Comebackande men tydligen inte 100% kurante Jon Kennedy ersatte Otsemobor i backlinjen och därutöver ersatte Pattison Koroma som inte ens fick plats på bänken. Intressant att notera är att Lupoli fortfarande sitter fastfrusen på bänken medan den allt mer menlöse Sibierski verkar ha vunnit Roeders hjärta samt att den före säsongen upphausade och under säsongen rätt hygglige Hoolahan inte ens fick plats bland dem 16 i truppen som gjorde den långa resan till Bristol.

Matchens karaktär:

Mer välspelat än vad man kanske kan förvänta sig av två bottenlag i the Championship. Bägge lagen visade att man kunde sätta ihop sekvenser med flera lyckade kortpassningar i rad. Möjligen fattades lite av den engelska intensiteten. Chanser och halvchanser saknades dock inte och när matchen var slut noterades det City från Bristol hade haft nio avslut på mål medan City från Norwich mäktat med 6 skott på mål. Därtill hade Norwich ett par halvfarliga skott just över ribban, exempelvis hade notoriske chanssumparen Croft en macka som just över mål i slutet av första. Hade inte de bägge lagen haft duktiga målvakter i Basso respektive Marshall hade matchen möjligen blivit mer målrik.

Den första halvleken var den bättre halvleken av de två med högre tempo och fler chanser. Bristol C var det bättre laget i denna halvlek och Marshall tvingades till i alla fall ett par fina räddningar.

Andra halvlek kan med lite vilja beskrivas som Norwich halvlek. Även om känslan framför Radio Norfolk var att det hela skulle sluta med ett noll-noll resultat. Norwich bästa chans gick till f.d. Bristol City spelaren som serverades en genomskärare av Croft. Avslutet var dock, som den Norwichspelare som han under denna månad är, allt för svagt.

Matchen kom att återigen avrundas på ett smärtsamt sätt och för Norwich del på ett sätt som skvallrar om uppförsbacke. Med en kvart kvar av matchen fastställdes matchresultatet till ett-noll för hemmalaget. Likt förlustmålet senast mot Derby var det ett mål som skapades ur intet. Att något skapas ur intet ska enligt vissa filosofer ute efter att bevisa Guds existens vara omöjligt men nu har detta fenomen alltså drabbat vårt lag i två matcher på raken. Denna gång i form av en frispark slagen från egen planhalva ända till fram till 6-yard boxen där Jamie McCombe kunde peta bollen förbi en maktlös Marshall.

Sista kvarten blev en furiös jakt på en kvittering där blott oturen stoppade Norwich från att kvittera. Inte. Det blev i stället en kvart där Bristol drog ned på tempot och där Norwich inte lyckades dra upp det. Resultatet av kvitteringsjakten den sista kvarten blev noll målchanser.

Sammanfattning:

Så, som det stod i ingressen, en bekant matchbild. En okej genomförd match där hoppet om poäng levde en längre period. Tyvärr ställde bristande kvalitet i bägge ändar av planen till det för oss. Framåt har vi nu två gjorda mål på sex matcher! Denna match var det Lita som visade prov på sämst skärpa i skarpa lägen. Till hans försvar så var han i alla fall energisk och med två fina matcher på raken hoppas jag att det lossnar för honom redan nästa match. Bakåt så bjuder man återigen på mål. Mot Derby senast kan man hävda att bägge målen var bjudningar och i dag var det enda insläppet definitivt en bjudning. För tillfället har vi problem med längd, markeringsspel och kommunikation där bak.

Andra bekanta inslag från helgen var märkliga beslut gällde formeringen av laget från Roeders sida samt att matchen bjöd på nya skador för laget. Vad gäller Roeder så nämnde jag ovan frånvaron av två killar som tidvis har haft en förmåga att skaka om lite där framme, nämligen Hoolahan och Lupoli. Att ingen av dem fick en enda minuts speltid i en match där vi inte fick med oss ett endaste litet mål känns som slöseri. Och lägg därtill det märkliga bytet som skedde när Sibierski gick av p.g.a. skada och där Fotheringham kom in och Russell flyttades upp som forward och vi har, som vanligt tycks det, anledning att diskutera Roeders laguttagning.

På skadefronten skördade matchen två eller möjligen tre offer. Drury och Sibierski haltade av planen och Kennedy fick bita ihop för att klara hela de 90 minuterna. Håhåhjaja.

På plussidan? Marshall, Lita, Pattison.

Matchen ger  dock  trots allt näring till en del frågor som börjat att växa sig allt starkare: Vad är det som saknas i detta lag just nu, det ser ju ändå tidvis bra ut? Hur bra lag har vi egentligen? Stämmer Roeders epitet som en manager som gör bra resultat till en början men som inte kan vidmakt hålla dessa resultat? Vissa svar lär ges under de kommande hektiska dagarna. Wolves väntar ju redan i morgon, som en start.