Några tankar inför returmötet mot Yeovil
2003 ledde Forest den andra playoff semifinalen till Premier League med 2-0 mot Sheffield United. Under halvtidsvilan så pratades det bara om vem som skulle åka över till finalen, hur vi skulle boka biljetter etc. Självförtroendet var på topp och att det inte skulle bli final fanns inte på kartan. Sedan hände något, man tappade det fina spelet man hade visat upp, man blev nervösa och när Big Des nickade in bollen i eget mål i förlängningen så förstod vi alla att drömmen om final var över. Tomheten och besvikelsen var fullständig...
Sedan den lördagen i maj 2003 så har det varit nerförsbacke. Tränare efter tränare har avverkats, Paul Hart, Joe Kinnear, Gary Megson, Frank Barlow...
Nu är vi där igen. Ledning med 2-0, denna gång efter den första playoff semifinalen, denna gång i kvalet till The Championship. Självförtroendet är på topp, planerna för final på "nya" Wembley börjar smidas, flyg kollas, hotellrum preliminärbokas...Deja vu, groundhog day, whatever.
Returmötet på fredag spelas på ett förhoppningsvis fullsatt City Ground i Nottingham. Varför ska man tappa en ledning med 2-0 som man inkasserade på bortaplan? Även om inte mål på bortaplan räknas dubbelt så är ändå en 2-0 ledning mycket bra att ha i bagaget inför ett returmöte på hemmaplan. Man ska eller borde inte tappa detta så varför är man nervös?
Svaret på frågorna är enkla, för att vi är Nottingham Forest! Vi är klubben som inte gillar att göra något på ett enkelt sätt. Denna säsong visade sig genom att vi under vintern kastade bort en solklar ledning i League 1 för att sedan inte ens klara av att bli topp två. Förra säsongen hoppade vi upp på playoffplats mycket sent på säsongen för att sedan halka ner igen när det verkligen gällde. Det finns olika exempel varje säsong.
Någon gång måste det vända och jag tror att vi nu kan vara nära den tidpunkten då vår kära klub börjar se ljuset i tunneln. Vi är 90 minuter från en playoff final på Wembley, 90 minuter från total hysteri, och kanske, kanske 180 minuter från den största framgången för klubben sedan mitten på nittiotalet.
Jag hoppas, tror, drömmer, och fantiserar om detta...och kanske vaknar jag upp måndagen den 28:e maj, bakfull av champagne och inser att vi faktiskt spelar i The Championship nästa säsong.
