Sheriffens resekrönika 081024

Resa i oktober med frugan till City Ground

Min resekrönika - Nottingham 24-30 oktober 2008

Efter månader av väntan började det så äntligen dra ihop sig till avresa. Jag hade lyckats övertala min fru att följa med. Att Nottingham är en ypperlig shoppingstad gjorde kanske beslutet att åka på en fotbollsresa för att titta på ett jumbogäng kämpa för livet i andradivisionen lite enklare för henne.

Valet av flygbolaget visade sig vara katastrofalt, men det kunde vi inte veta då vi var i planeringsskedet av resan. Tanken var att vi skulle flyga från Arlanda till East Midlands med Sterling. Det lät ju enkelt och bra? Eller…? Jag vet inte om jag kvalificerar mig in i Guinness rekordbok för den mest komplicerade flygresan, men jag kanske får ett hedervärt omnämnande? Hur som helst blev resan inställd TRE gånger innan vi till sist äntligen kom iväg. Först blev Arlanda-East Midlands inställd och då fick vi boka om den till Arlanda-Gatwick. Två veckor senare fick vi beskedet att E.M-Arlanda nu också var inställd, så vi fick boka om den turen också till Gatwick-Arlanda. Ytterligare en vecka senare var det dags för den tredje avbokningen. Nu var även Gatwick-Arlanda inställt. Vid det här laget var man så arg och frustrerad, men envis som man är så övertalade jag frugan att vi skulle åka i alla fall. Vi bokade om hela resan så vi flög till Gatwick och mellanlandade på Kastrup. Det innebar att vi skulle få åka tåg till Nottingham och strulet med att boka de biljetterna tänker jag bara kort nämna här, skulle jag skriva om allt det strulet, skulle jag aldrig få tid att berätta om själva resan. Det räcker med att säga att jag fick lägga en massa tid på att ringa kundtjänst och ändra tågbiljetterna eftersom flyget hade blivit ändrat. Researrangemanget blev minst sagt struligt - men vänta bara, då har jag inte hunnit berätta om hemresan ännu. :o(

Vi hade valt att bo på Brittania. Genom att boka genom en reseagent på nätet fick vi rummet mycket billigare än att boka direkt genom Hotellet. Konstigt kan man tycka att det blir dyrare utan mellanhand. Vi betalade bara 293 pund (3700kr) för fem nätter med frukost. Eftersom jag bott på Brittania en gång tidigare så hade jag inte särskilt höga förväntningar på själva hotellet. Faktum är att vi fick ett mycket sämre rum denna gången än då jag bodde där med Jimmy. Rummet var mindre, fönstren ordentligt smutsiga och sängen hade faktiskt hjul! Personalen var inte heller på det allra mest strålande humöret. De kunde knappt stava till ordet ”servicekänsla” och att man kan vara glad på jobbet är nog ett fenomen de inte hört ska vara ett bra botemedel mot tristess eller leda. Tråkigt för dem då, men vi hade i alla fall kul. För att nämna några positiva saker om hotellet så städades rummet bra, frukosten var rätt skaplig och vi bodde ju mitt i stan.

Nästa dag var det så dags för match. Självklart skulle jag botanisera i souvenirshopen innan det var dags för avspark. Utanför sålde en gatusäljare lite forestprylar som inte fanns inne i butiken. Vi köpte en röd keps till frugan och en svart mössa till mig. I shopen köpte jag bara en vindtät träningsjacka som jag fastnade för. Servicenivån var mycket högre här än på hotellet. Jag fick faktiskt hjälp med att sy bort två resårband på jackan av den snälla damen i butiken för att jackan skulle passa mig bättre. Bättre service än så blir det nog inte. När det gällde biljetter till matchen hade vi inte köpt dem ännu, eftersom en kille på Talk Forest berättat för mig att det är lätt att få billigare biljetter utanför arenan någon timme innan avspark. Riktigt så lätt var det nu inte att få bra platser den här gången. Jag tackade nej till två biljetter på övre Brian Clough stand som skulle kostat 20 pund. Utsikten där är som att sitta allra längst upp på Råsundas läktare. Då förstår ni själva att det inte är att tänka på. Jag fick i alla fall tag på en biljett till e-block för 10 pund och den andra köpte jag i biljettkassan till fullt pris vilket är drygt det dubbla. Atmosfären utanför stadion var härlig, silverrävarna och ungdomar stod och minglade och pratade laguppställningar, transferrykten och skvaller från jobbet. Härlig stämning med andra ord.

Matchen var väldigt underhållande även om vi förlorade med 1-0. Till min förvåning hade Colin valt att starta med Cole på bänken, men en kille som satt bredvid mig berättade att Cole troligtvis inte var i toppform ännu. Några dagar senare visar det sig också att man väljer att bryta hans kontrakt. Kanske är det för att han inte motsvarar förväntningarna. Det är i alla fall min gissning.

Första halvleken gick klart till Forest. Man radade upp flera bra målchanser, några som var RIKTIGT nära. Paul Anderson hade en riktigt bra rusch på vänsterkanten då han sprang förbi tre spelare och tog sig in i straffområdet. Tyvärr stod målisen rätt även där. McGugan och McCleary var de spelare som var mest kreativa tyckte jag. Forest lyckades hålla bollen fint inom laget med bra passningsspel och Cardiff hade egentligen inget riktigt farligt i första halvlek. Det var två saker som störde mig; domaren var inte konsekvent utan dömde oftast till bortalaget. Wes Morgan hade heller ingen bra dag utan såg mycket osäker ut med bollen och passade fel flera gånger.

Forest hade en ny kille idag som visade att han var här för ta en plats i startelvan, Joe Garner som kom i somras från Carlisle gjorde en mycket gedigen insats. Andra halvlek började med att Anderson byttes ut av Tyson. McGugan som hade ett stolpskott i första var återigen riktigt nära då Forest fortsatte rada upp chanser. Kallduschen kom så när domaren blåste en högst tveksam straff och Cardiff kunde därigenom ta ledningen mycket oförtjänt. Målet gav bortalaget det självförtroende som de hittills helt saknat och Forest spelade nu lite mer tafatt, nästan som i chocktillstånd. Bortlaget började föra matchen och Forest fick springa och jag boll i femton minuter. McCleary lyckade ändå få till en riktigt fin chans under denna period.

Earnshaw bytts in mot Joe Garner som fick stående ovationer för sin fina debut. Hela laget blev genast heltaggade och man spelade med större självförtroende återigen, nu när Earnshaw var på planen. Cardiff satsade nu på att försvara ledningen och man backade hem och spelade grisfotboll. Det kunde och borde straffa sig, men idag hade Forest inte turen på sin sida, vilket ju ett vinnande lag oftast bör ha. Brian Clough satt nog och vred sig i frustration uppe i sin fotbollshimmel medan minuterna tickade iväg och ännu en förlust snart skulle vara ett faktum.

Det var stundtals svårt för Forest att ta sig igenom, men Forest fortsatte ändå att skapa fina chanser med jämna mellanrum. Tyson fick till ett riktigt fint inlägg från vänsterkanten till Cohen som var så nära att sätta kvitteringen, men Cardiffs bäste spelare vänsterbacken Miguel Comminges lyckades avvärja det. Cardiff skapade ett par chanser men nye målvakten Camp var med på noterna. In i det sista försökte Forest trycka dit bollen. Colin coachade mer och mer aktivt från sidlinjen och det kändes faktiskt som att vi skulle få dit den när som helst. Men efter fyra minuters stopptid var det hela över. Det är svårt att bara vara besviken efter ett så fint spel och så många fina målchanser som Forest skapade idag. Självklart var det frustrerande att den negativa trenden fortsatte men fortsätter de bara spela så här bra så kommer de att börja vinna igen - och klättra i tabellen. Publiksiffran mätte 19468 och Cardiff hade lyckats uppbåda en riktigt imponerande bortaklack som stundtals överröstade hemmaklacken på a-block. De var kanske bortåt 1000 eller 1500 personer. Inte så konstigt att de hördes mest mot slutet då de hade lite mer att vara glada åt en kväll som denna. Under och efter matchen hann prata med en hel del supporters som hur som helst tyckte det var roligt att jag tog mig över från Sverige trots att det går så knackigt för laget.

På måndagen fick jag lite tid att intervjua Lewis McGugan. Jag tyckte han var riktigt trevlig och sympatisk. Klicka på valfri ljudikon för att höra intervjun (amr) eller (wav) . Kanske hade han fått samma frågor flera gånger tidigare. Hans svar var i alla fall väldigt klyschiga och själv tyckte jag inte han sa mycket som var nytt. Hur som helt, så är det kul att få träffa en av Forests mest talangfulla spelare. Efter intervjun önskade jag honom och laget lycka till mot Palace nästkommande dag. Mycket riktigt tog han det med sig då vi äntligen vann med 2-1!! ;0)

Resten av resan ägnades mest åt att shoppa upp reskassa, äta gott ute och shoppa ännu mer. Sista kvällen vi var i Nottingham besökte vi en trevlig restaurang som låg ett stenkast från hotellet. Jag började prata med en äldre herre i Cowboyhatt och sköna ZZ-top polisonger. Det visade sig att de skulle ha en spelning i konserthuset samma kväll och han frågade om vi ville följa med och lyssna. Vi nappade direkt och det var ingenting vi behövde ångra. Vi promenerade dit och på vägen småpratade vi lite om Forest, musik och annat trevligt. Konserten var en succé. De var riktigt grymma - Världsklass faktiskt! Musiken är en blandning av rock och jazz och har lite 70-tals touch. Thijs var riktigt rolig då han spelade Hammondorgel, tvärflöjt och använde sig av en gammal biltuta förutom att han sjöng. Vill ni lyssna lite på dem så gå in på deras hemsida: www.focustheband.com
Flera bra fynd gjordes i den stora affären Sports World på Clumber Street. Bl.a. Englands tröjor (original!) för mindre än fyra pund och en kvalitetsfotboll för bara 99 pence.
På samma gata stod en gatusäljare och sålde souvenirer. Den överlägset bästa saken jag köpte på hela resan var en snygg pin föreställande Homer Simpson iklädd foresttröja som tar stryptag på Bart iklädd derbytröja. Worldclass! Se bild i fotogalleriet.
Så långt hade vi haft det kanontrevligt på resan. Men resans sista dag börjar med att jag får ett sms från Sterling som berättar att de gick i konkurs och vi fick ta oss hem på egen hand, utan möjlighet till ersättning från dem. Tankarna gick osökt till Ernst-Hugo Järegårds rollkaraktär i filmen Riket; den Svenske läkaren som arbetar på ett danskt sjukhus och som får utlopp för sina aggressioner genom att vråla ut ”Danskj**lar!!”

Jaja, nu löste det sig ganska bra. Min svåger hörde av sig och berättade att SAS flög hem strandade Sterlingkunder till en kostnad av endast flygskatten och avgifterna.
Vi skulle till och med få tillbaka pengarna för halva flygresan av banken, så det löste sig fint. Enda problemet var istället att flyget gick klockan sju på morgonen. Detta fick vi veta först när vi kom till flygplatsen på kvällen. Det fanns inte mycket att göra än att slå ihjäl tolv timmar på flygplatsen innan det äntligen skulle bli dags för hemresan! Om jag inte kvalificerar mig i rekordboken för den värsta flygresan nu, så vet jag inte vad som krävs? Tre ombokningar på utresan och en konkurs på hemresan. Jaja, vi hade ju i alla fall tur med vädret - och frugan är på god väg att bli hjärntvättad till en äkta forestsupporter. Strulet med resan har inte avskräckt mig utan jag ser redan nu fram emot att åka nästa år igen – då vi fortfarande lirar i colaligan!

Vi ses på O´Learys nu på söndag då det serveras Lammstek o tre nya poäng!

UUUUU REEEEEEEEEEDS!!!

// Sheriffen