Brighton - Leeds United1 - 0
Och nu Leeds Premier League av oss
1-0 hemma mot Leeds - nu lär vi (sea)gullas med i en vecka till.
Storvinster mot storlagen följs av förluster mot direkta konkurrenter.
Det är trenden i år efter att Brentford förlorat mot Fulham efter 4-0 mot Manchester United, efter att Leeds erfor det ikväll då 3-0 mot Chelsea följdes upp av grossisten Pascals matchvinnande mål.
Det känns förklarligt av så många anledningar: hur ska man liksom inte tappa förståndet lite grann, börja släppa på konceptet för att kanske är vi så här bra egentligen om vi bara släpps lösa?
Eller så beror det på att man hade en bra dag mot ett svagt, bara förväntat topplag och att man därefter ställs mot större motivation och ett bättre lagbygge.
Brighton är inte ett Chelsea som åker surmulet till norra England och förväntar sig vinsten, det lynnet som riskerar att tappa huvudet vid motgång just eftersom det inte är vant vid det. Nej, Brighton är Premier Leagues mest balanserade lag. Inför kvällens match såg jag den titeln som delad med motståndet, men så som jättedödarna uppträdde under första halvlek blev avgörande.
Leeds, Dirty Leeds, ska vara tillbaka som sig självt. Mot Chelsea var presspelet av högsta snitt och intensiteten körde över Tuchels mannar som aldrig verkade våga ta kampen.
Att förvänta sig ett liknande utfall mot ett på papperet så klart klart sämre Brighton är därför inget konstigt, men en fatal aspekt i den analysen är att Brighton inte har några Chelsea-ambitioner eller självbildsdemoner att tampas med.
Matchen startade med ett Brighton som lät Leeds hålla boll medan man själv stod för de bästa aktionerna, framåt var man hela tiden konstruktiva och känslan av att matchen var på väg åt rätt håll spred sig nog inne på Falmer Stadium.
Pascal Gross, Danny Welbeck och Leandro Trossard är just nu inne i ett sånt stim man så sällan ser (kanske har jag själv knappt sett det sen Jelavic och Long härjade i Hull under våren 2014) hos de mindre, målsnålare lagen, men Brightons offensiva pjäser gjuter just nu vatten på oljiga vågor och låter fiskmåsarna därbakom guppa behagfullt i svallet.
Deras presspel och raka lösningar satte tidigt Leeds i bekymmer. Hittills onämnde Solly March rev sig loss och blev fälld av en Pascal Struijk som inte hade behövt ta det självklara gula men valde att göra det, några minuter senare var det dags för Marc Roca att dra sitt strå till Solly March-nedsparkningsstacken.
Med Leeds vänstra sida varnad efter en halvtimma var övertaget därute glasklart på plan, Solly March kom också till en, två, tre, fyra bra lägen i den här matchen och om Leeds inte haft ett klart bättre försvar än ifjol hade Brightons överlägsna halvlek renderat i ett ledningsmål.
Klansmannen och lairden Scott MacAllister fortsätter vara en virtuos lika osannolik som hans argentinska hembörd, Moises Caicedo visade varför han rycks i och Pascall Gross (ursäkta den icke-tyska stavningen) rycktes i av Leeds men slet sig ofta loss ändå.
Brendan Aaronson, den spelare jag tillsammans med Moreno kände att Leeds skulle få se upp med hade en frustrerad halvlek som i slutändan såg även honom varnad efter en medveten, spelförstörande försvarsspark.
Jag kan inte minnas att jag sett detta Leeds så stört tidigare, sade jag till mig själv i paus. Brighton har ett mentalt övertag, de struntar faktiskt i det störda Leeds utan är helt fokuserade på sjg själva och sina linjer, de vet om att det de gör fungerar och det är den självklarhet med vilken topplag faktiskt går in i matcher.
Leeds kom ut i andra halvlek som ett bättre lag, men skadan var på nåt sätt redan skedd. Matchen var underlig på sitt sätt genom att mycket lite hände annat än att Brighton bara var bättre, ganska klart så, men Leeds skapade sig sina chanser även de och egentligen borde hemmasegern kanske inte ha känts så given som den till slut gjorde. Hade matchen spelats över 1 000 minuter hade Brighton vunnit, under de cirka 96 vi fick tillgodohålla oss med hade det dock kunnat hinna blåsas av innan Brighton gått i mål.
Andra halvleks två bästa chanser visade också vilken dag dessa båda lag hade.
Luis Sinisterra kom in för Daniel James i '59, tio minuter senare skulle en touch på försvarande ben leda till att Robert Sanches i hemmamålet fick se bollen glida mot sin bortre stolpe med en framrusande Sinisterra som från meterns avstånd borde ha gjort mål på det öppna målet.
Just den bortre stolpen fick dock huvudrollen - den skrämde Luis såpass att han inte hann fram, och när han ändå modigt nog tvingade sig fram var det för sent men inte för att kollidera med stolpen ganska brutalt.
Hade Luis varit en av alla spelare som har benskydden på sig på fel sätt, så så att den inte skyddar anklarna, hade han saknat en sådan. Som tur var är det uppenbarligen en spelare av den äldre, rätta skolan, och matchen var snart igång igen.
Åt andra hållet så visade Brighton upp registret då en långboll på Welbeck visade sig onside med millimetern, Welbz tog ner och väntade in medspelare. Leandro Trossard tog emot, vek av inåt i plan och tvingade fram ett räknefel hos bortalaget som tvingades släppa Pascall Gross strax framför straffpunkten på bortre sidan, en bredsida senare och ett flytande 1-0 var ett absolut faktum.
Målet gav bara mer tyngd åt Brighton som fortsatte spela ut, fyra minuter senare gjorde Potter första bytena då March och Veltman byttes av, och med den nya energin på plan började man spela kontrollerat.
Welbeck löpte tills han snubblade på sin tunga, med två minuter kvar lunkade han av och ersattes av den två gånger utlånade nederländaren Jan Paul Van Hecke. Då hade ganska lite hänt under dessa 18 minuter, men en sak var Jesse Marsch som drog på sig sitt gula kort efter att Brightons neddragande av tempot, maskning - kalla det vad som - blivit en maskning för många vid en inkastsituation.
Amerikanen tog bollen och slängde åt hemmalaget för att komma igång nån gång (ackompanjerat av en handfull gester), då domaren gick bort för att markera möttes han som tur var av en ironisk applåd som förde tankarna till Chelsea anno 2005.
Det var talande. Leeds varningar i första halvlek kom till av att man inte kom in i matchen, irritationen och förvåningen av att Chelsea-matchen inte följdes upp av något lätt gjorde att det rann över och det faller på Jesse Marsch att inte låta sitt lag dras med i precis alla humörsvängningar.
Både Brighton och Leeds ser ut som återspeglingar av sina tränare; Brighton som den harmoniska, lugna och handen upp i näven-Graham Potter vi vant oss vid - Leeds som det hetlevrade, presspelande lag som tänjer på gränsen med adrenalin under den alldagliga klädseln.
Det blev också avgörande. Brighton är ligans just nu mest balanserade lag, täcket täcker precis upp till halsen och fötterna sånär som på tårna och ingen del av kroppen behöver frysa när anfallet gör tillräckligt många mål, mittfältet är tillräckligt bra och försvaret likaså.
10 av 12 poäng, serieledning innan kvällens övriga matcher.
Hove Actually (och kom nu ihåg att vi hade mycket, mycket, mycket bättre odds på Premier League-seger än Leicester med den förväntade jättefloppen Dilly Ding-Dilly Dong floppen Claudio Ranieri hade 2015/2016).
