Nostalgins apostlar: Joe Mercer - en leende legendar
Fridfullt somnar Joe Mercer in i sin favoritfåtölj på hans 76:e födelsedag den 9 augusti 1990 i en tid då Premier League ännu var på idéstadiet och de stora pengarna hade inte börjat strömma in, men Joe Mercers bidrag till fotbollshistorien kunde ingen ifrågasätta. Men just denna dag var den sista i den leende mannens liv.
På något sätt var det passande för Joe Mercer att somna in just då. En av fotbollens stora. En gentleman. En som hade nära till skratt. Han som lyckades storartat både som spelare och manager, men han var inte en person som fick ta del av all den rikedom som därefter strösslats över sporten.
Bara det att han föddes i Ellesmere Port den 9 augusti 1914 när hela Europa gjorde sig redo för det första stora och förödande kriget. Lika ovetande om vilken katastrof som var nära förestående såväl som att ytterligare en blivande fotbollslegendar och skolkamrat Stan Cullis skulle födas på samma ort bara två år senare mitt under brinnande krig där folk dog som flugor i skyttegravarna i Frankrike.
Mercers far – Joe senior - hade själv ett förflutet som fotbollsspelare i Nottingham Forest och Tranmere Rovers, men dog när Joe junior var 12 år till följd av sviterna från en gasattack under kriget. Bollbegåvningen fanns dock i generna och i september 1932 blott 18 år gammal skrev Joe Mercer på för storlaget Everton med superstjärnan Dixie Dean.
I idolen Chedgzoys fotspår
Det var ingen slump att det blev just Everton. Pappan hade som ung spelat tillsammans med en viss Sam Chedgzoy för Ellesmere Port Steelworks. Chedgzoy skulle senare värvas av storklubben och där också ta hem ligatiteln 1915. Det blev även 8 landskamper för England i en karriär som fick en lång paus på grund av uppehållet i ligaspelet mellan 1915 och 1919. Den 12 april 1924 i en match mot Tottenham blev han dessutom känd som spelaren som tvingade fram en ändring i regelverket då han istället för att skicka in hörnsparken mot mål. Dribblade sig igenom och sköt mål. Chedgzoy blev dock Joe Mercers förste idol och Everton hans favoriter.
Drömmen skulle dock slå in för 15-årige Mercer, då han blev upptäckt av The Toffees talangscouter och värvades till klubben han idoliserade. Det blev några år i junior- och reservlagen (Central League), men 1933 strax innan FA-cupfinalen - där Manchester City besegrades med 3-0 och man för första gången bar tröjor med nummer - fick Mercer göra debut. Det var dock först 1935 som han etablerade sig i laget.
Som kraftfull tacklare med god förmåga att läsa spelet blev han en lysande vänsterhalv som dessutom skulle hinna med fem landskamper för England (1938-39) och en ligaseger 1939. I England fick han också spela tillsammans med sin gamle skolkamrat Stan Cullis, och tänk om de ändå förstått hur de skulle påverka engelsk fotboll decennier framöver! Båda är vad Old School Football kallar nostalgins apostlar.
De långa benen till trots var han en mästare att positionera sig på plan och en mycket god passare av bollen. När Dixie Dean såg den unge, långbente Mercer för första gången skall han ha utbrustit:
”Blimey his legs wouldn´t last him one day on a postman´s round!”
Men så tog nästa krig vid.
Krig, Kelly och Arsenal
Hela sju år utan ligafotboll, men det blev också 26 landskamper under kriget, där Mercer ofta var lagkapten. Militärt nådde han graden fanjunkare. Under perioden fick Mercer dock problem med Evertons manager Theo Kelly. Kelly var en komplex och egocentrisk personlighet som fallit på eget grepp när det gäller oförmågan att göra ett positivt avtryck i fotbollshistorien. Han ville att Mercer skulle spela centerhalv, vilket spelaren själv avskydde.
Kelly kritiserade Mercer hårt och påstod att han inte ansträngde sig i en match efter kriget mot Skottland i april 1946, medan Mercer menade att han var skadad, då Skottlands Willie Waddell landat på hans ben. Skadan var dock i allra högsta grad verklig, men Mercer fick själv finansiera operationen, då Kelly vägrade å Evertons vägnar.
Vid ett möte på Adelphi Hotel i Liverpool fick Kelly sin vilja igenom i och med att Mercer skrev på för Arsenal. Med sig till mötet hade Kelly Mercers fotbollsskor, eftersom han förvägrade spelaren som 17 år varit i samma klubb att ta farväl av klubben och medspelarna.
Det var i slutet på 1946 som Mercer lämnade för Arsenal, där nya framgångar väntade. Två ligatitlar och en FA-cupseger samt även Player of the Year 1950. Det slutade dock med ett benbrott på två ställen och därmed var spelarkarriären över.
Båda klubbarna tog plats i Mercers hjärta, även om Everton hade en särskild plats tack vare ungdomsåren och han var en ofta sedd gäst på Goodison Park ända till slutet.
Han har själv sagt:
”We always hade fun. I probably learned more about the game at Arsenal, but I learned how to laugh att Everton.”
Skrattet var också något om skulle följa Joe Mercer genom fotbollslivet.
Mercers Minors
Det höjdes röster att Mercer skulle vara en god framtida manager för Arsenal. Tyvärr hade han dock redan förberett för en annan karriär, nämligen som specerihandlare. När han fortfarande var lagkapten för Arsenal satte han upp en affär på 105-107 Brighton Street i Wallasey.
Men fotbollens dragningskraft var för stor och redan 1955 återvände han som manager i Sheffield United. Första säsongen slutade med nedflyttning och det lyfte aldrig riktigt för Mercer i Sheffield, trots att laget spelade fin fotboll och var starka i cuperna, och 1958 sökte han sig vidare till Aston Villa.
Det gamla storlaget var ett bottenlag i högstadivisionen, men Mercer tog dem redan första säsongen till semifinal i FA-cupen. Tyvärr slutade dock säsongen i att han för andra gången fick uppleva nedflyttning. Men därefter byggde han ett lag med lovande och begåvade spelare som gick under smeknamnet Mercers Minors, vilket toppades med en seger i den allra första ligacupen 1961. Men redan 1959/60 tog han laget upp i högstadivisionen igen och åter till en semifinal i FA-cupen, där då så mäktiga Wolverhampton Wanderers blev för svåra. Ett Wolves som leddes av – jo, precis – gamle skolkompisen Stan Cullis. De begynnande framgångarna till trots, Mercer var engagerad i allt i Aston Villa. Han satt på för många stolar och ville för mycket, vilket resulterade i allt sämre hälsa och 1964 drabbades han av en stroke.
Aston Villa agerade relativt snabbt och gav honom sparken, då de aldrig trodde han skulle komma tillbaka. Återigen blev mannen som höll diplomati, värdighet och humorn högt, illa behandlad av klubbdirektörer. En mycket oroad fru - Nora Mercer - hoppades att han aldrig skulle ge sig in i fotbollsvärlden igen. Hans doktor konstaterade dock:
“He may as well die doing the job he loves, than sit at home and die of a broken heart.”
Manchester Citys storhetsperiod
Det höll fram till 1965 då han tog över Manchester City och knöt till sig den lovande coachen Malcolm Allison. Tillsammans skulle de ta City upp till högstadivisionen 1966 och sedan vara med om lagets mest framgångsrika era fram till idag. Ligaseger 1967/68, FA-cupen 1969, Ligacupen 1969/70 samt cupvinnarcupen samma säsong. Mercer var fredsmäklaren, taktikern och den formelle ledaren som tog de avgörande besluten. Allison höll i träningarna och hyste stora ambitioner. City spelade dessutom fantastisk fotboll med spelare som Colin Bell, Francis Lee och Mike Summerbee, för att nämna några.
Manchester City 1967/68:
Återigen blev det klubbdirektörer som svek Mercer. Denna gång i pakt med hans vapendragare Malcolm Allison som strävade efter att bli högsta hönset, då det fortfarande var Mercer som var den som slutgiltigt avgjorde varje fråga kring laget.
Peter Swales ledde ett konsortium som ville ta över klubben, men Joe Mercer stod på sittande ordförandes sida. Swales närmade sig Malcolm Allison och lovade honom managerposten. Kampen i styrelserummet slutade med en seger för Peter Swales och i oktober 1971 meddelade Swales att Allison nu var Team Manager, medan Mercer blev General Manager. I praktiken hade man tagit ifrån Mercer allt ansvar och från den punkten var det bara en tidsfråga innan han skulle lämna City.
I juni 1972 lämnade så Mercer laget han lyft upp till storhet, då den nya styrelsen hade tagit bort Mercers parkeringsplats samt hans kontor. Fansen däremot bjöd in sin framgångsrike gamle manager för en avtackningsceremoni.
Även här vägrade Mercer att tala illa om Manchester Citys agerande och begav sig mot nya mål tillsammans med en annan vapendragare i form av Gordon Milne. Coventry City var destinationen. Såsom med Mercers Minors i Aston Villa började han bygga Coventry med hjälp av unga spelare. Faktum var att en viss Tommy Hutchison fick sitt genombrott under Mercer och Milne i Coventry. Hutchison skulle senare bli en legendar i Manchester City och en stabil utpost under den labila perioden då Peter Swales försökte köpa ihop ett storlag utan hjärta och med för lite resurser.
Typisk kommentar och livsinställning av Joe Mercer:
Förbundskapten och flytt hem till Merseyside
Samtidigt misslyckades England att kvala till VM 1974 och legendaren och VM-vinnaren 1966 Sir Alf Ramseys idéer såg alltmer obsoleta ut. Droppen var nog när Ramsey mönstrade ett innermittmält med två av ligans mest hänsynslösa spelare i Leeds Norman ”Bite yer Legs” Hunter och Arsenals Peter Storey. Många menade att det inte ens var fotboll Ramsey och England höll på med. FA behövde en Caretaker Manager under tiden de letade efter en mer permanent lösning.
Valet föll på Joe Mercer som med sin vanliga humor meddelade spelarna att han banne mig inte valt detta själv. Det blev bara sju matcher under 1974 och en tid som fallit i glömska av många, men också en tid då glädjen återuppstod i det engelska landslaget. Bara en förlust blev det och Mercer lyfte fram spelare som Kevin Keegan, Trevor Brooking och Frank Worthington. Det var bara Stan Bowles som blev förbannad över att ha blivit utbytt och drog från en landslagssamling, vilket Mercer tyckte var mycket ledsamt och samtidigt meddelade Bowles att han inte var välkommen åter.
Joe Mercer hade erbjudande om en förlängning, men återkommande ryggont gjorde att han tackade nej och engagerade sig istället i Coventry, dock inte som manager.
En match mot Argentina under Mercers korta tid som förbundskapten:
På 80-talet flyttade Mercer hem till Merseyside och gick över till att synas i tv och i olika paneler. Han var en väl sedd gäst hos hans fars gamla klubb Tranmere såväl som Everton, Arsenal och Coventry. Det var bara Peter Swales Manchester City som fortfarande höll avstånd. Swales tid var dock snart över, vilket – tyvärr – även Mercers var. Men efter den 9 augusti 1990 då Joe Mercers somnade in för evigt har Manchester City åter öppnat upp för sin store hjälte. Änkan Nora Mercer välkomnades och har sedan dess varit en trogen besökare på Maine Road och sedan den nya arenan. På Maine Road öppnades en Joe Mercer Suite (vilken även idag finns på Evertons Goodison Park) och sedan 2005 finns ett konstverk i mosaik föreställande Joe Mercer på Ethiad.
Joe Mercer belönades med Order of the British Empire (OBE) 1976. Början till slutet var den Alzheimers som skulle sluta med att han somnade in i sin favoritfåtölj.
Nora Mercer fortsatte dock att gå på fotboll med Manchester City. Hon dog 2013 och begravningen var välbesökt med över 120 sörjande, däribland City-legendarerna Mike Summerbee, Tony Book, Colin Bell och Joe Corrigan såväl som Uniteds Sir Bobby Charlton.
Nora Mercer på Etihad 2012:
Skrattet, värdigheten, diplomatin och kärleken till fotbollen drev Joe Mercer och trots vissa motgångar fick han så många framgångar och ses idag som en av engelsk fotbolls allra största. Han lag har alltid spelat underhållande fotboll. Bara det ett bidrag till fotbollshistorien värdigt enorm respekt. För Old School är han en av nostalgins apostlar.
Källor: Soar, Phil, Tyler, Martin; Encyclopedia of British Football, Corbett, James; The Everton Encyclopedia, Wikipedia, bluemoon-mcfc.co.uk, The Guardian.
