Old Schoolprofilen: Viv Anderson
“Glorified tea-boy” var Viv Andersons egen benämning på sin civila karriär som silkestryckare. Livet på 70-talet var tufft såväl på som utanför planen. När Anderson fick snurr på sin karriär så fick han utstå mycket spott och spe från läktarna. Han vann kampen och är en av Forests stora.
Begreppet pionjär inom fotbollen är ett välanvänt, på gränsen till slitet, epitet. När det gäller färgade spelare så är namn som Clyde Best,Laurie Cunningham,Albert Johanneson och Cyrille Regis namn som ofta dyker upp. En annan som har sin givna plats är mannen som blev den första färgade att dra på sig den engelska A-landslagströjan.
2. Viv Anderson (430 matcher/22 mål)
United i början
Trots att Viv Anderson föddes i Nottingham så startade hans karriär i Manchester United. Han hade en plats som schoolboy i Manchester Uniteds organisation under ett år. Under detta år bodde han inackorderad hos United-spelaren John Astons föräldrar samtidigt som han dagligen tränade på planen som låg bredvid den där legender som Bobby Charlton,Denis Law och George Best tränade. Att påstå att det var en inspirerande miljö var ingen överdrift.
Tepojke och plats i Youth team
Det blev ingen fortsättning i Manchester United och han fick återvända till Nottingham. Väl tillbaka så fick han jobb som silkestryckare men hans uppgifter blev snarare att vara springpojke till de äldre medarbetarna. “Glorifierad tepojke” var hans egna ord om tiden på företaget.
Vändningen blev när Anderson fick en plats i Nottingham Forest youth team 1973. Han var då 16 år gammal och gjorde ett sånt avtryck att han endast efter fem månader fick skriva på sitt första proffskontrakt. Besvikelsen över att ha ratats av Manchester United vände mindre än ett år senare till stor lycka.
Medicinskt under
Det var dock en hårsmån från att det inte skulle bli någon karriär alls för Anderson. Vid 17 års ålder drabbades han av en så pass allvarlig knäskada att man trodde att allt var slut för ynglingen. Hans smala lycka var att den kirurg Nottingham Forest använde var en av de bästa i världen. Fem månader senare var han på banan igen och kirurgen i fråga hade ofta med Andersons röntgenbilder på seminarier runt om i världen för att visa att det “omöjliga” var möjligt även inom kirurgin.
Överöst av rasism och fruktbud till Clough
Debuten gjordes 1974 och hans andra match för Forests A-lag kom ett första stort test både mentalt och fysiskt. Matchen var på St James Park och gällde ett omspel i ligacupen mot Newcastle.Inte nog med att han ställdes mot fysiska tunga och skräckinjagande forwards som Malcolm MacDonald och John Tudor. Han fick även motta en kaskad av rasistiska tillmälen från läktarplats. Innan matchen så pratade ynglingen med Brian Clough och uttryckte tvekan angående att spela. Cloughs besked var kort och tydligt. “You play!” Clough försökte ingjuta mod i den unge Anderson och förklarade att det var hans förmåga och inte hans hudfärg som skulle avgöra huruvida han skulle spela eller inte.
Vid ett annat tillfälle så skulle Anderson i rollen som avbytare värma upp före ett inhopp. Han kom snabbt tillbaka och Clough undrade hur det kunde vara att han redan kunde vara klar. Förklaringen Anderson gav var att han inte kunde värma upp eftersom publiken kastade frukt på honom. Han blev snabbt tillbakaskickad för att värma upp och dessutom med tydliga instruktioner att ta med två päron och en banan tillbaka till Clough.
Tacksam mot Clough
Viv Anderson har efter sin karriär inte nog kunnat hylla Clough och hans relation till den legendariske managern. Han har uppgett att om Clough bad spelarna att gå igenom en vägg för honom så gjorde man det. På samma sätt som han kunde vara omhuldande och förstående så kunde han vid andra tillfällen vara avvisande och nära nog ignorera Anderson. Cloughs man-to-man management är det som Anderson lyfter fram som hans stora styrka. Du visste aldrig vad som skulle komma och det uppger Anderson att det stärkte koncentrationen och fokuset.
Modern ytterback
Vad hade Viv Anderson då för egenskaper som gjorde honom till en av Englands absolut bästa försvarare i skarven mellan 70 och 80-tal. Han var ganska lång och gänglig och såg inte ut som de typiska försvarsspelarna gjorde under den här tiden. Man skulle emellertid inte låta sig luras av det. Anderson var en mycket tacklingssäker ytterback som hade en kraftig accelerationsförmåga både med och utan boll. Han följde gärna med i omställningsspelet och gjorde dessutom en del mål. Under de goda åren för Forest var han en konstant som i princip alltid fanns på banan och han var utan tvekan en av de absolut viktigaste bitarna i Cloughs lagpussel.
Historisk eller inte?
Andersons framfart på City Ground fick landslagsledníngen att börja snegla åt hans håll. I november 1978 så gjorde han debut mot Tjeckoslovakien. Det var en kall kväll på Wembley och planen hade en hård och isig planhalva och en mjukare. Detta fick Anderson att byta dubbar på skorna i halvlek och han har uppgett att allt han kunde tänka på var att inte svika någon.
Det var hård konkurrens om högerbacksplatsen under de här åren och framförallt Phil Neal och Trevor Cherry från Leeds kämpade om samma plats. Detta var under tider då rasismen var ett stort och utbrett problem i Storbritannien. Förbundskaptenen Ron Greenwood bedyrade inför journalister som ville ha det till att Anderson var en politisk uttagning att så inte var fallet. Anderson hade blivit uttagen pga sina förmågor och inte sin hudfärg, vilket var samma resonemang som Brian Clough haft några år tidigare.
Historien säger att Viv Anderson var den förste färgade spelaren att dra på sig Englands landslagströja. Detta är något som debatterats och ifrågasatts under många år. Vissa lyfter fram West Ham-försvararen John Charles och andra drar en lans för den fantastiske Laurie Cunningham. John Charles spelade för U18 landslaget 1962 och Cunningham för U21-landslaget 1977. Så långt är allt gott och väl med Andersons “claim”. Den ende övrige spelaren som har ett realistiskt anspråk är Leeds högerback Paul Reaney. Reaney hade spelat för det engelska A-landslaget redan 1968. På den tiden det begav sig så ansågs Reaney vara “vit” eftersom han var s.k mixed-race. Det är i nutid som flera har ifrågasatt det och vill ha det till att Reaney var den förste färgade spelaren.
Uttagen till VM men inget spel
Inför VM 1982 så konkurrerade Anderson med Phil Neal om startplatsen och de hade varit de spelare som figurerat under VM-kvalet. Det slutade dock med att högerbacksplatsen gick till-Mick Mills. Kenny Sansom hade gjort succé som vänsterback och Greenwood ville absolut ha med Mills i laget. Mills var även tänkt som lagkapten och flyttade sålunda över till högerbacken med Neal som närmaste back-up. Detta fick till följd att det inte blev något spel alls för Anderson under turneringen.
Håller ligasegern högst
Det var alltså Andersons fina spel i Nottingham under de här åren som gjorde att han fick spela i landslaget. Under Forests stora år så var han lika mycket en tacklingssäker högerback som en spelare som mer än gärna bombade ner längs högerkanten för att slå inlägg eller avsluta. Det skulle bli en ärofull men ganska kort resa på toppen för Nottingham och Anderson. Efter ligasegern 1978 och de dubbla Europacupsegrarna 79 och 80 så började laget falla samman och en efter en lämnade de gamla trotjänarna. Anderson ansåg att det var den bästa tiden i hans karriär pga den familjära stämningen som firma Clough och Taylor skapade. Europacupsegrarna är storartade meriter men Anderson själv har alltid hållit ligasegern från 1978 högre. Hans motivering har varit att det är betydligt svårare att konservera en stark form i 42 omgångar under nio månader än att vinna en utslagsturnering med betydligt färre matcher.
Nytändning i landslaget men nya turneringsnobbar
Anderson var bland de sista som hängde kvar från mästarlaget. 1984 värvades han av Arsenal för 250000 pund och fick på så sätt också igång sin slumrande landslagskarriär och var i princip ordinarie högerback under kvalet till Mexico-VM 1986. När turneringen närmade sig så hade emellertid Evertons Gary Stevens fått sitt genombrott och Anderson blev återigen snuvad på platsen. Han gjorde sedan ytterligare några landskamper i kvalet till EM 1988 men fick för tredje gången delta i ett mästerskap utan att spela en enda minut.
Fergies första
1987 blev Anderson uppringd av landslagskollegan Bryan Robson. Robson meddelade att Alex Ferguson var intresserad av att värva backen efter att han imponerat under en match mot United. Han hade då plockat ner den erkänt tuffe anfallaren Norman Whiteside. Detta blev den första av Fergusons alla värvningar till United. Kontraktet hade gått ut och trots George Grahams övertalningsförsök så gick flyttlasset till Old Trafford.
Spelarkarriären fortsatte så långt fram som till 1995 för den mångsidige ytterbacken. Han hade då sedan en tid fungerat som assisterande manager till Bryan Robson i Middlesbrough.
Drottningen hör av sig igen.
2000 förärades Anderson med en MBE av drottningen. Detta var inte första gången den erkände rojalisten hade kontaktats av drottningen. 22 år tidigare hade det legat ett telegram på Andersons plats inför hans landslagsdebut. Det hade varit en lycka till-hälsning från drottningen. Nu fick han träffa henne på riktigt.
En av pionjärerna
Anderson har utan tvekan gjort sin beskärda del för att bana vägen för färgade spelare på de brittiska öarna. Han har under senare år haft en roll som Goodwill Ambassador i FA. Matchtröjan från hans första historiska match återfinner man på Peoples History Museum.
Legendar i Nottingham
Är han då fortfarande ihågkommen i Nottingham Forest och på City Ground? Omröstningen som skedde 1997 för att plocka fram Nottinghamfansens bästa elva genom tiderna ger svaret på det. Viv Anderson fick 96% av rösterna som högerback.
Old Schoolbetyget: 9
