The Three Degrees del 1- En pionjärsaga
När det för några veckor sedan kungjordes att det var ett år sedan den fantastiska centertanken Cyrille Regis gick ur tiden så fick det mig att tänka på det där med treenigheter. Det var det begrepp som vi i fjol våras grottade ner oss i här på Old School. Regis tillhörde en av de bästa och mest betydelsefulla treenigheterna i engelsk fotbollshistoria. “The three degrees”
Tänk dig att du som 24-åring blir förärad det finaste som finns inom fotbollen. Du blir uttagen att spela för ditt eget land. Tänk dig sedan att du får en pistolkula hemskickad med posten med ett brev som säger att “den här får du i knäet om du går ut på Wembleys gräsmatta”. Detta var det som Cyrille Regis, en av de legendariska “three degrees” från West Bromwich Albions fantastiska 70-talsgeneration fick uppleva.
Detta och otaliga andra kränkningar blev vardagen för Regis,Laurie Cunningham och Brendon Batson när de slog igenom i West Midlands-klubben i slutet på 70-talet. Man kan förfäras över vad de fick utstå men man kan aldrig fullt ut förstå. Deras betydelse för de framtida färgade spelarna i England var kolossal och kan inte nog understrykas. De visade att det gick att, i alla fall delvis, övervinna den flodvåg av rasism som sköljde över Storbritannien under just den här perioden.
Pionjärer i en tuff tid
Nu var ju inte “The three degrees” de första svarta spelarna på de engelska öarna. Men de var som den solida och starka enhet de bildade instrumentala i den kamp svarta spelare förde för att överhuvudtaget försvara sin existens.
Tidigare svarta spelare som kan nämnas är Arthur Wharton som redan i slutet på 1800-talet spelade professionellt bland annat för Preston North End. Clyde Best var en kraftfull striker som spelade åtta säsonger i West Ham under 60 och 70-talen. Albert Johannesson var en ytter från Sydafrika som spelade för Leeds i början på 60-talet och blev där den förste svarte spelaren någonsin att starta i en FA-cupfinal 1965 mot Liverpool.
För att överhuvudtaget förstå den lejongrop som de tre hamnade i så måste man veta att Storbritannien i slutet på 70-talet var ett land som var sönderrivet av lågkonjunktur, ett facistiskt National Front-parti som hade sin allra största “glansdagar” under dessa åren och i kölvattnet av detta så sågs inte tre svarta framgångsrika fotbollsspelare, som dessutom tjänade förhållandevis bra med pengar med blida ögon på läktarna av vissa grupper.
Den dansante bohemen Cunningham
Regis och Cunningham var först på scenen The Hawthorns. Under sluttampen av säsongen 1976-77 visade “The Baggies” intresse för de båda. Cunningham spelade då för Leyton Orient och även om han var en fantastisk talang så var hans aptit efter något annat under denna tid kanske ännu större, nämligen dansen. När hans lagkompisar hade gått och lagt sig för att vara förberedd för match och träning så spenderade Cunningham nätterna på dansgolven. Han ställde ofta upp i danstävlingar där det var pengar som pris. Inte sällan använde han dessa pengar för att betala böter för sen ankomst och liknande i fotbollsklubben. Sanningen är nog den att om inte managern i Leyton Orient, George Petchey, hade tagit sig an den unge Cunningham så hade denne säkerligen fått nöja sig med en karriär inom dansen. En manager med annan syn på disciplin hade sannolikt inte haft samma tålamod.
Den amatörspelande elektrikern Regis
Regis hade inte haft samma bana in i proffsfotbollen. Anfallaren hade endast spelat amatörfotboll innan han skrev på för Albion och det ansågs allmänt vara en rejäl chansning.
Regis var utbildad elektriker och det sägs att när han satt hos Bert Millichip,West Bromwichs ordförande för att förhandla om kontraktet så började ett lysrör att blinka. Ronnie Allen, den West Bromwichscout som hade rekommenderat honom till Millichip sade då att förutom att göra mål så kunde Regis fixa ordförandens lampa. Samme Allen var så säker på Regis förmåga att han erbjöd sig att betala en del av övergångssumman på sammanlagt 10000 pund ur egen ficka.
Kontraktet skrevs på i maj 1977 och under de tre månader som fortlöpte tills säsongen skulle börja. De spenderade han på ett bygge som elektriker. Fötterna på jorden var unge Regis motto.
Arsenaltalangen Batson
Brendan Batson, som ju ur flera synvinklar är både den minst kända och minst framgångsrika av de tre, var den i trion som tidigt såg vägen mot stjärnorna utstakad. Redan som 13-åring fick försvararen plats i Arsenals Schoolboys-lag. Som 17-åring 1970 skrev han proffskontrakt och drömmen om en plats som fast Highbury-favorit fanns hos ynglingen. Han kom dock fram i en tid då den blivande Arsenal-legenden Pat Rice abonnerade på högerbackplatsen. Med anledning av detta så blev det bara 10 A-lagsmatcher för den unge högerbacken och 1974 gick han till Cambridge.
Där kom han att spela under Ron Atkinson, som senare skulle bli den som kom att plocka honom till Hawthorns för att fullborda “The three degrees”, som skulle bli ett begrepp i West Midlands under de där sista åren på sjuttiotalet.
Framtidstro i rockn´rollens tecken på The Hawthorns
The Three Degrees kom fram under en tid där det förutom politisk och nationell turbulens handlade mycket om musik och där musiken användes lika mycket som ett politiskt slagträ som det användes för att underhålla. Punk,SKA och reggae i en salig blandning och sex, drugs and rockn´roll i syfte att protestera, väcka debatt och att få reaktioner från en omvärld som i mångt och mycket drevs fram i ett form av halvapokalyptiskt töcken under den till stora delar deprimerande samtid som då rådde.
Var det någonstans det fanns rockn´roll förutom i skivstudios och på konserter så var det på Hawthorns i slutet på 70-talet. Ett lag som gav staden och regionen framtidstro. Och i centrum för detta stod Cunningham,Regis och Batson.
Vi ska i nästa del följa deras framfart mellan de vita linjerna under dessa år och framförallt då under den helt magiska säsongen 1978-79 då lilla West Bromwich var ett av Europas allra bästa lag.
