Watford gjorde det omöjliga möjligt
Old School Football är åter efter ett litet sommaruppehåll och riktar blicken mot nykomlingen Watford FC och Sir Elton John för att väcka minnen från en magisk bragd i slutet av 70- och under första halvan av 80-talet.
I december 2014 står Sir Elton John i mittcirkeln på Vicarage Road. Familjen är med. Barnen är iklädda Watfordmössor. Poplegenden blickar upp mot nyligen invigda Sir Elton John Stand och börjar tala till den publik som varit honom minst lika trogen som konsertbesökarna.
Tid har passerat sedan en 12-årig kille vid namn Reginald Kenneth Dwight som aldrig missade en match på Vicarage Road blivit en av de mest framgångsrika poplegendarerna genom tiderna under namnet Elton John i en framgångssaga som till och med fått honom adlad. Ändå, när allt kommer omkring, är denna dag den 13 december 2014 sannolikt hans stoltaste stund. Klubbens han älskar så pass mycket att han varit dess ägare och ordförande mellan 1976 och 1997 samt därefter en nog så aktiv supporter.
Från fjärde till första divisionen
År 1976. Målet var tydligt. Watford skulle upp i divsion 1 (nuvarande Premier League). Frågan var om någon egentligen tog hans ord på allvar. Var det inte bara sådant som en nytillträdd ordförande sa, särskilt när det gällde ambitiösa profiler som redan gjort sig kända på annat håll än inom fotbollen. Den då redan välkände popstjärnan Elton John påstod på fullaste allvar att fjärdedivisionslaget Watford Football Club siktade på den allra högsta divisionen i ligasystemet! Nåja, inget fel på engagemanget i varje fall.
Redan i april 1977 sparkar han managern Mike Keen och anställer en herre vid namn Graham Taylor. En ung och ambitiös ledare med en tydlig idé om hur fotboll skulle spelas. Graham Taylor skulle ta laget från division fyra till en andra plats i högsta divisionen 1982-83 bakom de suveräna mästarna Liverpool FC. En klättring som än idag får anses som bragd som nästan spränger möjlighetens gräns. Höjdpunkten blev dock FA-cupfinalen 1984, där tv-bilder kablades ut över hela världen på en djupt rörd Elton John strax innan avspark. Tyvärr räckte inte Watford till i finalen, där Everton FC blev för svåra och vann tillslut med 2-0.
Taylors lag spelade en mycket direkt fotboll, där snabba och begåvade yttrar som John Barnes och Nigel Callaghan hade de kreativa rollerna för att förse stora och kraftfulla forwards som Luther Blisset, Gerry Armstrong, Ross Jenkins, Paul Wilkinson och George Reilly med rätt bollar. Blisset gick - efter att ha vunnit skytteligan 1982/83 - till AC Milan och ersattes av skotten Mo Johnston, vilken också spelade tillsammans med Reilly i FA-cupfinalen. I mitten gjorde spelare som Les Taylor och Kenny Jackett ett stenhårt arbetspass i match efter match. I försvaret fanns spelare som trotjänaren och vänsterbacken Wilf Rostron, men också spelare som Steve Sims, John McClelland, Lee Sinnott och under en period även Arsenals gamle högerback Pat Rice. John Barnes skulle därefter blir en legendar i Liverpool FC och förse Ian Rush och John Aldridge med otaliga assist.
Taylor lämnade Watford för Aston Villa 1987 och skulle senare bli förbundskapten för England under en inte alltför glamourös period, där han fick mycket kritik för sin direkta taktik. Men i Watford är han och kommer alltid att var en hjälte tillsammans med Sir Elton John. De ledde klubben under en osannolik framgångsera och har båda förärats med att läktarsektioner döpts i deras namn på den nyrenoverade Vicarage Road.
Insamlingskonserter och bragder större än Åshöjdens BK
När ett Watford i ekonomiskt trångmål fick sälja Vicarage Road 2002 för sex miljoner pund med en möjlighet att köpa tillbaka arenan för sju miljoner, startades en kampanj kallad ”Lets buy back the Vic.” En inte oansenlig del kom in från en konsert med Elton John i juni 2005. Det var dock inte den första konserten på Vicarage Road för Elton John i syfte att få in medel i en ekonomiskt tuff fotbollsverklighet. Som nyutnämnd styrelseledamot för Watford satt han redan 1974 på scen iförd en mycket slående bålgetingdräkt samt därtill för ändamålet lämpliga glasögon efter klubbens smeknamn The Hornets. Nazareth var förband och tillsammans med Elton uppträdde en fotbollstokig – och vid tillfället ung – skotte vid namn Rod Stewart.
För oss som växte upp med Tipsextra under det tidiga 80-talet var Watford en sannsaga som till och med slog Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK. En liten byaklubb under den mäktige Blåbärskungen som med bröderna Jorma och Edward Engmark tog sig upp genom seriesystemet ända till allsvenskt kval. Där tog det dock stopp, sannolikt eftersom fiktionen inte skulle kännas trovärdig med ett sista steg. Men så kom Watford (och Swansea ungefär i samma veva, men det är en annan artikel) och visade att fiktionen gick att överträffa. Det omöjliga kunde göras möjligt.
Och även om Sir Elton John sannolikt inte tänkte på Åshöjden och Blåbärskungen den 13 december 2014, så måste känslan av att det omöjliga är möjligt rusat genom hans ådror. I hans stoltaste stund.
Sir Elton Johns tal till supportrarna den 13 december 2014, när Sir Elton John Stand namngavs.
Elton John framför låten Daniel i en bålgetingkostym under konserten 1974.
Målet i semifinalen mot Plymouth argyle som tog Watford till sin första och enda FA-cupfinal 1983/84.
Ögonblick av briljans, särskilt från John Barnes, i FA-cupkvartsfinalen mot Birmingham City 1983/84.
Watford på Wembley, FA-cupfinal 1983/84.