Portsmouth 1 - 0 Plymouth
Portsmouth vann rättvist mot ett fantasilöst och offensivt blekt Plymouth. Ineffektivitet kunde dock ha kostat poäng då det krävdes en målvaktstavla för att spräcka nollan.
Det kallas för "Battle of the ports" men folk från andra ställen än Pompey tycks föredra "Dockyard derby". Det brukade vara vänskapligt innan Paul Cook och Derek Adams tog över respektive klubb och jag hade nog trott att det skulle återgå till mer vänskap och mindre hat nu när klubbarna inte är direkta konkurrenter. Och visst var det inte lika hett denna gång, ingen derbykaraktär direkt, men väl en rejäl kamp inför nästan fullsatta läktare. Green army hade gott kunnat fylla sin kortsida för vad de brukar bygga upp som säsongens bortamatch, även om resan är lång.
Kenny Jackett var utan bäste målskytten Brett Pitman och bäste försvararen Christian Burgess. Näst bäste målskytt, med lika många pytsar som Plymouths bäste, spelade i mittförsvaret tillsammans med Matt Clarke. Ny vänsterback var Brandon Haunstrup och ny högerback var Nathan Thompson. Gareth Evans gick upp ett steg till mittfältet, Jamal Lowe bytte kant, Kal Naismith flyttade upp som nia och Conor Chaplin tog hans plats som tia. Lyckade drag skulle det visa sig.
Men Plymouth inledde bäst och hade ett halvfarligt läge som slutade med ett inlägg i famnen på Luke McGee. Sedan var det mycket Portsmouth. Med ett aggressivt presspel gav man inte motståndet något utrymme, och även om anfallsspelet inte flöt jättebra var det ändå hemmalaget som stod för all bra fotboll. En fin kombination slutade med att Lowe tog ett tillslag för mycket och hans avslut från 15 meter täcktes till hörna. Haunstrup fick sedan på ett hårt skott från snäv vinkel som tvingade nödlånet Remi Matthews till en kvalificerad räddning. Clarke låg bakom nästa farlighet efter en sedvanlig framryckning med boll. Hans passning in mot mitten möttes av Evans vars skott täcktes till hörna. Samma resultat blev det av Chaplins distansskott som Matthews tvålade precis över ribban.
Sedan tappade Haunstrup huvudet lite grann och orsakade en frispark i perfekt Matt Carey-läge vid sidlinjen. Men Carey hoppade över bollen och istället för en inåtskruvad variant servade David Fox in en boll på pannan på en omarkerad Yann Songo'o. Bollen var dock något för hög och vikarierande mittbacken nickade högt och snett. Kanske blev försvaret lurat av att det blev utåtskruv, men hur man kunde släppa Songo'o som gjorde mål i lagens möte på Home Park för ett drygt år sedan är en gåta.
Det blev kostsamt för gästerna som minuterna senare var i underläge. Matthews kom ut ur straffområdet för att ta hand om en lång rensning, men tvekade och Naismith snodde bollen av honom och kunde toffla in 1-0 från 20 meter trots att Matthews drog i hans arm. Bollen rullade retfullt långsamt in i målet framför Green army. Tveklöst hade den utmärkte domaren, bäst på plan, visat ut Matthews om bollen inte gått in och det hade skapat en hårig situation för gästerna. Nu kom de undan med ett mål i baken.
Plymouth är som sämst när de behöver jaga matchen, detta då Adams taktik alltid handlar om att spela defensivt och destruktivt. Kreativa spelare som Carey och Antonio Sarcevic tillåts litet utrymme att göra vad de är bäst på. Resten av matchen handlade om ett evigt pumpande av långa, mer eller mindre missriktade bollar in mot Portsmouths straffområde. Enda gången det blev farligt innan paus var när en boll längs marken friställde Joel Grant till vänster i straffområdet, men McGee avvärjde med en perfekt tajmad utrusning. Det var 4-1 i avslut på mål i paus, men i ärlighetens namn undrar jag om den där ettan inte var påhittad. Jag kunde då inte räkna något avslut som McGee räddade.
Portsmouth inledde andra halvlek med en tung press och borde ha avgjort matchen här. En fin kombination gav Naismith skottläge i straffområdet, men det hårda skottet gick rakt på Matthews. Strax därefter fick Matthews briljera på riktigt. Hawkins lirkade sig loss på mittplan och satte en perfekt passning till Chaplin vars inlägg styrdes mot mål av Evans, men med en handbollsliknande parad lyckades Matthews styra bollen till hörna. Hörnan blev farlig och bland andra Hawkins var framme och avslutade, men med mer än en smula panik kunde Plymouth hålla bollen utanför mål. Nästa hörna blev ännu farligare då bollen dansade framför mållinjen två gånger innan den rensades undan. Plymouth hängde på repen.
Sedan var Jackett tvungen att byta ut sin mittbacksvikarie Hawkins och istället sätta in Matty Kennedy. Thompson gick in centralt och Evans flyttade ner som högerback. Därmed tappade man en knapp halvmeter (ungefär) i längd mot luftstarka Plymouth. Portsmouth började ge bort onödiga frisparkar och Plymouth kunde bygga upp lite tryck utan att skapa farligheter, men nu började det kännas nervöst.
Portsmouth fick lägen till kontringar och hemmapubliken ropade efter straff sedan Chaplin dribblat mot tre man och gått omkull. Alldeles för enkelt tänkte jag när jag såg situationen i direktsändning, men från en annan vinkel ser man hur backen tog undan Chaplins ben innan han tog bollen med sin tackling. Dock var anfallaren ur balans innan tacklingen så jag tycker det var en korrekt bedömning att fria.
Med kvarten kvar slog Kennedy ett inlägg som Songo'o nästan styrde in i eget mål och fem minuter senare träffade Naismith stolpen i ett friläge. I samband med detta kolliderade han med målvakten, men båda två kunde fortsätta efter tre minuters avbrott.
Men för Naismith blev det ändå byte några minuter senare och in kom Stuart O'Keefe i ett tydligt defensivt byte. Portsmouth sjönk och ytterligare bollar skickades in mot straffområdet, men McGee testades inte. Toumani Diagouraga träffade luft i bra läge efter ett långt inkast och det var näst sista chansen.
Bästa läget fick en annan ex-Pompey-spelare som jag hade glömt bort i min införrapport. Nadir Ciftci svingade marginellt bättre än Diagouraga och fick på en halfträff som McGee enkelt skopade in. Detta avslut var så svagt att det inte kom med i statistiken - spökettan från första halvlek stod sig matchen ut. Allt som allt hade Plymouth sex avslut mot Portsmouths 13, varav ett på mål mot Portsmouths sex.
Det var sura druvor i bortalägret efter matchen. En förvirrad Adams tyckte att Plymouth var bättre än Portsmouth i första halvlek och att matchen luktade 0-0 lång väg. Vidare talade han om att Portsmouth inte kom in i offensivt straffområde och att Matthews knappt hade någon räddning att göra. Jackett påpekade sinnesnärvarande att Portsmouth kunde gjort 2 och 3-0 i början på andra halvlek, men i och med att man inte gjorde det var det match hela vägen in i kaklet. Han hyllade Plymouths kämpaanda. Om eftersnacket hade kvantifierats hade siffrorna närmat sig Jackett 8 - 0 Adams. Ungefär.
Det är lätt att förstå Adams resonemang. Hade han hyllat sin målvakts räddningar, hur försvaret med näbbar och klor fredade målet vid ett par hörnor och Songo'os rensningar hade han underkänt sin taktik. Nu var det ju en målvaktstavla som avgjorde och utan den hade det kunnat sluta 0-0. Inte Adams fel utan målvaktens, men så uppträder inte lyckade ledare. Dock hade Adams rätt i en sak. Det här var en dålig hamnkamp, men det var bara på grund av att Plymouth är dåliga och inte hade något som helst ordnat anfallsspel. Om det här är deras standard åker de ur så det visslar om det. Att förlita sig på att motståndaren missar mycket medan man tar vara på sin chans fungerar ibland, men inte i längden. Tragiskt för Plymouths del är att man använder samma taktik hemma och inte är man bättre där.
För Portsmouths del var matchen ett potentiellt vägskäl. Förlust hade inneburit sex poäng ner till strecket inför en svår bortamatch, men nu skiljer det nio och laget parkerar på en sjundeplats fem poäng efter Charlton som man möter i nästa omgång. Nu tror inte många på att Portsmouth kan utmana topp sex, Charlton och Blackburn på samma poäng har dessutom två matcher färre spelade, men om höstens hysteriska skadeproblem lägger sig och Jackett kan förstärka med två defensiva pjäser kommer laget lyckas bättre under andra halvan av säsongen än den första. Det underlättar förstås att ha bäste målskytten på planen och den näst bäste i anfallet där han hör hemma. Haunstrup må vara lösningen på vänsterbacken, han var felfri mot Plymouth, men är fortfarande orutinerad och ojämn så täckning där och i mittförsvaret vore önskvärt.
Nu ska vi inte dra för stora växlar på en uddamålsvinst mot jumbon. Det är klart att det blir en tuffare uppgift om motståndaren betraktar matchen som ett derby, men det här är en match Portsmouth ska vinna hemma. Under rådande omständigheter är det ändå starkt att vinna efter flera påtvingade rockader. Fyra vinster på fem matcher (varav tre på bortaplan) i liga och (låtsas-) cup mot League 1-motstånd är en tydlig tendens på att Portsmouth är på rätt väg.
(Här hade jag kunnat avsluta med "mind the gap" men eftersom jag är en relativt vuxen människa gör jag inte det.)
Pompey (4-2-3-1): McGee; Thompson, Hawkins (Kennedy 59), Clarke, Haunstrup; Close, Rose; Evans (k), Chaplin (Main 90+1), Lowe; Naismith (O’Keefe 83)
Plymouth (4-1-4-1): Matthews; Sawyer (k), Songo’o, Bradley, Taylor-Sinclair; Fox; Carey (Lameiras 79), Sarcevic (Ainsworth 86), Diagouraga, Grant (Ciftci 71); Jervis
Domare: Robert Madley
Publik: 17923 (1870 gästande)
