Inför Portsmouth - Wigan
Paul Cook kommer tillbaka till Portsmouth i jakten på direktuppflyttning, men ställs mot ett heltaggat hemmalag och en än mer taggad hemmapublik. Efter tre raka segrar är dessutom Portsmouth i allra högsta grad inblandade i striden om kvalspel.
Att bua eller inte bua. Hylla? Kanske. Jag tror att alla kommer se nostalgiskt tillbaka på Paul Cooks tid i Portsmouth, och det med glädje. Cook tvättade bort förlorarstämpeln och gjorde Portsmouth till vinnare från dag ett. Visst var det ett svek i somras, bara någon vecka efter att han med eftertryck uttryckt att enbart Liverpool kunde locka honom från Portsmouth skrev han på för Wigan, men jag har kommit över det för länge sedan. Jag vet inte hur många Wigan-fans jag muteat på Twitter. Tröttsamt att läsa om "jag trodde höga publiksiffror vann poäng" efter varje förlust. Det enda vi gjorde var att ifrågasätta varför Cook hellre skulle leda ett lag på en halvtom, halvtyst arena när han hade upplevt Fratton Park och för den skull också det gedigna stödet på bortaplan. Jag har inget emot Wigan. Faktum är att jag faktiskt suttit och smyghejat på dem i cupen och njutit av deras spel som underdogs. Härliga minnen från Portsmouths matcher mot Derby, Ipswich och Bournemouth under Cook.
Så jag måste erkänna att jag är fortfarande ett fan av Cook även om jag tycker att Kenny Jackett passar bättre för Portsmouth just nu. Hans val att gå till Wigan var FM-rationellt. Vem hade kunnat motstå sådana förutsättningar i datorspelets värld? Sedan var det också så att han ständigt utsattes för påhopp av en liten, högljudd skara fans. Han var värd bättre än det, helt klart, och det är inte konstigt att sådant sätter spår som är svåra att bortse från när man nyktrat till efter alla Peroni och sitter med ett frestande förslag framför sig. Sedan lockade närheten till Liverpool också, även om kvaliteten på truppen säkert i sig var skäl nog att tacka ja.
Wigan är överlägset enligt experimental361.com, ännu mer överlägset än vad Cooks Portsmouth var i League 2. Plusmålskillnad på 48 inför måndagens match. Wow. Will Grigg, Nick Powell, Gavin Massey, Michael Jacobs, Dan Burn. Etc. Gary Roberts, som kommer få en hjältes mottagning om han får spela, är för långsam för Jacketts filosofi. Det har ändå blivit runt 25 insatser för Wigan, de flesta från bänken. Jag tror ingen gillade hur han fick, likt Kal Naismith under Cook, träna med juniorerna i somras innan kontraktet bröts. Roberts har sedan dess twittrat fina saker om Portsmouth och det är tydligt att respekten mellan honom och Fratton faithful är ömsesidig. En annan Fratton-favorit är Noel Hunt som alltid var bra när han fick hoppa in.
Wigan får 26 timmars mer vila mellan matcherna än Portsmouth. Det borde såklart gynna dem, särskilt med tanke på den bredd man har. Jackett har inte lika mycket att variera med, men jag tror inte att det blir många ändringar. Som vanligt vägrar Jackett se det negativa med kortare vila. Han skyller aldrig på något och menar att spelarna känner sig slitna ifall de intalar sig själva att de är det. Om någon roterar är det Cook, han har alla möjligheter till det och brukade rotera sitt Portsmouth-lag. Med tanke på att styrkan i Portsmouth för det mesta handlar om bra organisation och Pitman blir kontinuitet viktigare än fräschhet i hemmalaget. Sedan finns det nu alternativ på bänken ifall pigga ben eller en taktisk förändring behövs.
För Wigan blev det en behaglig resa mot Oldham (3-0 hemma) medan Portsmouth fick kämpa hårdare för uddamålsvinsten i Walsall. Wigan har fyra raka segrar utan insläppt mål medan Portsmouth har tre. Inget av lagen har ställts på svårare prov under dessa sviter. Sist Wigan spelade en på papperet svår match blev det 3-3 mot Scunthorpe och dessförinnan 2-2 mot Blackburn. Portsmouth har haft lättare uppgifter och raden 4-0-2 efter två förluster mot tuffare motstånd i form av Blackburn och Southend.
Wigan är förstås favoriter, särskilt med tanke på hur svaga resultat Portsmouth gjort mot de bästa. En orättvis poäng borta mot just Wigan och en rättvis hemma mot Scunthorpe är väl de enda poängen mot de bästa. Men det var inte långt från en rättvis poäng mot Blackburn och nu kan vi räkna med att spelarna som Cook lämnade bakom sig är extra taggade. Tänker främst på Matt Clarke, Nathan Thompson (som faktiskt var Cooks värvning), Kal Naismith, Ben Close, Gareth Evans och Jamal Lowe. Det är en svår match för Wigan och kanske kan de skakas av publiktrycket. När det är sagt är det just sådant som dessa spelare bör kunna hantera.
Frågan är alltså om Jackett roterar något. Anton Walkes gjorde ett fint punktmarkeringsjobb på Erhun Oztumer senast och kanske kan göra detsamma på Powell eller Roberts eller vem det nu blir. Jag räknar med en oförändrad elva: Luke McGee - Nathan Thompson, Jack Whatmough, Matt Clarke, Dion Donohue - Anton Walkes - Jamal Lowe, Gareth Evans, Ben Close, Kal Naismith - Brett Pitman.
