Tack Reading!
Efter 3-3 mot Blackburn missade vi Europa med en snedspark, men vilken säsong!
Reading kvitterade tre gånger för att till slut nå ett oavgjort resultat på Ewood. Vi hade till och med en boll inne med några minuter kvar, men det dömdes bort på grund av knuff. Detta var det enda som skilde oss från att vara i Europa nästa säsong.
Nu tycker inte jag att det spelar så jättestor roll. Visst hade det varit kul, men vi får istället se tillbaka på ett år som få av oss trodde var möjligt innan.
Vi hamnade till slut på en 8:e plats, före lag som Villa och Newcastle. Därmed är vi också den bästa nykomlingen på flera år.
Nästa år är år två, och vi kan ju bara fråga Alan Pardew hur det är med den saken. Men nu njuter vi av detta i nästan tre månader, och tänker tillbaka på hur vi tog hela England med storm och förvåning.
Vårt anfallsspel har dominerats av Doyle och Lita som båda har visat att de håller en hög nivå även i PL. Doyles säsong i synnerhet har varit superb.
På mittfältet så mister vi nu Sidwell, som varit en stor spelare i många stunder, även om hans skytte har varit hårresande allt som oftast. Harper har jobbat bra i det tysta bredvid honom.
Kantspelet har inte hållt samma nivå som i fjol, eller också har det det, men motståndet varit lite bättre. Hunt har efter den otäcka incidenten med Cech i höstast gått från klarhet till klarhet och tillhör nog de fem bästa i laget? Seol startade säsongen otroligt bra men föll tillbaka sedan.
Little och Convey som normalt borde vara startmän har missat större delen av säsongen på grund av skador. Där har vi lite sparkapital..
Backlinjen med Ivar Ingimarsson och Sonko var mycket bra större delen av året. När sedan Sonko blev skadad så lyfte sig Ivar ytterligare en nivå, och höjde både Duberry och framförallt Bikey till fina insatser.
Bland ytterbackarna så är det självklart Shorey som sticker ut. Han har välförtjänt spelat till sig en landslagströja under året, och i mina ögon är han årets spelare i Reading.
Kapten Murty har större hjärta än spel, och det betyder en hel del att han finns med på plan som pådrivare. Största Readinghjärtat?
När han försvann fanns De La Cruz där, och gjorde inte bort sig.
För er som spelar diverse managerspel på nätet så vet ni att Hahnemann i mål gjort en kanonsäsong. Ett enda misstag kan jag hitta i bakhuvudet, i övrigt stabilt spel med många högklassiga räddningar.
Steve Coppell skulle givetvis fått utmärkelsen som årets manager, men eftersom den alltid går till det laget som vinner, så får vi nöja oss med en inofficiell andraplats.
Tack Reading för en smått otrolig säsong. Nu laddar vi batteriena och kommer tillbaka i augusti.
Till sist några egna utmärkelser:
Årets mål: Seol mot West Ham borta i regnet.
Årets vändning: 0-2 blev seger hemma mot Brough i första matchen.
Årets Tommy Holmgren: Little borta mot Aston Villa. Jag vet inte vad ytterbacken heter, men det vet han nog inte själv heller.
Årets Limpar: Seol. Blandade Guiness med Slots.
Årets Teskedsgumma: Hunt, från liten till stor.
Årets reserv: Federici ordnade själv oavgjort på Old Trafford och blev omgångens spelare
Årets Björn Borg: West Ham. Förlust på Mad med 0-6, och det var smickrande siffror.....
Årets Viking Royal: Stuart. 16 matcher live...Stort!
Trevlig sommar!
