Reading orkade inte hela vägen
Frustration och besvikelse är något man känner efter matchen. Men också en stor längtan efter revansch.
För det första skall vi objektivt säga att ingen kan egentligen klaga på 2-1. På samma sätt som ingen skulle sagt något om det slutade 1-1 eller 3-1.
Hade någon sagt innan matchen att vi skulle förlora med uddamålet, så skulle inte jag gråtit floder. Men som matchen gestaltade sig så känns det förbannat onödigt.
Laguppställningen innehöll en stor överraskning, Darius Henderson på kanten istället för Little. Skadad?
Innan matchen trodde jag att, skulle vi bara klara de första trettio minuterna utan att släppa in mål, så skulle matchen växa till vår fördel. Det blev precis tvärtom.
Reading startade matchen i ett bra tempo. Anfallslusten fanns där redan från första spark. Nicky Forster gjorde mycket bra grejer på topp, och mittfältet kontrollerades framförallt av generalen Jamie Harper. Vår helt klart bästa spelare i kväll. Våra ytterbackar visade ett härligt spelhumör och var med i flera anfall. De gånger då Wolves lyckades komma igenom mittfältet, fanns Williams och Brown i bra position.
Sidwell hade lite problem med framförallt Ince, och drog på sig några frisparkar utanför straffområdet. Dennis Irwin slog som väl var dessa över målet.
När 30 minuter hade gått ledde Reading med 1-0 och man undrade lite hur Wolves hade tagit sina poäng denna säsong. De verkade tydligt tagna av stundens allvar och visade inte prov på något som direkt skrämde oss Royalsfans. De hade ex.v. ingen press på bollhållaren ens långt in på deras planhalva.
Målet kom till efter frukt av att våran eminente ytterback Nicky Shorey enkelt vandrat runt deras mittfältare. Han slog ett skruvat inlägg bort från målvakten där Chadwick väntade. Bollen gick utanför hans räckhåll och mellan deras innerback och målvakt. Jag tror bollen tog på deras keeper, innan Forster dunkade upp bollen på halvvolley från fem meter. Lyckan var total och huvudet högt.
Forster var också nära att servera Huhges full silverbricka alldeles i slutet av halvleken. Men en exakt brytning av deras back innanför straffområdet, räddade Wolves från förlust idag.
Reading ledde med 1-0 i halvlek och kontrollerade matchen på det sätt som vi gjort så många gånger förr denna säsong. Forster var hela tiden ett orosmoment, och stöddes framförallt av innermittfältarna, Hughes, Sidwell och Harper. Hahnemann var en klippa i målet, och stoppade Wolves försök med pondus och respekt.
Matchen svängde i den 60:e minuten. Forster blev skadad efter ett brytningsförsök på mittplan och fick bytas ut. Härefter är det hemmalaget som äger matchen. Skadan såg inte så farlig ut. Mer som en smäll och inte en vridning. Hoppas han kan komma tillbaka till returen.
Tyson kom in istället för Fozzie, och vi flyttade upp Henderson på topp. Darius hade inte varit dålig så här långt, men orkade inte göra Forsters jobb ensam mot deras backar. Framförallt inte defensivt.
Någonstans i den här perioden började Wolves få upp farten i anfallen. Dom slog passningar igenom vårt mittfält, och satte backlinjen på hårdare prov. Detta förde med sig att våra ytterbackar blev mer tillbakapressade och kom längre ner i banan. Vi tappade successivt vårt mittfältsspel, och Chadwick visade här att någon defensiv talang är han inte. Sidwell drog på sig en varning under den här perioden vilket gjorde deras spelare än mer taggat.
Hahnemann sattes på prov vid flera tillfällen och gjorde några bra räddningar. Trots allt detta var jag ändå ganska positiv innan deras mål kom.
Målet som kom till efter en straffsituation som domaren friade, var egentligen ett halvt självmål. Shaun Newton sköt ett skott via Brown och på Murty och sedan in i mål.
2-1 var frukten av en frispark just utanför straffområdet. Lee Naylor sköt bredvid muren, på Hahnemanns rätta sida. Vår målvakt var inte riktigt på tårna och bollen smet in vid stolpen. Ingen tavla på något sätt. Men muren stod rätt, och skottet skulle komma där det kom, om än hårt. Då Beckham inte spelar i Wolves skulle vår målvakt kunnat ta detta skott.
Hemmalaget fortsatte bra och inte ens Gud (Jamie Cureton) kunde hjälpa oss.
Lite reflektioner och kritik. Chadwick var återigen inte bra. Har sett honom i 4 matcher nu tror jag. En halv bra match räcker inte för att mitt förtroende för honom skall räcka. Han skall inte spela returen om jag får bestämma, alldeles för förutsägbar.
Pards skulle bytt honom lite tidigare precis som Henderson var kvar för länge.
Tyson utvisning i den 90 minuten var i hårdaste laget. De hade en precis lika ful tackling i första. Men vår kille hade snabbheten att hoppa över tacklingen. Hade Butler inte grinat så illa, så hade röda kortet aldrig kommit. Inte för att han inte hade ont, för det hade han alla gånger. Men på vår hemmaplan hade aldrig domaren skickat ut honom.
Retur redan på onsdag på Madejski Stadium. Drömmen lever fortfarande.
Pards måste ha sett vad jag såg, vad gäller brister i deras försvar. Kan vi komma med fart från mittfältet, och attackera deras backlinje med bollar till någon som Forster( eller Curo), så har vi stor chans att vända på detta.
Frågan är 4-4-2 eller 4-5-1. Om Fozzie inte kan spela så är svaret givet. Vi har ingen ensam forward med de kvaliteter som krävs förutom honom. Därför förordar jag nog det första alternativet med Curo och Henderson på topp. Jag vill också ha in Mr Salako i truppen.
Come back you Royals!
