Santi Cazorla hjälper Arsenal att få hur många dimensioner som helst i anfallsspelet.
Arsenal åkte någon mil österut från Islington för att spela säsongens andra Londonderby på Boleyn Ground. Med två unga och moderna ytterbackar, två skickliga playmakers i Ramsay och Arteta, en trollkarl och tre anfallare med olika spetsegenskaper lyckas vi skapa ett hot i vårt anfallsspel som inte funnits på ett par år. Tre mål idag och förhoppningsvis kan vi summera säsongen i maj med att vi inte saknade den dimensionen RvP erbjöd ifjol.
2-0! Så löd Arsenals målskillnad i Premier League för precis en månad sedan och då hade vi spelat tre matcher - varav två på bortaplan. Nu har vi visserligen släppt in fem baljor på sju matcher, men vi har ändå fått en helt annan respekt vad gäller vårt försvarsspel än tidigare år. Jag pratade med Frederic Pavlidis innan jag satte mig på flyget påväg till London för att se Arsenal mot Chelsea på Emirates. Jag förespråkade det fantastiska försvarsspelet Steve Bould hade satt en prägel på och hur lysande Mertesacker och Vermaelen varit i säsongsinledningen. Frederic, som är Chelseasupporter, höll med och sade att han fruktade Arsenals försvar och fortsatte med "Det är första gången på länge jag ser ett derby mot er på förhand där det är ni som har det stabilare försvarsspelet samtidigt som vi måste förlita oss på offensiven." Jag kunde inte annat att hålla med - Chelsea fantastiska offensiv med flera kvalitér på mittfältet var något man defintivt var rädd för - samtidigt som man kände tilltro att Steve Boulds taktikgenomgång för försvararna var tillräckligt bra.
Koscielny startade, gjorde en plattmatch och Arsenal var värdelös på alla plan - defensiven höll inte och anfallsspelet var obefintligt. Gervinho var visserligen helt okej, men Podolski var osynlig och varken Ramsay eller Oxlade-Chamberlain, som turades om som ytter gjorde något särskilt avtryck. Och så var det ju Giroud som fick chansen i slutet men som missade fler lägen än Heskey, typ.
Jag minns att jag gick och la mig den natten på en av Stansteds stolar med en viss bismak av den där underbara känslan man hade i inledningen av september då vi inte släppt in ett enda jävla mål på tre matcher. För när vi väl behöver förlita oss på vårt anfallsspel, kommer det svika som det gjorde idag?, funderade jag.
Idag - idag, är jag inte orolig det minsta. Mertesacker och Vermaelen, tillsammans med Mannone, gjorde visserligen en kanonmatch och ska absolut tackas för tre poäng, men det var vårt anfallsspel som fick West Ham att verka vara utspelade under långa perioder. I afton ville jag att Giroud skulle starta, dels är det viktigt för honom att spela från start så han kan äta sig in i matchen och tillslut producera och dels att Giroud skulle passa perfekt på Boleyn Ground mot starka och sega försvarsspelare. Nu vet inte jag hur Wenger&Bould resonerade, men fransmannen startade och hade inte längre två idiotsnabba yttrar - som RvP omringades av - utan bara en, den andra är den så smarta och hård arbetandes Podolski. Nog för att jag älskar idiotsnabba yttrar, men det var roligt att se tre strikers med olika spetsegenskaper från start.
För att Gervinho ska få så mycket ytor i straffområdet som möjligt krävs det att Giroud och Podolski drar till sig försvarare. En Gervinho med ytor i straffområdet är alltid ett hot. Tillskillnad från ifjol då han fick spela med en annan snabb ytter och RvP i mitten, där motståndarförsvaret lade ned tid för att istället pressa ut Gervinho mot kanten där det så ofta blev bolltapp, kan han nu istället komma i mycket farligare lägen (detta gäller även Walcott som byttes in i andra halvlek) vilket generar i fler poäng.
Giroud är i sin tur väldigt beroende av kantspelet. Han gillar inte att möta upp bollar från mittfältet för att sedan behöva traska vidare, utan han vill ha inspel från kanten - markinlägg / inlägg mot huvudet spelar ingen större roll - bara det räcker med en touch så är Olivier hyperfarlig. Vilka står för dem då?, jo bland annat Podolski och Gervinho - men framförallt ytterbackarna! Gibbs har varit fullkomligt lysande inledningsvis på den här säsongen och belönades med att bli uttagen till det engelska landslaget här i veckan. Det är inte en modern ytterback, likt André Santos som hela tiden lämnar ett tomrum bakom sig när han går upp i anfall, utan Kieran är smart och går enbart upp på anfall när han förstår att han blir delaktig i och kommer då oftast överens med Arteta eller Ramsay att gå ut och täcka. I väl sådana anfall utnyttjas Gibbs brutalt mycket och står bakom en rad poäng i år. På andra kanten har vi Jenkinson som även här är ganska offensiv och hänger med på en del anfall. Nu är det försvarsspelet Jenkinson framförallt utvecklats på under försäsongen, bolltoucharna och inläggsspelet är inte riktigt färdigutvecklade än - men han ligger ungefär i samma position som Sagna gör och när han är tillbaka kommer nog högerkanten användas lika mycket som vänsterkanten.
Den otroligt sympatiska och smarta tysken Podolski då? Vem behöver han för att komma till sina skottlägen, leta sig mot sidlinjen för snett inåt bakåt pass? Santi Cazorla. Santi Cazorla är huvudmannen, inte bara bakom Podolski, utan till nästan alla anfall. Vem håller i bollen och väntar på att ytterbackarna ska fylla på i offensiven? Cazorla! Vem dirrigerar Podolski? Cazorla! Hur kan han styra alla anfallsvapen på mittfältet, speciellt då mittfältspressen är viktigare i dagens fotboll än på många år? Jo, för Cazorla är inte bara en av Premier Leagues bästa playmakers - han är en bolltrollkarl. När inte Podolski, Gervinho, Giroud eller ytterbackarna finns tillgängliga - som självfallet händer - kan Cazorla dribbla bort både en, två och tre spelare och sedan avsluta högklassigt med båda fötterna. Han är nog den jobbigaste spelaren för varenda försvarsinriktad manager i hela Premier League, för det går inte att stoppa honom - han är fullomligt briljant. Tack vare honom kan Arsenal ha så många olika dimensioner i sitt anfallsspel som helst och han är till och med själv en egen dimension.
Det blir jobbigt den dag Cazorla inte finns tillgänglig, men med det anfallsspelet som ändå infinner sig och lyckas få en target player att bli en av årets viktigaste spelare, något som Bendtner och Chamakh aldrig kunde med dåtidens anfalsspel, kan Arsenal bli lika fruktade offensivt som defensivt till nästa Chelseaderby. Det finns ingen spelare i Arsenal som är så bollskicklig som Cazorla, men ifall vi fortfarande kan få ett rörigt och varierande anfallsspel så räcker det också med en hyffsad playmaker i den rollen.
Jag tror vi kommer att få se ett Arsenal som inte längre spelar runt ett handbollsförsvar för att komma till ett skott som aldrig blir av och som enbart blir beroende av en anfallare likt ifjol. Jag tror att vi kommer, likt idag, alltid hitta anfallsspel och alltid få ett avslut i våra anfall och det var vi Cazorla, ytterbackarna och samtliga tre forwards att tacka för. Vi har sex stycken - ifjol hade vi en.
COYG
