Schoolboy's Own Stuff e08
Schoolboy’s Own Stuff är mitt (Wallys) försök att sammanfatta veckan som gått i den finare delen av stan. OBS! Kan innehålla spår av ironi, sarkasm och bitterhet. Denna vecka snackar vi om vår brasilianske best, läktarflaggor och firar att vi är bättre än Norwich (hur kan man torska mot City med 7-0???). Wenger-o-meternTM är uppstartad igen. Feedback är välkommet.
Ragged old flag
Arbetet med att förbättra stämningen på White Hart Lane är igång. THST (Tottenham Hotspur Supporters Trust) har fått klubben att gå med på att fansen ska få använda sig av en s.k. surfer flag på South Lower. Flaggan mäter 6 x 6 meter och är tänkt att vandra från sektion 35 till 32 under tiden spelarna marscherar in och ställer upp sig på planen. Tanken är att det ska höja stämningen och få igång publiken. Tio förslag har tagits fram och godkänts av klubben, och man kan rösta fram vilket motiv man vill se på flaggan här. Jag letade febrilt men hittade tyvärr inget motiv föreställande lägre priser och ståplatsläktare.
Undertecknad är något tveksam till att detta är något som kommer höja stämningen på arenan, men man får väl ändå se det som positivt att problemet är identifierat och att man funderar över lösningar. Om inte annat kanske de besökare som befinner sig under flaggan vågar skrika “Yid army” utan att identifieras och riskera åtal.
Beastie boy
Vårt eget brasilianska granitblock var aktiv när det gällde intervjuer under landslagsuppehållet. Han pratade bland annat om smeknamnet han fått av Spursfansen:
“I feel good when people sing and the guys call me Beast. I want to run and kick everyone. The nickname started because I started to kick everyone in games. When I jumped with a player, I would win, this is how it started. At first, I did not know what Beast meant, I had to ask the guys. They said it was strong like a monster. People in Brazil don’t call me the beast yet, but I enjoy the name a lot. In games, I feel very strong.”
Sandro pratade också mycket om nyförvärven Paulinho, Soldado och Lamela och efterlyste tålamod. Brassen minns hur tufft han själv tyckte det var att komma till ett nytt land med ett nytt språk och på det försöka anpassa sig till ett nytt lag och ett annat sätt att spela. Nyförvärven behöver tid på sig innan allt fungerar, menar han och avslöjar att han gett dem tips på hur de kan komma in i gruppen snabbare: “Om du inte förstår vad någon säger, så skratta bara”. Brilliant.
Avslutningsvis kommenterar Sandro också kritiken mot bossen Villas Boas. “Han förtjänar inte kritiken och pressen som läggs på honom, och det är dags att folk lägger av med det”.
Alla gör ju som de själva vill, men jag tänker fundera både en och två gånger innan jag går emot bestens rekommendationer. Av ren självbevarelsedrift.
Cruel moon
Det var matchen som skulle vända på steken. Matchen där man efter en svidande förlust och ett irriterande uppehåll skulle studsa tillbaka och visa att man fortfarande är med i racet. Spursfansen, var som Tomas Ledin - på gång, laddade, tända. De svenska Citysupportrarna laddade upp med att plocka fram gamla krönikor som man återigen, trots drygt två års möjlighet till omläsning, analys och funderingar, lyckas missförstå fullständigt. Dagen då läsförståelsen dog. Igen.
Det byggdes upp stämning på alla håll, det skulle bli en kraftmätning av sällan skådat slag. Medan de ljusblå drogs med skador på nyckelspelare slängde AVB ut en perfekt elva med efterlängtade startplatser för Lamela och Kaboul.
Det tog knappt tio sekunder, sen fick Hugo Lloris felträff på en bakåtpassning. Bom bom, swap swap. Game over. Vi liljevita önskar att det tog slut där, men förnedringen var till slut ett faktum.
Efter en sådan här match, där inte ens 300-matchjubilaren och mittbackshjälten Michael Dawson verkade spela för tröjan, borde det inte finnas något positivt att ta med sig. Men jo, en sak finns det faktiskt. Att efter en lång, dyr resa till ett kallt Manchester, bara för att se sitt lag förnedras med 6-0 och hånas av resten av arenan, stå kvar och sjunga stolt är inget annat än en hjälteinsats. De enda från norra London som tar sig igenom helgen med hedern i behåll är fansen. Tottenham Hotspur, we sing when we´re shit! Övriga, gör som AVB och be om ursäkt för detta debacle, tack.
Den stora frågan nu är hur vi, utan Clint Dempsey, ska våga tro på att vi kan ha något att hämta mot det andra Manchesterlaget.
Ett ljus i mörkret
Allt är inte doom & gloom för oss svenska Spursfans. Svenska supporterklubben vet hur man, åtminstone tillfälligt och delvis lindrar ett blödande, liljevitt hjärta. Den 7/12 har man kallat till årsmöte i Stockholm, och när mörkret och kylan var som värst i söndags presenterade man nyheten att ingen mindre än Darren Anderton tittar förbi. Först Ledley King och nu Darren. THSS kan inte prisas nog för sitt arbete. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, se till att bli medlem om du inte redan är det!
Läs mer om årsmötet här.
Woolwichkollen
Inget snack denna vecka, men plockar han fram sovsäcksjackan inför vintern lär det svaja till.
