Reserapport från Sheffield del 2
En resa beståendes av hotelletande i Sheffield, prisutdelning på Bramall lane, första bevittnade segern och sömn på Stansteds golv.
Vi vaknade till en doft av bacon och ägg. En härlig engelsk frukost i ljuvligt vårväder, kan det bli bättre? Efter frukosten var det dags för promenad till Bramall lane och dags för match.
Vi hade genom Mick Rooker fixat så att vi skulle dela ut ett pris till årets bäste spelare i Sheffield U. Nervositeten började träda fram. Vi hade dessutom inte så mycket tid eftersom matchen redan började vid 13.30! Vi letade upp en trevlig pub där vi fick kasta oss i varsin öl, mer hann vi dessvärre inte. Vi fick många undrande blickar på oss men det var mest skoj! Att överallt se rödvita tröjor var underbart. Jag fattade fortfarande inte att vi var i Sheffield och vi var omringade av likasinnade. Vi köpte varsitt matchprogram och drog oss bort mot receptionen där vi skulle möta Mick Rooker. Vi möttes av en fotograf som tog oss genom diverse gångar för att slutligen komma ut på ett soligt Bramall Lane. Det var en knapp halvtimme till avspark men det var trots det mycket folk på läktarna. Det var väldigt mäktigt att stå där på gräset bredvid akademispelarna och se när spelarna man knappt sett på TV värma upp 20 meter från en.
Tillslut var det dags för prisutdelningen. Lite oväntat så ropades vi ut på högtalarna och vi fick gå fram nästan mitt på plan för att dela ut priset till den kvicke anfallaren Danny Webber. Vi delade över priset som bestod av ett diplom och svenska landslagets tröja med ”Webber” skrivet på ryggen! Han såg riktigt nöjd ut och han hälsade mycket artigt. Allt filmades av min resekompanjon Frans så jag har allt förevigat på film. Efter prisutdelningen var jag helt uppjagad och mina händer darrade som asplöv. Jag köpte därför två stora öl som jag svepte omgående. Därför kunde jag lugna mig ner mig lite och njuta av matchen. Det var otroligt mäktigt att höra och sjunga ”You fill up my senses” på plats igen. Den här gången var det ett betydligt bättre drag. Matchen började Sheffield U bäst men lyckades inte skapa några direkta lägen. Det var istället Crystal Palace som fick de bästa chanserna men lyckades inte förvalta dessa varpå publiken ställde sig upp och sjöng:
”That’s why are you’re staying down, that’s why you’re staying down”
Väldigt komiskt! Stämningen var otroligt bra. Det var aldrig tyst, hela tiden sjöngs det sånger och i mitten på första halvlek satte ”vågen” igång. Vågen gick runt hela Bramall Lane och alla (inklusive bortaläktaren) gjorde vågen hela 4 gånger! Såg väldigt fräckt ut! Matchen höll ett högt tempo men de vassa chanserna uteblev, i alla fall för United. I halvtid gick vi ner till de milslånga köerna till öl och paj. Stämningen där nere var helt otrolig. Sånger som ”Shoreham boys” och ”Barrel of money” sjöngs mycket ljudligt. När vi slutligen kom fram till försäljningsnissen var alla pajer slut så vi fick nöja oss med öl. Vi återvände till våra platser som för övrigt var mycket bra. Nu var det istället Crystal Palace som pressade men i den 81:e minuten kom 1-0 genom Chris Morgan på nick, ett ganska snyggt mål faktiskt. Jubel utbröt på Bramall lane och jag hjälpte till så mycket jag kunde! Det var första gången jag sett Sheffield U ta ledningen live så det var en speciell känsla. Matchen slutade 1-0 och jag hade nu även upplevt den första segern på plats! Efter matchen hade nog många fans hoppats på att planen skulle stormas men polisen tänkte annorlunda. Strax innan matchen var slut marscherade åtskilliga poliser in och ställde sig runt hela Bramall lane. För första gången skulle ett pris delas ut till det lag som kom på andraplats. Så alla i laget fick varsin fin medalj under pompa och ståt.
Efter matchen bar det av mot klubbshoppen. Dessvärre var det fler som tänkt den tanken så det blev till att ta den nya matchtröjan och ställa sig i kö. Jag hade tur och hittade min storlek nästan direkt. Därefter åkte vi hem till Tom & Gloria för att åtnjuta en söndagsstek innan det var dags för hemfärd. Tom öppnade upp champagne som vi drack till maten och jag var nästan rörd till tårar över deras vänlighet och generositet. Kort efter middagen blev vi skjutsade till tågstationen. Tåget vi skulle ta gick 19.08 vi lyckades med konststycket att sätta oss vid fel spår och missade det tåget. Men det löste sig ändå. Nästa tåg mot Doncaster gick 19.21. I Doncaster bytte vi tåg till Peterborough, en skum plats. Där fick vi vänta på den buss som skulle ta oss till Stansted. Bussfärden var lång och obekväm. Vid halv ett var vi framme vid Stansted. Nu väntade en till synes evig väntan på att 06.55 flyget skulle lyfta. Vi var helt slut av alla eskapader så vi bestämde oss för att hitta en lämplig sovplats. Stolarna på Stansted är konstruerade så att man inte ska kunna lägga sig över flera platser samtidigt. Att sova sittandes är en konst som jag inte behärskar. Därför fick det hårda golvet utanför någon spritaffär agera som säng. Vid 4 tiden vaknade jag till av ryggen gjorde ont, inte så konstigt men ändå. Vi checkade in och vandrade mot gate 45. Där hade man konstruerat bänkar där man faktiskt kunde sova rätt hyfsat, jag kanske var luffare i mitt förra liv. Landade utan bekymmer på Sturup. Sen var det flygbussen hem och sedan att falla ner halvdöd i sängen. Men vilken resa vi hade haft. Nästa år spelar the Blades i premier league, det kommer bli återbesök!
UP THE BLADES!