Ja, jag håller på Sheffield United del 2
De flesta jag känner håller på lag som Arsenal, Man U och Chelsea för att inte tala om alla Barcelona- och Milanfans. Ibland hade det varit skönt att hålla på ett riktigt storlag som vunnit titlar eller åtminstone haft chansen att göra det. Nej, Sheffield United kommer aldrig att vinna högsta ligan igen, så insiktsfull är jag. Samtidigt tänkte nog många Blackburnfans så innan laget vann 1997.
Kommande säsong väntande Premier League och äntligen skulle jag få slippa att förklara varför jag höll på ett lag mittenlag från The Championship. Äntligen skulle jag få se United nästan varje helg på TV och tänk vad Premier League blev mer intressesant än tidigare. Första segern den säsongen minns jag som igår, drömmål av Uniteds egen gunstling Phil Jagielka i slutminuterna mot Middlesborough och kanske kunde kontraktet räddads ändå.
Under en långhelg i London fick jag se United förlora borta mot West Ham på Upton Park då Derek Gearys kvitteringsmål felaktigt blivit bortdömt. Stämningen på Upton Park var enligt mig enormt upphaussad, det var dock kul att höra hemmasupportrarnas paradnummer “Forever Blowing Bubbles” på plats. Nästa match jag hann se var borta mot Watford på något rustika Vicarage Road. Matchen vanns av United efter ett solklart offsidemål av Danny Webber, men vem bryr sig när United vinner?
Ett av de mest minnesvärda minnena jag har från sejouren i Premier League var givetvis segern mot Arsenal på Bramall Lane när fransmannen Christian Nadé grundlurade Kolo Toure och gjorde matchens enda mål. Att Phil Jagielka dessutom stod i mål istället för skadade Paddy Kenny gjorde segern än mer ljuvlig. Det var dessutom så oerhört skönt att slå just Arsenal som så många gånger förr vunnit knappt mot United, t.ex. i FA-cup semifinalen 2003 efter en drömräddning av David Seaman.
I januari var det en hel del transferaktivitet i klubben. David Unsworth som inte haft en lyckad höstsäsong tillåts lämna klubben på free transfer och anslöt till konkurrenten Wigan. Rätt beslut ansåg många då han tappat formen och det ryktades dessutom om en dispyt med Warnock. I februari blev det dags för nästa bortamatch denna gång mot Blackburn. Blackburn var ingen höjdare som stad, för att uttrycka det snällt, Preston var desto trevligare. United förlorade matchen då en viss norrman var oförskämd nog att på stopptid pricka in en frispark i krysset.
Det blev ett besök till Sheffield även denna säsong och det valet föll på den direkt avgörande matchen hemma mot Wigan. Precis som förra säsongen delade vi ut pris till årets bästa spelare, denna gång till anfallaren Rob Hulse. Precis allt gick åt skogen. United hade bara behövt oavgjort för att klara kontraktet mot ett halvtaskigt Wigan eller att West Ham förlorade mot Manchester United eller att Fulham förlorade mot Liverpool. United hade alltså väldigt bra chanser att klara kontraktet.
Det blev istället Wigan som klarade sig kvar på bättre målskillnad än United. Fulham slog ett reservbetonat Liverpool och West Ham vann borta mot Manchester United, givetvis gjorde Tevez målet. Målet som blev avgörande för matchen kom efter ett straffmål av, just det, David Unsworth och för att ytterligare strö i salt i såren orsakades straffen av Phil Jagielka. Jag kommer aldrig glömma den dagen på The KOP. Om Gud finns så håller han åtminstone inte på Sheffield United, det kan vi vara säkra på efter den dagen.
UP THE BLADES