JOJOÅREN
Sheffield Wednesdays historia 1950 till 1960. Del 5
Det var managern Eric Taylor själv som satte den beteckning på sin andra halva av sin tid på Hillsborough och detta med rätta. Det årtionde som såg starten på rymdkapplöpningen och födelsen av rocken såg också Wednesday studsa mellan division 1 och division 2 inte mindre än sju gånger, tre nedflyttningar och fyra uppflyttningar.
Sekvensen hade inletts med den anmärkningsvärda nedflyttningen på grund av minsta möjliga målkvotsmarginal 1950. Men Wednesday bara bevisade att det gamla ordstävet som säger att det som åker upp måste komma ner stämmer. The Owls kunde inte få fotfäste i den högsta serien och fann sig vara tillbaka exakt varifrån de startade. Ironiskt nog var det laget självt som själva såg till att fira sig ned genom att en seger i sista matchen med 6-0 mot Everton inte räckte till för att hålla Wednesday kvar eftersom det fattades 0,044 i målkvot. Detta beroende på att laget under säsongen inte klarat av täppa till försvaret. De drabbades av flera demolariserande förluster som mot Chelsea 0-4 i första matchen för säsongen. Sunderland 1-5, Portsmouth 1-4 och Derby 1-4 och kunde inte hålla sig borta från nedflyttningszonen gravitationssug under merparten av säsongen något som gjorde att klubben var tvingad att göra något drastiskt.
I en uppgörelse som slog gällande övergångsrekord skaffade sig SWFC Notts Countys innerforward Jackie Sewell för £35 000. Ett belopp han omedelbart började återbetala med sex mål på tio matcher och där laget vann fem av de sista bio matcherna. Men skadan var redan gjord tidigare under säsongen och därför snurrade jojon neråt igen.
Sewell inledde följande säsong genom att hamna i målprotokollet i de fyra första matcherna, men halvvägs in i säsongen 1951-52 var det hans anfallspartner som var i blickpunkten. Derek Dooley en kraftig lokalfödd anfallare, vars första två framträdande i a-laget var ganska intetsägande, fick en tredje chans att imponera i hemmamötet mot Barnsley i oktober. Han gjorde båda målen i Wednesdays 2-1 seger och en ny hjälte på Hillsborough var född.
Dooley smälte snabbt ihop med den kreative Sewell och understödda av duktiga Woodhead och Froggatt, visade sig Dooley vara en sensation. I er gyllene period framför mål från slutet av oktober till december hittade han målet i nio raka matcher och gjorde imponerade 22 mål, inklusive fem i förnedringen av Notts Count med 6-0, ett hattrick i en annan storseger med 6-0 borta mot West Ham och alla fyra i en övertygande hemmaseger mot Everton.
Sewell bidrog med egen fyramålssalva mot Cardiff City, men det var fenomenet Dooley som såg till att Wednesday tog sig till toppen av division två. Han såg till att få två matchbollar till, genom att vräka in fyra mot Hull och tre borta mot Brentford i det avgörande i slutskedet av serien som gav seriesegern efter en 2-0 succé borta mot Coventry, behöver vi säga vem som gjorde båda målen? Dooley avslutade sin första säsong i ligafotboll med att ha gjort 47 mål i alla serie och cupmatcher, ett klubbrekord som lär stå sig i alla tider.
Ställd inför försvararna i högsta serien för första gången 1952-53 behövde Dooley lite tid på sig för att acklimatisera sig och noterades inte för ett mål innan i den sjunde matchen., i en 2-0 seger över Middlesbrough. Vid det här laget var det Wednesday som stöttade upp övriga lag i tabellen innan dess att en himlastormande räcka på tio obesegrade matcher såg till att radera bort tidiga farhågor om omedelbar
Anförd som vanligt av Sewell växte självförtroende hos Dooley gradvis och hans tröstmål i en 2-1 förlust på at White Hart Lane i januari var centerns 16:e på 26 matcher i första divisionen. Det skulle också visa sig vara det sista målet någonsin han kom att göra för Sheffield Wednesday.
Tre veckor senare i match mot Preston som förlorades med 0-1 bars Dooley ut på bår med ett brutet högerben efter en kollision med hemmamålvakten. Benet drabbades av kallbrand som en följd av de kemikalier som använts på gräset på Deepdale och för att rädda Dooleys liv tvingades läkarna på Preston Royal Infirmary att amputera benet.
Den mycket lovande karriären för deras magiske anfallare må ha tragiskt nog kortats av, men kampen för att hålla the fortsatt. Berövade Dooleys målspottande ökade trycket på Sewell, men rekordförvärvet visade sig inte göra någon besviken. Hans åtta mål i de avslutande 11 matcherna hjälpte till så att Taylors men kunde klamra sig kvar. Det var också nettoresultatet av säsongen 1953/54 där en bra start ledde till ännu en tuff kamp för överlevnad i seriens avslutande halva.
De sista månaderna livades dock upp av en lyckade FA-Cupinsats som ledde till en seminfinal. Skalperna av Sheffield United och Everton var särskilt uppskattade, men det var först när Preston satte stopp för den trevliga distraktionen i semifinalen som Wednesday kunde se till att oron för nedflyttning kunde läggas till handlingarna.
Efter att ha balanserat på nedflyttningsstrecket två säsonger i rad så var det ganska förutbestämd att den blåvita jojon skulle sättas i rörelse igen och det visade sig stämma.
Med 21 insläppta mål på de inledande 8 matcherna visade sig det vara melodin för resten av säsongen. Owls lyckades bara hålla nollan vid fyra tillfällen och släppte in sju mål vid ett tillfälle, sex vid ett annat, två gånger fem mål i baken och fyra gånger fyra och dödsklockan ringde barmhärtigt efter en oavgjord match borta mot Bolton med fem matcher kvar. Med en absolut bottenplacering var det bara att gå tillbaka till ritbordet. Den här gången såg det ut som att Taylor fått ordning på ritningarna.
De stora nyförvärven som anlände i hektisk sommarperiod var två spelare från Huddersfield Town. Det var Ron Staniforth, vid tillfället A-landslagsman och den dödligt farlige anfallaren Roy Shiner. Båda två var en starkt bidragande orsak till att det i början av säsongen såg lovande ut. men en tendens att spela oavgjort för ofta, sju av tolv matcher slutade lika, ledde till att det tidiga försöket att nå uppflyttning såg att få sig en rejäl törn. I synnerhet efter det att Sewell såg till att i förtid återvänd till division 1genom att skriva på för Aston Villa.
Fat när julafton kom med en rejäl klapp till Stoke, seger med 4-0 så var Wednesday i topp, en fördel som laget såg till att förstärka genom att vinna sju av de första nio matcherna 1956 gav maximal utdelning. Uppflyttning och serieseger nåddes samtidigt tack vare en seger med 5-2 borta mot Bury. Shiner avslutade sin debutsäsong med att göra ett hattrick mot Lincoln och med det komma upp i 33 gjorda mål.
Säsongen därpå inledde samme spelare med att göra fyra mål på de två första matcherna i det som var tänkt att bli en säsong där laget skulle konsolidera sig i högsta serien. Fast snart utvecklade sig det hela till en dr Jekyll and Mr Hyde situation, där Wednesday var enastående på hemmaplan, 17 mål på de fyra första matcherna på Hillsborough, medan man saknade allt på resande fot. Bara två bortasegrar att skryta med på 21 försök, trots allt var det tillräckligt för att hamna på en relativt säker plats på den nedre halvan av tabellen. En tecken på att det fanns potential för the Owls att bygga upp ett lag som kunde ha en längre sejour i högsta serien.
Sheffield Wednesday inledde 1957-58 års säsong två veckor senare än de andra lagen. Detta på grund av ett virus härjat i laget under augusti. Det stod ganska snart klart att de optimistiska tongångarna som funnits hos Wednesday under sommaren helt kom på skam. Laget sjönk till sista plats i november och även om laget gjorde rikligt med mål blev det bara en enda ynka poäng. En tilltagande surrealistisk period resulterade i några udda slutresultat. Aston Villa sparkade i gång galenskapen genom att vinna med 5-2 på Hillsborough och det kom fler motgångar , Wolves 3-4 och Manchester City 4-5 innan den serien avslutades med 4-4 mot Preston. En 0-3 förlust på Deepdale förvärrade läget och Nottingham Forest avslutade sekvensen med att göra 5-2 på the City Ground. Taylor hade sett sina män fylla motståndarnas nät inte mindre än 15 gånger på en månad vilket bara hade den effekten att läget förvärrades istället för att bli bättre.
Revansch blev det mot Wolverhampton i den avslutande matchen på Hillsborough efter seger med 2-1, men de övriga resultaten den eftermiddagen dömde laget till ännu en period utanför högsta serien, deras tredje nedflyttning på 8 år. I sanningens namn ska sägas att Wednesday bara hade en pytteliten chans att klara sig undan att åka ut vid det laget. Kritikerna tyckte att Taylor behövde bytas ut om det skulle bli ett slut på jojo eran. In kom så Harry Catterick.
Den forne Rochdale bossen upplevde en sällsynt bra start på en alltigenom imponerande karriär på Hillsborough. Han samlade ihop 12 segrar på sina inledande 15 matcher. Det var mer än nog för att SWFC skulle ta ledningen i division två och tack vare några magnifika insatser som 7-0 mot Lincoln, 6-0 mot Sunderland och Grimsby, 5-0 mot Rotherham och Barnsley så gavs inte förstaplatsen bort förrän en debacle i form av en förlust mot Fulham med 2-6 på långfredagen.
En triumf mot Liverpool i match mitt i veckan två veckor senare gjorde inte bara att Cattericks lag återtog topplatsen utan också att laget säkrat en uppflyttning. Succén fullbordades när seriesegern blev verklighet genom att laget som tidigare nämnts krossade Barnsley med 5-0 i den näst sista matchen där Shiner och Froggatt nätade två gånger vardera. Med 28 och 26 mål hade dessa två galant klarat av att kompensera förlusten av Albert Quixall som mitt under säsongen såldes för rekordsumman £45 000 till Manchester United. En säsong dör klubbrekordet för mest gjorda mål sattes med 106 stycken och flest poäng 62.
Trots denna lysande insats fanns tvivlet kvar om huruvida the Owls skulle komma att drabbas av samma öde under ledningen av den nye bossen som under den hans företrädare på posten, omedelbar nedflyttning till varifrån man kom. En oro som fanns kvar efter en inledning med blandat resultat som resulterade i att laget trampade vatten i mittskiktet.
Men helt plötsligt blev det skärpa i laget efter att Wednesday raderat ut West Ham med 7-0 i November. Inom loppet av tre veckor hade även Chelsea, 4-0 och Arsenal 5-1 fått smaka på stålet och the Owls började uppträda med det självförtroende ett lag får när det upptäcker att jojo cirkeln slutligen var på väg att brytas.
Genom att bara drabbas av fyra förluster i de 18 matcherna efter jul ledde Catterick laget till en slutlig femte plats, en mer än respektabel slutplacering för ett nyuppflyttat lag. Lägg till detta att laget även tog sig till semifinal i FA-Cupen genom att bland annat besegra Sheffield United och Manchester United på vägen, men Blackburn Rovers satte stopp för en resa till Wembley, men de bästa åren (med Catterick) hade ännu inte kommit.
Källa Sheffield Wednesdays officella hemsida.
