Jag borde stanna hemma
Sheffield Wednesday kämpar med näbbar och klor just nu för att hålla sig kvar näst högsta serien. Eftersom jag förvandlats till en olyckskorp borde jag avstå från att vara på Hillsborough på lördag.
Det är nu så länge sedan Wednesday vann med mig närvarande att jag borde bannlysas. Senaste besöket på Hillsborough var den 17 december. Då stod traktorpojkarna från Ipswich för motståndet. Som vanligt hade jag laddat maximalt med Tetleys och Fish and Chips på the Rose&Crown och vandrade glad i hågen nerför backen för att ta plats på North Stand. Vad händer?
Ännu en fullständigt urusel, värdelös, misslyckad insats från the Owls. Det var iskallt och det spel som bjöds värmde inte och det skrek 0-0 om matchen. Men inte då, givetvis gör Ipswich ett mål med tre minuter kvar och ännu en bitter förlust var ett faktum.
Vi backar och redovisar vad som hände påsken 2005. Förstärkt med sonen Sergej tog vi inpå the Garrison hotell inrymd i en före detta militärförläggning på gångavstånd från Mekka.
Påskafton kommer och vi ska möta ett sopgäng i botten, Torquay United och allt annat än tre poäng vore en sensation. Vad händer? Ja givetvis tar Torquay ledning i första halvlek och utökar ledningen av början av andra och det är inte orättvist. Tack vare två snabba mål inom loppet av sju miuter strax därpå av lagkapten Bullen och Barret så lyckas Wednesday med nöd och näppe få en poäng.
Skam den som ger sig, far och son tar sig till Huddersfield. Vi hinner knappt in på arenan förrän det står ett, noll till hemmalaget och när sedan inlånade Alex Bruce åker ut strax före halvtid så var den kvällen förstörd.
Sonen lämnar, inte på grund av att han är knäckt utan för att hans returbiljett säger att han ska hem hem.
Själv blir jag kvar för att se matchen hemma emot Tranmere Rovers. Treje gången gillt tänkte jag och tar mig till Hillsborough än en gång. Den som fortfarande är kvar och läser har redan räknat ut hur det slutat, ännu en förlust.
Denna gång blir det med 1-2. Fast det borde slutat annorlunda eftersom Wednesday spelar bra och tar ledningen med 1-0, men med tre minuter kvar av första halvlek kvitterar Tranmere.
I paus utgår Richard Wood och spanjoren Aranalde gör debut i Wedmnesday tröja som vänsterback, det blev en kortlivad sejour. Efter bara åtta minuter åker han ut och sex minuter senare dras rullgardinen ner, när Tranmere avgör med sitt andra mål.
Nu börjar ni förstå vilken olycksfågel jag är?
Å det hela inleddes i Hartlepool den 10 oktober 2003. Då tappade Wednesday ledningen man haft matchen igenom med bara några minuter kvar. Jag måste ha ådragit med den hängda apans förbannelse.
Ni kan väl historien? Det var under napoleonkrigen som ett franskt krigsfartyg strandade utanför Hartlepool, fiskarbefolkning stod och tittade på medan skeppet gick under med man och allt, för att sedan ägna sig åt vrakplundring av det ilandflutna godset.
Bland vrakresterna hittade de en apa som var iklädd en matrosuniform. Fiskarna som aldrig sett vare sig en apa eller fransman trodde det var fråga om en spion och eftersom apan inte svarade påå frågorna beslut sig folket att hänga apan som varande fransk spion.
Antagligen misstog sig denna apas osaliga ande mig för en Hartlepoolbo eftersom United har samma blåvitrandiga tröjor som vi och beslöt sig för att hämnas genom att lämna en förbannelse över mig som sedermera drabbat Wednesday.
På torsdag bär det av till England igen och på lördag blir det Tetleys och Fish and Chips på the Rose&Crown och vandring nerför kullen igen.
Ska jag åka eller stanna hemma?
Frågan är om apans förbannelse fortfarande hänger över mig eller har den släppt?
Frågor, frågor, svaret kommer på lördag.
