Vilket kalas (Reserapport från Sheffield)
Två veckor i England gav en seger, en förlust för Sheffield Wednesday, ett ordentligt kalas och så mötet med en legend.
Tänk er att få träffa en av sina stora idoler på sin födelsedag. Kan det bli bättre? Nej, knappast. När jag kom för att hämta mina biljetter till matchen mot Birmingham då kommer David Hirst fram och överräcker en matchtröja med Swedish Owl och 50 tryckt på ryggen. Tröjan signeras sedan av nämnde Hirst och jag kan lova att den tröjan aldrig kommer att användas. Den kommer att ramas in och förvaras för tid och evighet. Men nu blir det mycket om födelsedagen som även om den var lyckad, så var den ända bara en del av resan.
Låt oss därför backa bandet en dryg vecka och då hamnar vi i Shortlands i södra London. Dit anländer författaren hostig och febrig så stället för trevliga pubbesök och annat trevligt blir det till att ligga lugnt. På lördagen den nionde december tar jag mig i alla fall till Liverpool Streets järnvägsstation. Där finns det sexton stycken medlemmar i London Owls som är på väg till Norwich för att bevittna ett pånyttfött Sheffield Wednesday. Att åka på match och hosta som en besatt är inte så kul. Nå, hosta eller inte så bar det iväg till Norwich, på grund av banarbete fick vi hoppa av i Dess två mil innan Norwich för att ta bussen. En resa som tog närmare en timma, för två mil!
Väl framme blev det en sväng förbi puben för lite mat och två öl följt av en kort promenad till Carrow Road. En trevlig arena som var nästan fulllsatt. På plats fanns drygt 1900 Owlsfans. Längst fram satt, eller snarare stod Tango. Tango som i många år går på matchen med bar överkropp och det är ingen vacker syn. Ja om man nu inte gillar att se en medelålders man visa fram en gigantisk ölkagge. En gravid flodhäst har mindre rondör. Fast Tango är en jäkel på att dra igång publiken så helt fel är han inte.
Wednesday spelade matchen igenom fyndigt och stundtals riktigt lysande fotboll. Framåt var Deon Burton och Marcus Tudgay ett ständigt orosmoment för kanariefåglarnas försvar. Med tio minuter kvar kom matchens tre mål inom loppet av en kvart och eftersom Wednesday gjorde två av dessa (visserligen med lite hjälp av målvakten Camp betydde det seger för Owls.
Men vi börjar från början. Inför matchen hade manager Laws att välja vem av Glen Whelan, Yoann Folly och Kenny Lunt, tillbaka efter avstängning, som skulle spela på mitten. Det blev Folly som fick sitta kvar på bänken. Wheeelan kom ganska tidigt att utmärka sig, kanske inte på det vis som man kunde önska sig. Han kapade nämligen Huckerby ordentligt ute vid sidlinjen något som inte uppskattades av vare sig Huckerby eller domaren. Den sistnämnde drog utan att tveka upp ett gult kort, Whelans femte för säsongen, ett kort som betydde avstängniing i matchen mot Birmingham veckan därpå.
Kanske var det Whelans påhopp som gjorde att när Huckerby fick en skottmöjlighet, så for det skottet snett och for långt utanför.
Efter detta blev det alltmer Wednesday och efter 30 minuter fick Kenny Lunt på en rökare från 25-30 meter, ett skott som Camp med möda lyckades styra bort. Chris Brunt fick en chans, men som så många gånger förr så for hans mörsare en bra bit utanför. När domaren blåste för halvtid var det Wednesday som ledde på poäng, men mållöst var det likafullt.
I paus blev det två koppar varm te för att försöka hålla hostan i schack, men inte hjälpte det. (öl var inte att tänka på. )
Tillbaka upp på läktaren för att så gått det nu gick heja fram de blåvitrandiga. Wednesday fortsatte att hålla i taktpinnen och även om Norwick försökte sticka upp emellanåt så kändes det som att det bara var en tidsfråga innan Wednesday skulle göra mål. Bara för det så var det Norwich som fick in en boll i mål med 18 minuter kvar, men när Thornes nick gick i mål hade domaren långt innan blåst av för ruff på målvakten Crossley. Stor skadeglädje på vår läktare och motsvarande ilska hos de gulgröna.
Men när bollen for in i Norwich mål med tio minuter kvar då flöjtade domaren för mål. Ett riktigt snyggt mål, men ett som målvakten Clamp säkert vill glömma så snart han kan.
Lunt slog in en boll till Burton som bröstade ner den till Bougherra som vid straffområdesgränsen fick på en volley som med en hiskelig fart träffade ribbans undersida och returen tog i ryggen på Clamp och sedan retfullt sakta rullade bollen över mållinjen. Stort jubel och knappt hade vi hunnit sätta oss ner igen förrän det var dags igen. För bara tre minuter efter det första målet gjorde Deon Burton sitt första mål för säsongen efter att vaket tagit tillvara på en miss av Deon Dublin och från fem minuter satte han bollen distinkt in i mål.
Vid det här laget var hela bortasektionen på fötter sjungande och dansande. De flesta av oss hade blicken och rösten riktad mot hemmafansen bakom Clamps mål och sjöng att de kunde gå hem. Givetvis straffades detta övermod. På en frispark gick Deon Dublin upp och forcerade in bollen med en kraftfull nick.
Någon minut senare jublade hemmapubliken när Bullen tog med hand i straffområdet och domaren blåste för straff. På vår del av läktaren kunde endast skräckfyllda flämtningar höras. Flämtningar som snabbt övergick i jubel när det visade sig att linjedomaren höll fram flaggan för att markera offside på Thorne. Domaren gick ut för att prata med sin kollega på kanten och det var ganska kul för linjedomaren höll hela tiden flaggan blickstill under samtalet. Efter en halv minut vände sig domaren om och dömde frispark till Wednesday. Efter det här följde en pärs utan dess like. För Norwich kastade allt de hade framåt och först efter sex oändligt långa tilläggsminuter pekade domaren Woolmer på mittpunkten.
Efter matchen var Norwich manager Peter Grant inte förbannad över att de missat chansen att kvittera på den bortdömda straffen. Istället gick han ut och sa att Wednesday förtjänade de tre poängen. Stort tycker jag. Dessutom var omdömet helt rätt för Wednesday vann fullt rättvist.
Väl återkommen till London följde en vecka av mer eller mindre sängliggande. Gick ut på onsdagen för att träffa några kompisar. Normalt sett hade detta inneburit att ett större antal pints med ale farit genom strupen. Nu blev det mer mineralvatten än öl druckit och det mina vänner är ett bevis att det inte handlade om en fejkad sjukdom. Stackars mig, snörvel och host.
På torsdagen anlände sonen med vidhängande fästmö till Shortlands, Min arbetskamrat Per-Gunnar skulle också anlända vid sjutiden på kvällen. Men inte tusan döka han upp. Klockannio började en viss panik infinna sig. Var i helskotta var han? Hade han missar planet? Mobilen var avstängd, varför har folk dessa tingestar när de ändå inte har på dem? Febril aktivitet vidtog för att försöka ta kontakt British Airways för attse om han var med på planet. Bara för att upptäcka att kontoret var stängt. Polisen då? De kanske kunde kolla?
Inte då. De hade ingen möjlighet att kolla passagarlistorna, men de lovade att hålla koll på om någon förvirrad svensk skulle dyka upp. Klockan närmar sig tolv och sonen och jag tog oss ner till stationen för att se om han var med på sista tåget. På vägen dit får så kontakt med honom. Var är du? På tåget svara han lugnt.
Det visade sig att Per-Gunnar passat på att tjäna storkovan genom att vänta fyra timmar på Arlanda på nästa plan. För detta fick han 250 Euro. Attans ärkenöt, nåja han kom ju fram till sist.
På fredagen kom ytterligare två polare från Borås, så tillsammans med min värd blev det sju personer som tog sig till Sheffield för att fira femtioårsdag på Hillsborough.
På kvällen var jag återigen en ordentlig pojke och gick hem tidigt, medan de andra rumlade om.
Så kom då halvsekelsdagen. En stadig whisky klockan åtta och en massa presenter. Som IF Elfsborgs matchtröja utan reklam! Med mitt namn och siffrorna 50 på ryggen, dessutom massa saker signerade av bland andra sportchefen och förra spelaren Stefan Andreasson. Bra start på dagen, men det bästa var ännu kvar, fast det visste jag ju inte då. Man brukar ju inte veta om överraskningar i förväg. Slut på filosofiserandet och marsch mot puben Rose & Crown högst upp på kullen ovanför Hillsborough.
Detta för att få i sig den fantastiskt goda Fish&Chipsen tillverkad av nyfångad fisk som levereras på morgonen. Lägg till mushy peas och två pints Tetlys så har ni den perfekta lunchen.
Rask marsch nerför kullen för att hinna med att hämta mina två sponsorbiljetter och de övriga fem biljetterna till resten av gänget. Dessutom så skulle jag och Sergej fotograferas tillsammans med reservmålvakten Chris Adamson vars matchdräkt vi sponsrar. Trevligt att få stå på den gröna gräsmattan och få detta förevigat på bild. Tidigare på dagen hade vi stått på läktaren och blivit fotograferad av Gary. Ännu en bild som finns, men som vi inte kunnat få in i datorn. Fråga inte mig varför eftersom jag är en teknisk idiot.
(Det finns ända några bilder som hör ihop med resan tagna och publicerade av Per-Gunnar se länk i högra hörnet)
Fasen nu tappade jag tråden igen. Var var vi? Jo, det skulle hämtas biljetter och vi går upp hela gänget till receptionen och vad händer.
Där kommer han gående emot mig. DAVID HIRST. Med sig har en tröja med Swedish Owl och numret 50 tryckt på ryggen. Bilder tas i massor (återigen ännu inte inne i datorn) och det hela slutar med att David Hirst signerar tröjan. Lycka, Lycka.
Före matchen hinner vi en snabb öl och så in på South Stand, huvudläktaren. Där serveras vi en match som har allt utom en sak, mål. Ja, mål för Wednesday alltså. Birmingham är långa stunder totalt utspelade. Under den första halvtimmen var Brum knappt över plan och Wednesday radar upp chanser, bollen far i ribban och den rensas på mållinjen och så fortsatte det och givetvis så är det Birmingham som gör mål. Mönstret upprepar sig i andra halvlek och de gör sitt andra mål, men Wednesday försöker till och med efter det att målvakten Crossley tvingas kasta in handuken med tio minuter kvar och Lee Bullen får hoppa in och vi spelar med tio man. Ett enkelt misstag och de gör tre noll. Tre skott på mål och tre mål. Ingen fattar något, siffrorna borde varit de omvända. Men så är nu fotbollen.
Trots förlusten är stämningen på topp och kvällen avslutas med en fest som heter duga på puben the New Barrack Tavern. Ja, sen var man då femtio.
