Hattarna av för Wednesday

1900 till 1939

Luton Town grundades 1885. Riktigt vad som hände före 1900 vet jag inte, men i klubbens historia som börjar från och med 1900 så står det att laget lyckades  bra  de  första tio åren. Men efter det kunde Luton  inte vara med och kämpa om titeln i  the Southern League.  Istället blev det relegering till division två där Luton i två års tid fick spela mot en massa lag från Wales innan laget precis före första världskriget tog steget upp  igen.
Efter krigsslutet ombads Southern League att vara med och bilda den nya division tre.
Luton Town kom att spela 17 säsonger hela tiden som ett mittenlag. Fast staden med omnejd började växa, så i mitten på 30-talet beslutade sig styrelsen för att göra en ordentlig satsning med syftet att nå högre status..

Spelare köptes i syfte att klara av målet och 1936 nåddes lagets dittills högsta placering 1936 då laget blev tvåa efter segrande Coventry City på den tiden då bara ett lag gick upp ifrån division tre.  Under den här tiden gjorde vänsterhalvan  Joe Payne sin debut som center i mötet med  Bristol Rovers och han ändrade rekordboken över mest gjorda mål i klubben genom att göra tio av målen i segermatchen som slutade 12-0.
Payne fortsatte kommande säsong som han avslutade den förra och det var hans imponerande 55 mål av 103 gjorda som hjälpte till att bärga hem segertrofén i division tre och uppflyttning till division två.

Snabbt fattades beslut om att utöka publikkapaciteten på  Kenilworth Road Ground. Dit klubben flyttat  1905  efter tillbyggnaden rymdes cirka 34 000.  Den här maxgränsen kom aldrig att sättas på prov eftersom Town inte gjorde stort väsen av sig på den högre nivån under den första säsongen. Andra säsongen däremot hade klubben ett starkt och samspelt lag med lokalt födde Hugh Billington längst fram och det var nära att man lyckades ta sig till högsta serien.
Påsken 1939 förde med sig en rad goda resultat och placerade laget på uppflyttningsplats, men en oavgjord och två förluster på de avslutande tre matcherna gjorde att chansen missades.  Olyckligtvis får ingen veta hur långt det här laget kunnat gå, i september  1939 ledde  the Town serien då kriget bröt ut.


1946 till 1960

Efter kriget följde några säsonger med blygsamma mittenplaceringar, men  1950/51 hamnade  the Town i prekärt läge och var ytterst nära att åka ner i trean. Laget undkom i sista stund genom att vinna de avslutande matcherna.

Lyckligtvis upprepades inte detta, bland annat tack vare en lyckad satsning på ungdomslaget som managern Dally Duncan ömt vårdat började bära frukt.  Kommande rekordsättaren i målgörandet i Luton genom alla tider  Gordon Turner kom att lära sig grunderna av en expert på området den förre engelske landslagsmannen  Jesse Pye. Laget som nu började hitta sin stil vara nära att gå upp både 1953 och 1954.

Den sista ansträngningen att nå en plats i division ett kom  1954/55. Då the Town till sist efter en titanisk kamp med  Birmingham och Rotherham kom på andra plats. Endast målkvot avgjorde och det var the Millers som drog det kortaste strået.

.

The Town  svepte in som en stormvind och var laget det talades om i fotbollsvärlden efter segrar över Newcastle, Blackpool, Wolves och ligaledande  Sunderland i snabb följd och alla vinsterna med stora siffror. Den inledande eurofin  varande inte så länge, men en respektabel mittenplacering var troligen mer än vad supportrarna räknat med i början av augusti. The Town slutade som åtta  1957/58 lagets högsta placering någonsin och säsongen efter nåde Luton ledarplatsen, innan laget gled ned till en slutlig mittenplacering. Om misslyckandet med att lyckas kämpa om titeln var en besvikelse för fansen så väntade en annan godbit.

The Hatters hade ealdrig nått längre än till kvartsfinal i  FA-Cupen , men  1958/59  kom tåget mot Wembley igång. Efter en trög start avverkades sedan Leeds, Leicester, Ipswich och  Blackpool  innan även Norwich avspisades i semifinalen. Cupfebern slog till med full kraft och en rekordpublik  på 30 069 lockades till Kenilworth Road  för att se omspelet i kvartsfinalen mot  Blackpool och lika många åkte till  White Hart Lane för att se seminfinalen, en match som slutade oavgjort, men som Luton vann i omspelet.

Själva finalen blev en jättebesvikelse jämfört med vägen till Wembley. The Town  var inte bra och besegrades med 2-1 av  Nottingham Forest som spelade med tio man. Efter detta var  the Hatters på  glid utför. . Manager Dally Duncan lämnade i oktober innan cupframgången börjat och det var först efter finalen som den nyligen "pensionerade" centerhalven och lagkapten  Syd Owen placerades i den heta stolen.
Owen ärvde ett lag som åldrats ihop och flytten från omklädningsrummet till posten som manager var inte lätt och the Town hade en bedrövlig säsong 1959/60  och slutade sist och blev nedflyttade efter fem säsonger i  högsta serien.

1960 till 1966
Syd Owen ersattes med förre målvakten i Charlton; Sam Bartram, men rötan hade redan spridit sig och hela 33 spelare användes säsongen  1960/61, men the Town kunde inte klara av att ta en plats på den övre halvan.  Supportrarna skylde styrelsen för att pengarna ifrån cupsviten e 1959 Cup hellre lämnades till skattmasen än att köpa nya spelare, men nu var det för sent.

Det var en allmän uppfattning att Bartram  sakta men säkert vänt skutan i rätt rättning när laget 1961/62  nådde en mittenplacering, men han fick inte chansen att återskapa storhetstiden eftersom han fick gå som det hette redan då efter en ömsesidig uppgörelse.

Hans ersättare blev  förre tränaren  Jack Crompton, men han ändrade sig efter bara en vecka på posten på grund av medicinska skäl.  Tränaren i Bristol City Bill Harvey  tog då över och kom att leda laget i ännu en nedflyttningssäsong  när det blev respass till trean  1962/63.  Istället för att få chansen att konsolidera ställningarna i trean bar det  nästan huvudstupa  raka vägen ner i division fyra. Det hela undveks efter en oväntad serie med nio raka matcher utan förlust på slutet.

Fast det vara bara ett tillfälligt uppskjutande, för bara sex år efter finalen på Wembley bar det ner i fotbollens källarvåning 1965. Mindre än tretusen åskådare åsåg det hela ske.  Harvey hade sagt upp sig efter halva säsongen och ersatts av förre spelaren i Luton och manager; George Martin, men trots att lyckades föra in lite ordning och reda i laget, så var han helt enkelt för gammal.

Trots allt detta så gjorde the Hatters  det bra som lyckades undvika nedflyttning första gången, bara för att drabbade om gräl om spelarbonusar i slutet av säsongen. Utan pengar och alla erfarna spelare borta som en följd av lönebråket och publiksiffror på rekordlåga nivåer så hade en trött George Martin  inte något annat val än at avgå. Allan Brown, som spelat i 1959  års framgångsrika cupsvit tog över som manager.  Brown hade något att bita i! Med laget på näst sista plats när han återkom till klubben i november 1966 så förlorade laget mot bottenlaget  Lincoln med 8-1, utan snack ett riktigt bottenmärke i klubbens historia.

1966 till 1974

Sakta men säkert blev läget bättre tack vare  Browns entusiasm och fingertoppskänsla på transfermarknaden. En slutlig sjuttonde plats kom att betraktas som en succé.
Under det första sommaruppehållet som manager förlorade Brown ingen tid , utan satte full fart med att försöka pussla ihop ett lag som skulle ta Luton tillbaka där laget, enligt supportrarna, hörde hemma.
Mittbacken Terry Branston, en veteran som kom gratis kom att bli katalysatorn som svetsade ihop en blandning av ungdom och erfarenhet. Efter det att  the Town tagit sig till toppen av tabellen i februari 1968 såg de aldrig mer neråt utan promenerade hem titeln.

Uppmuntrade av framgången, kombinerat med förmögenheten hos styrelsemedlemmarna;  Reggie Burr och Tony Hunt ägare av försäkringsgiganten Vehicle and General, så inleddes den nya säsongen som den gamla avslutats.
Men avskedandet mitt i säsongen av  managern Allan Brown skadade alla, Brown anklagades för illojalitet när han sökte jobb hos  Leicester.

Den nye mannen på jobbet  Alec Stock klarade inte av att ordna med två uppflyttningar på raken, men han gjorde inget misstag 1969/70, mycket tack vare målgörandet av den för  £17,500  från Fulham värvade  Malcolm Macdonald. Ett tag såg det som att Luton skulle klara av att gå raka vägen igenom tvåan tillbaka till toppen man lämnat 1960.

Men beskedet i mars 1970  att  Burr och  Hunts  Vehicle and General kursade i kombination med en urusel insats över påsk gjorde att kometfärden fick ett tvärt slut.  Konkursen i The Vehicle and General kom att påverka saker och ting i korridorerna på  Kenilworth Road  ett bra tag. Vilket fick till följd att laget  istället för att vara köpare än en gång blev säljare.  Macdonald såldes till Newcastle för en dåtida imponerande summa; £180,000  och utan en given målspottare kom  1971/72  att bli en total antiklimax  efter de fyra föregående säsongerna.

En sliten  Alec Stock avgick vid säsongslutet och ersattes av  Harry Haslam som ursprungligen kommit till klubben som  pr-gubbe.  Trots att Luton hade en imponerande svit på bortaplan under hans första år och nådde kvartsfinalen i FA-Cupen för första gången sedan 1959, så var laget kass på hemmaplan.

Detta rättades till säsongen därpå 1973/74  när uppflyttning från en medelmåttig serie uppnåddes



1974 till 1985

Bakom kulisserna kom styrelsen fram till att uppflyttningen kommit alldeles för tidigt och deras farhågor besannades när the  Town  slog i botten vid juletid.. Trots en lyckad satsning på ungdomar och en inspirerad insats i andra halvan av serien så slutade det hela ändå olyckligt med nedflyttning.

Den korta vistelsen i toppen fick ekonomiska återverkningar och i mitten av säsongen var det bara en försäljning i sista minuten av den populäre mittfältaren; Peter Anderson  som förhindrade en konkurs. Haslam lämnade tidigt  1978  för att ta ett säkrare jobb hos  Sheffield United  och han ersattes av David Pleat som inlett sin karriär som tränare för reservlaget på  Kenilworth Road.

Pleats första säsong höll på att sluta med nedflyttning. Men hans tränarskicklighet och smarta affärer på spelarmarknaden  gjorde så småningom att laget tog sig till toppen. Efter  att varit nära uppflyttning både  1980 och 1981, så blev det uppflyttning 12 månader senare.  Titeln vanns i stor stil och med anfallsfotboll som kom att bli Pleats signum.


Mål både framåt och bakåt kom att göra Luton till favoriter bland tv-bolagen  1982/83, men det krävdes ändå en vinst i sista matchen borta mot  Manchester City för att förhindra en snabb retur tillbaka ner igen. Synen av David Pleat  skuttande över gräsmattan på Maine Road efter segern med 1-0 är fortfarande en bild som lever kvar på tv-skärmarna.

Olyckligt vis klarade The Hatters inte av att bygga vidare efter att varit så nära att åka ut. Hösten 1984 var laget åter kämpandes fel ända av tabellen. Ommöbleringar i styrelsen och öppnandet av börsar gjorde det möjligt för  David Pleat  att skaffa spelare för att klara sig kvar.  Trots att merparten av nyförvärven inte kunde spela i FA-Cupen tog sig laget till semifinalen mot Everton, som  förlorades knappt.



1985 till 1988

Införandet av en konstgjord matta sommaren 1985 togs till en början  varmt emot av fotbollspressen. Men efterhand växte missnöjet och när Luton till sist avskaffade plastmattan 1991 så hade missnöjet nått rekordhöjder.
Lika impopulärt var beslutet att förbjuda bortasupportrar efter skadegörelse orsakat av så kallade fans till Millvall i en cupmatch på Kenilworth Road.
Förvånade nog var det under den här tiden som  the Town  kom att åtnjuta sin mest framgångsrika period genom åren. En nionde plats nåddes 1985/86  och efter det kom  David Pleat fram till att locktonerna från Tottenham  vara för svåra att motstå och lämnade stor bitterhet efter sig.


Hans ersättare John Moore, en kämpe från dagarna i division fyra, tog  the Town till sin högsta placering någonsin, sjua 1986/87  och slutade sedan på grund av att han ogillade pressen i  jobbet.  Moores assistent  Ray Harford tog över staffetpinnen och styrde klubben över en framgångsrik säsong  1987/88 som inkluderade tre besök på  Wembley liksom en semifinal i FA-Cupen  mot Wimbledon.

Förluster i finalen av  Simod Cup final, the Mercantile Credit Centenary Tournament  och FA-Cup semifinalen verkade vara signalen på att säsongen skulle bli et fiasko.
Men den 24 april 1988  fick en armé på 35 000 Lutonfans  se the Hatters vinna sin första stora trofé.
Ett skott i sista minuten av  Brian Stein  gjorde att Luton  Town  till sist besegrade Arsenal  med 3-2  på  Wembley.
Detta i en match som pendlade hit och dit  Arsenal ledde med  2-1 och fick en straff som räddades brilliant av  Andy Dibble innan  Town stormade tillbaka och gav lagkapten Steve Foster rätten att lyfta the Littlewoods Cup.

1988 -

 Hatters nådde finalen i  Littlewoods Cup året därpå, men förlorade med 1-3 mot  Nottingham Forest och eran av framgångar började närma sig slutet. En sista seger hemma över  Norwich in 1989 räddade laget från nedflyttning, men det räddade inte  Ray Harford som fick sparken  mitt under följande säsong. Förre stjärna i Hatters  Jim Ryan tog över och han lyckades klara Luton från att åka ur de följande två säsongerna innan  han ersattes av återvändande David Pleat.

Nu hade Luton använt sina nio liv och sjönk ner i tvåan 1992 efter tio säsonger i högsta serien  Livet på den nivån visade sig inte vara lättare och fick kämpa för att undvika att åka ur igen  1993. Luton nådde överraskande än en gång semifinalen i FA-Cupen 1984 efter att slagit ut Newcastle och  West Ham.  Finalen förlorades mot Chelsea och allt Luton hade att se fram emot var ännu en kamp undan nedflyttning vilket man lyckades med.


Pleat lämnade än en gång 1994/95  och hans ersättare Terry Westley  som var i tränarstaben lyckades inte förhindra att laget sjönk som en sten till botten av tabellen. Efter bara några månader på jobbet tog den erfarne Lennie Lawrence över som fick laget att ta sig samman och börja vinna igen. Förlusten av målskytten  Dwight Marshall med en bruten fot, slog undan benen på laget med nedflyttning som  en oundviklig följd.


Tillbaka i en division laget lämnat 1970, tog det  the Hatters ett tag att anpassa sig, men när skarpskytten  Tony Thorpe fick siktet inställt började målen ramla in  och vid juletid nådde man första plats. Oturligt nog gjorde en ojämn avslutning av säsongen med allt för många tappade poäng på hemmaplan att Luton slutade trea. I slutspelet blev ett överlägset Crewe omöjliga att rå på.

Luton förmådde sedan inte att nå en topplacering på flera år och tvingades vid två tillfällen att bli föremål för tvångsförvaltning liksom en säsong i lägsta serien. Lyckan vände och i och med sommaren  2004  med nya ägare. , Managern  Mike Newell kunde notera en  fantastisk start  ´på säsongen  2004/05 med sex raka segrar.  Rekorden slogs på löpande band och Luton vann överlägset division 3 med totalt 98 poäng, 12 poäng före tvåan Hull City. Med några nya spelare i truppen har inledningen på årets säsong fått supportrarna att se optimistiskt på framtiden.

 
Källa
LUTON TOWN hemsida historien  är sammanställd av   Chris Rivett, Brian Swain och & Roger Wash

 

Hattarna av för Wednesday


Det blir det om Owls tar tre på poäng i afton på Kenilworth Road. För det vore en prestation med tanken på att Wednesday nästan aldrig vinner och efter nyår så Har Sheffield Wednesday ännu inte vunnit en match. Så seger ikväll och hattarna åker av hemmalaget och lyfts upp till salutering av ugglorna.




SPELARKONTAKTER LAGEN EMELLAN



Hos Luton hittar vi Marlon Beresford som inledde sin karriär som ung i Wednesday, men då blev det inget spel. Det blev det i januari 2001 då Marlon kom på lån i fyra matcher. Numera huserar alltså Marlon i Luton Town.

Owls har i dagsläget ingen spelare som varit Lutonspelare.

Genom åren har en rad kända spelare ställt upp för båda lagen.

Imre Varadi, Danny Wilson, Julian Watts, Mark Pembridge, Scott Oakes och Paul McLaren


STATISTIK

Senast lagen möttes var den 8 augusti januari då var Luton ofina nog att vinna med 1-0 på Hillsborough. Senaste vi var på Kenilworth Road blev det 2-2 den 23 september 2005.
Sheffield Wednesday har ett övertag i statistiken mot Luton Town när det gäller alla spelade matcher.
På Hillsborough har Luton bara 4 segrar på 29 försök. Imponerande.

Största segern på hemmaplan kom den 2 december 1899, då det blev sex noll till the Wednesday.

Fast i Luton är det lite segare, bara sex segrar på 27 möten, men varför inte påminna om triumferna ifrån 18/3 1989, 1-0. 13/10 1985 2-1. 12/9 1981 3-0. 13/9 1959, 1-0. 26/11 1938 5-1. 7/4 1900 1-0.
Som ni ser har det varit många uddamålssegrar genom åren med ett undantag, 1938., då det alltså blev 5-1 till Wednesday. Vore inte det något att ta efter?

Första mötet lagen emellan var den 2 december 1899. Då vann The Wednesday med 6-0 i Sheffield.
Även bortamötet vanns av The Wednesday med 1-0
Upprepning denna säsong tack.

Totalt
Wednesday - Luton
56 21 20 15 91 - 73

Kenilworth Road
Luton - Wednesday
27 6 10 11 34 - 43

Hillsborough
Wednesday - Luton
29 15 10 4 57- 30

HISTORIA.

1900 till 1939

Luton Town grundades 1885. Riktigt vad som hände före 1900 vet jag inte, men i klubbens historia som börjar från och med 1900 så står det att laget lyckades bra de första tio åren. Men efter det kunde Luton inte vara med och kämpa om titeln i the Southern League. Istället blev det relegering till division två där Luton i två års tid fick spela mot en massa lag från Wales innan laget precis före första världskriget tog steget upp igen.
Efter krigsslutet ombads Southern League att vara med och bilda den nya division tre.
Luton Town kom att spela 17 säsonger hela tiden som ett mittenlag. Fast staden med omnejd började växa, så i mitten på 30-talet beslutade sig styrelsen för att göra en ordentlig satsning med syftet att nå högre status..

Spelare köptes i syfte att klara av målet och 1936 nåddes lagets dittills högsta placering 1936 då laget blev tvåa efter segrande Coventry City på den tiden då bara ett lag gick upp ifrån division tre. Under den här tiden gjorde vänsterhalvan Joe Payne sin debut som center i mötet med Bristol Rovers och han ändrade rekordboken över mest gjorda mål i klubben genom att göra tio av målen i segermatchen som slutade 12-0.
Payne fortsatte kommande säsong som han avslutade den förra och det var hans imponerande 55 mål av 103 gjorda som hjälpte till att bärga hem segertrofén i division tre och uppflyttning till division två.

Snabbt fattades beslut om att utöka publikkapaciteten på Kenilworth Road Ground. Dit klubben flyttat 1905 efter tillbyggnaden rymdes cirka 34 000. Den här maxgränsen kom aldrig att sättas på prov eftersom Town inte gjorde stort väsen av sig på den högre nivån under den första säsongen. Andra säsongen däremot hade klubben ett starkt och samspelt lag med lokalt födde Hugh Billington längst fram och det var nära att man lyckades ta sig till högsta serien.
Påsken 1939 förde med sig en rad goda resultat och placerade laget på uppflyttningsplats, men en oavgjord och två förluster på de avslutande tre matcherna gjorde att chansen missades. Olyckligtvis får ingen veta hur långt det här laget kunnat gå, i september 1939 ledde the Town serien då kriget bröt ut.


1946 till 1960

Efter kriget följde några säsonger med blygsamma mittenplaceringar, men 1950/51 hamnade the Town i prekärt läge och var ytterst nära att åka ner i trean. Laget undkom i sista stund genom att vinna de avslutande matcherna.

Lyckligtvis upprepades inte detta, bland annat tack vare en lyckad satsning på ungdomslaget som managern Dally Duncan ömt vårdat började bära frukt. Kommande rekordsättaren i målgörandet i Luton genom alla tider Gordon Turner kom att lära sig grunderna av en expert på området den förre engelske landslagsmannen Jesse Pye. Laget som nu började hitta sin stil vara nära att gå upp både 1953 och 1954.

Den sista ansträngningen att nå en plats i division ett kom 1954/55. Då the Town till sist efter en titanisk kamp med Birmingham och Rotherham kom på andra plats. Endast målkvot avgjorde och det var the Millers som drog det kortaste strået.

.

The Town svepte in som en stormvind och var laget det talades om i fotbollsvärlden efter segrar över Newcastle, Blackpool, Wolves och ligaledande Sunderland i snabb följd och alla vinsterna med stora siffror. Den inledande eurofin varande inte så länge, men en respektabel mittenplacering var troligen mer än vad supportrarna räknat med i början av augusti. The Town slutade som åtta 1957/58 lagets högsta placering någonsin och säsongen efter nåde Luton ledarplatsen, innan laget gled ned till en slutlig mittenplacering. Om misslyckandet med att lyckas kämpa om titeln var en besvikelse för fansen så väntade en annan godbit.

The Hatters hade ealdrig nått längre än till kvartsfinal i FA-Cupen , men 1958/59 kom tåget mot Wembley igång. Efter en trög start avverkades sedan Leeds, Leicester, Ipswich och Blackpool innan även Norwich avspisades i semifinalen. Cupfebern slog till med full kraft och en rekordpublik på 30 069 lockades till Kenilworth Road för att se omspelet i kvartsfinalen mot Blackpool och lika många åkte till White Hart Lane för att se seminfinalen, en match som slutade oavgjort, men som Luton vann i omspelet.

Själva finalen blev en jättebesvikelse jämfört med vägen till Wembley. The Town var inte bra och besegrades med 2-1 av Nottingham Forest som spelade med tio man. Efter detta var the Hatters på glid utför. . Manager Dally Duncan lämnade i oktober innan cupframgången börjat och det var först efter finalen som den nyligen "pensionerade" centerhalven och lagkapten Syd Owen placerades i den heta stolen.
Owen ärvde ett lag som åldrats ihop och flytten från omklädningsrummet till posten som manager var inte lätt och the Town hade en bedrövlig säsong 1959/60 och slutade sist och blev nedflyttade efter fem säsonger i högsta serien.

1960 till 1966
Syd Owen ersattes med förre målvakten i Charlton; Sam Bartram, men rötan hade redan spridit sig och hela 33 spelare användes säsongen 1960/61, men the Town kunde inte klara av att ta en plats på den övre halvan. Supportrarna skylde styrelsen för att pengarna ifrån cupsviten e 1959 Cup hellre lämnades till skattmasen än att köpa nya spelare, men nu var det för sent.

Det var en allmän uppfattning att Bartram sakta men säkert vänt skutan i rätt rättning när laget 1961/62 nådde en mittenplacering, men han fick inte chansen att återskapa storhetstiden eftersom han fick gå som det hette redan då efter en ömsesidig uppgörelse.

Hans ersättare blev förre tränaren Jack Crompton, men han ändrade sig efter bara en vecka på posten på grund av medicinska skäl. Tränaren i Bristol City Bill Harvey tog då över och kom att leda laget i ännu en nedflyttningssäsong när det blev respass till trean 1962/63. Istället för att få chansen att konsolidera ställningarna i trean bar det nästan huvudstupa raka vägen ner i division fyra. Det hela undveks efter en oväntad serie med nio raka matcher utan förlust på slutet.

Fast det vara bara ett tillfälligt uppskjutande, för bara sex år efter finalen på Wembley bar det ner i fotbollens källarvåning 1965. Mindre än tretusen åskådare åsåg det hela ske. Harvey hade sagt upp sig efter halva säsongen och ersatts av förre spelaren i Luton och manager; George Martin, men trots att lyckades föra in lite ordning och reda i laget, så var han helt enkelt för gammal.

Trots allt detta så gjorde the Hatters det bra som lyckades undvika nedflyttning första gången, bara för att drabbade om gräl om spelarbonusar i slutet av säsongen. Utan pengar och alla erfarna spelare borta som en följd av lönebråket och publiksiffror på rekordlåga nivåer så hade en trött George Martin inte något annat val än at avgå. Allan Brown, som spelat i 1959 års framgångsrika cupsvit tog över som manager. Brown hade något att bita i! Med laget på näst sista plats när han återkom till klubben i november 1966 så förlorade laget mot bottenlaget Lincoln med 8-1, utan snack ett riktigt bottenmärke i klubbens historia.

1966 till 1974

Sakta men säkert blev läget bättre tack vare Browns entusiasm och fingertoppskänsla på transfermarknaden. En slutlig sjuttonde plats kom att betraktas som en succé.
Under det första sommaruppehållet som manager förlorade Brown ingen tid , utan satte full fart med att försöka pussla ihop ett lag som skulle ta Luton tillbaka där laget, enligt supportrarna, hörde hemma.
Mittbacken Terry Branston, en veteran som kom gratis kom att bli katalysatorn som svetsade ihop en blandning av ungdom och erfarenhet. Efter det att the Town tagit sig till toppen av tabellen i februari 1968 såg de aldrig mer neråt utan promenerade hem titeln.

Uppmuntrade av framgången, kombinerat med förmögenheten hos styrelsemedlemmarna; Reggie Burr och Tony Hunt ägare av försäkringsgiganten Vehicle and General, så inleddes den nya säsongen som den gamla avslutats.
Men avskedandet mitt i säsongen av managern Allan Brown skadade alla, Brown anklagades för illojalitet när han sökte jobb hos Leicester.

Den nye mannen på jobbet Alec Stock klarade inte av att ordna med två uppflyttningar på raken, men han gjorde inget misstag 1969/70, mycket tack vare målgörandet av den för £17,500 från Fulham värvade Malcolm Macdonald. Ett tag såg det som att Luton skulle klara av att gå raka vägen igenom tvåan tillbaka till toppen man lämnat 1960.

Men beskedet i mars 1970 att Burr och Hunts Vehicle and General kursade i kombination med en urusel insats över påsk gjorde att kometfärden fick ett tvärt slut. Konkursen i The Vehicle and General kom att påverka saker och ting i korridorerna på Kenilworth Road ett bra tag. Vilket fick till följd att laget istället för att vara köpare än en gång blev säljare. Macdonald såldes till Newcastle för en dåtida imponerande summa; £180,000 och utan en given målspottare kom 1971/72 att bli en total antiklimax efter de fyra föregående säsongerna.

En sliten Alec Stock avgick vid säsongslutet och ersattes av Harry Haslam som ursprungligen kommit till klubben som pr-gubbe. Trots att Luton hade en imponerande svit på bortaplan under hans första år och nådde kvartsfinalen i FA-Cupen för första gången sedan 1959, så var laget kass på hemmaplan.

Detta rättades till säsongen därpå 1973/74 när uppflyttning från en medelmåttig serie uppnåddes



1974 till 1985

Bakom kulisserna kom styrelsen fram till att uppflyttningen kommit alldeles för tidigt och deras farhågor besannades när the Town slog i botten vid juletid.. Trots en lyckad satsning på ungdomar och en inspirerad insats i andra halvan av serien så slutade det hela ändå olyckligt med nedflyttning.

Den korta vistelsen i toppen fick ekonomiska återverkningar och i mitten av säsongen var det bara en försäljning i sista minuten av den populäre mittfältaren; Peter Anderson som förhindrade en konkurs. Haslam lämnade tidigt 1978 för att ta ett säkrare jobb hos Sheffield United och han ersattes av David Pleat som inlett sin karriär som tränare för reservlaget på Kenilworth Road.

Pleats första säsong höll på att sluta med nedflyttning. Men hans tränarskicklighet och smarta affärer på spelarmarknaden gjorde så småningom att laget tog sig till toppen. Efter att varit nära uppflyttning både 1980 och 1981, så blev det uppflyttning 12 månader senare. Titeln vanns i stor stil och med anfallsfotboll som kom att bli Pleats signum.


Mål både framåt och bakåt kom att göra Luton till favoriter bland tv-bolagen 1982/83, men det krävdes ändå en vinst i sista matchen borta mot Manchester City för att förhindra en snabb retur tillbaka ner igen. Synen av David Pleat skuttande över gräsmattan på Maine Road efter segern med 1-0 är fortfarande en bild som lever kvar på tv-skärmarna.

Olyckligt vis klarade The Hatters inte av att bygga vidare efter att varit så nära att åka ut. Hösten 1984 var laget åter kämpandes fel ända av tabellen. Ommöbleringar i styrelsen och öppnandet av börsar gjorde det möjligt för David Pleat att skaffa spelare för att klara sig kvar. Trots att merparten av nyförvärven inte kunde spela i FA-Cupen tog sig laget till semifinalen mot Everton, som förlorades knappt.



1985 till 1988

Införandet av en konstgjord matta sommaren 1985 togs till en början varmt emot av fotbollspressen. Men efterhand växte missnöjet och när Luton till sist avskaffade plastmattan 1991 så hade missnöjet nått rekordhöjder.
Lika impopulärt var beslutet att förbjuda bortasupportrar efter skadegörelse orsakat av så kallade fans till Millvall i en cupmatch på Kenilworth Road.
Förvånade nog var det under den här tiden som the Town kom att åtnjuta sin mest framgångsrika period genom åren. En nionde plats nåddes 1985/86 och efter det kom David Pleat fram till att locktonerna från Tottenham vara för svåra att motstå och lämnade stor bitterhet efter sig.


Hans ersättare John Moore, en kämpe från dagarna i division fyra, tog the Town till sin högsta placering någonsin, sjua 1986/87 och slutade sedan på grund av att han ogillade pressen i jobbet. Moores assistent Ray Harford tog över staffetpinnen och styrde klubben över en framgångsrik säsong 1987/88 som inkluderade tre besök på Wembley liksom en semifinal i FA-Cupen mot Wimbledon.

Förluster i finalen av Simod Cup final, the Mercantile Credit Centenary Tournament och FA-Cup semifinalen verkade vara signalen på att säsongen skulle bli et fiasko.
Men den 24 april 1988 fick en armé på 35 000 Lutonfans se the Hatters vinna sin första stora trofé.
Ett skott i sista minuten av Brian Stein gjorde att Luton Town till sist besegrade Arsenal med 3-2 på Wembley.
Detta i en match som pendlade hit och dit Arsenal ledde med 2-1 och fick en straff som räddades brilliant av Andy Dibble innan Town stormade tillbaka och gav lagkapten Steve Foster rätten att lyfta the Littlewoods Cup.

1988 -

Hatters nådde finalen i Littlewoods Cup året därpå, men förlorade med 1-3 mot Nottingham Forest och eran av framgångar började närma sig slutet. En sista seger hemma över Norwich in 1989 räddade laget från nedflyttning, men det räddade inte Ray Harford som fick sparken mitt under följande säsong. Förre stjärna i Hatters Jim Ryan tog över och han lyckades klara Luton från att åka ur de följande två säsongerna innan han ersattes av återvändande David Pleat.

Nu hade Luton använt sina nio liv och sjönk ner i tvåan 1992 efter tio säsonger i högsta serien Livet på den nivån visade sig inte vara lättare och fick kämpa för att undvika att åka ur igen 1993. Luton nådde överraskande än en gång semifinalen i FA-Cupen 1984 efter att slagit ut Newcastle och West Ham. Finalen förlorades mot Chelsea och allt Luton hade att se fram emot var ännu en kamp undan nedflyttning vilket man lyckades med.


Pleat lämnade än en gång 1994/95 och hans ersättare Terry Westley som var i tränarstaben lyckades inte förhindra att laget sjönk som en sten till botten av tabellen. Efter bara några månader på jobbet tog den erfarne Lennie Lawrence över som fick laget att ta sig samman och börja vinna igen. Förlusten av målskytten Dwight Marshall med en bruten fot, slog undan benen på laget med nedflyttning som en oundviklig följd.


Tillbaka i en division laget lämnat 1970, tog det the Hatters ett tag att anpassa sig, men när skarpskytten Tony Thorpe fick siktet inställt började målen ramla in och vid juletid nådde man första plats. Oturligt nog gjorde en ojämn avslutning av säsongen med allt för många tappade poäng på hemmaplan att Luton slutade trea. I slutspelet blev ett överlägset Crewe omöjliga att rå på.

Luton förmådde sedan inte att nå en topplacering på flera år och tvingades vid två tillfällen att bli föremål för tvångsförvaltning liksom en säsong i lägsta serien. Lyckan vände och i och med sommaren 2004 med nya ägare. , Managern Mike Newell kunde notera en fantastisk start ´på säsongen 2004/05 med sex raka segrar. Rekorden slogs på löpande band och Luton vann överlägset division 3 med totalt 98 poäng, 12 poäng före tvåan Hull City. Med några nya spelare i truppen har inledningen på årets säsong fått supportrarna att se optimistiskt på framtiden.


Källa
LUTON TOWN hemsida historien är sammanställd av Chris Rivett, Brian Swain och & Roger Wash

0 kommentarer