Ni har aldrig haft det så bra (Owlshistoria del 6)
När managern Harry Catterick avstod från att värva sommaren 1960 så möttes detta till en början med förfäran. Nu hade väl ändå managern missat chansen att förstärka laget nu när SWFC var i sin starkaste position på länge? Men Owls boss var av den åsikten att alla hans unga reguljära spelare, grabbar som ; John Fantham, Peter Swan, Tony Kay och Keith Ellis som alla var under 24 år och väl fostrade i klubbens ungdomsverksamhet, att dessa skulle mogna till att bli välpresterande artister av egen kraft.
Efter tre månaders spel av säsongen 1960-61 visade det sig att hans beslut hade visat sig vara helt riktigt. Obesegrade efter 12 matcher (den bästa starten sedan 1899 då laget gjorde sin första säsong på Owlerton) ) fortsatte Wednesday en ihärdig jakt på ledande Spurs. När en 2-1 seger i november gjorde att londonbornas övertag reducerats till bara fem poäng, då började Hillsboroughs trogna undra om inte titeln kanske var på väg ännu en gång till Sheffield ännu en gång. Särskilt sedan en överdådig seger med 5-4 över Blackburn Rovers innan jul blev inledningen på en serie på 19 matcher i rad utan förlust. Något som fortfarande är ett klubbrekord.
Några av insatserna under den här perioden var helt fantastiska ( överkörning av Fulham med 6-1 och både Preston och Manchester United fick smörj med 5-1) och det var bara den extraordinära formen hos ett enastående Tottenhamlag, som kom att vinna dubbeln som förhindrade att Owls från att rusa ifrån i toppen.
Även FA-Cupen fick det att koka av förväntningar, både Leeds United och Manchester United avfärdades, den senare med lätt seger med 7-2 på Old Trafford något som slog nationen med häpnad, innan Burnley satte stopp för Wednesdays planer efter omspel i kvartsfinalen.
Precis när det såg ut som att det inte kundegå bättre för SWFC så slog blixten ner ifrån klar himmel. Med fyra matcher kvar av säsongen och Wednesday på en andraplats i ligan (Fast i ärlighetens namn skulle det krävas en stor dus tur för att gå förbi Spurs) så avgick Catterick som manager och flyttade till Everton veckan därpå. Owls förlorade därefter tre av de återstående fyra matcherna inklusive den viktiga bortamatchen på White Hart Lane, men laget lyckades trots allt att sluta på en andraplats lagets bästa placering på drygt 30 år.
NYA TAG
Givetvis blev sökandet av en ny manager samtalsämnet under sommaren. Det visade sig bli Vic Buckingham den extravagenta managern som tidigare styrt West Bromwich Albion och Bradford City och som nyligen haft en framgångsrik tid i Ajax. Hans ankomst sågs därför som något av ett klipp, men Buckingham var klok nog att inte ändra på spelsystemet i onödan. Fyra segrar på de inledande matcherna säsongen 1961/62 och placerade sig överst i tabellen av division 1. Den stora triumfen kom i mötet med Catterick's mannar som förnedrades med 4-0 på Goodison Park. Sedan följde en period med endast en seger på sex försök som gjorde att den lysande inledning kom av sig, men Wednesday låg fortfarande på en respektabel åttonde plats.
En tänkbar orsak till den att laget sjönk i tabellen kan ha varit att fokus kom att hamna på spel ute iEuropa. Owls hade för första gången lottats in i Inter-City Fairs Cup. Detta som belöning för andraplatsen förra säsongen. Lyon och Roma besegrades i de två första rundorna, innan Buckinghams mannar lottades mot de spanska giganterna Barcelona i kvartsfinalen. Vid tidpunkten för detta möte hade laget klättrat upp till en sjätte plats i serien (det blev till sist en sjätteplats den här säsongen) och hade nått femte omgången av Fa-cupen, där dock Manchester United tog revansch för förra säsongens förlust.
Två mål av Fantham, som gjorde totalt 24 mål i liga och cuper denna säsong och hamnade i landslaget tillsammans med Springett och Svan, gjorde att Barcelona kuna betvingas hemma på Hillsborough med 3-2. Men returmötet på Nou Camp slutade olyckligtvis med en 2-0 förlust.Fyra raka segrar på slutet avslutade en spännande säsong och garanterade fortsatt spel i Europa.
Ja skulle ha gjort. För i slutet av säsongen 1962 bröt det ut ett bråk mellan UEFA och FA, som krävde att få utse vilka engelska ligaklubbar som skulle spela i Europa, detta oavsett tabellplacering.
Wednesday överklagade beslutet utan framgång och eländet fortsatte med en urusel start på säsongen med fyra raka förluster. Fyra raka vinster återställdes balansen, men trots att den nye centern David Layne som under sommaren värvats från Bradford City imponerade med 13 mål på de första sexton matcherna så hade Wednesday problem med att få stabiltet i laget som ju hade så många bra spelare.
Den felande länken hittades till sist under vintern som detta år var svår, klubben spelade bara en enda match under januari och februari Två raka bortasegrar med 3-0 mot West Brom och Nottingham Forest visade sig vara inledningen på en enastående återupphämtning som innebar 13 segrar på 18 matcher efter nyår.
Layne såg till att komma upp i 30 gjorda mål under den här perioden som bland annat innebar bortatriumfer på Anfield och Old Trafford samt en derbyseger mot Sheffield United med 3-1.
Detta sammantaget gav ännu en sjätteplats, något som återupprepades följande säsong, men tros att Wednesdayfansen var glada över att få se sina favoriter ligga så bra till, fanns det ändå en frustration över att laget inte kunde vinna någon titel. Fast när slutet på säsongen 1963/64 anlände visade det sig vara ett mindre problem.
SPELSKANDAL
Säsongen började normalt för Owls där ömsom vin ömsom vatten blandades på brukligt vis. Dessutom åkte laget Fairs Cup mot Köln i andra rundan innan laget återfann formen och med hjälp av åtta vinster av elva på senhösten och vintern ledde till en fjärdeplacering.
Olyckligtvis höll inte formen i sig och efter en svit med en ynka seger på sju försök försvann allt hopp en placering högre upp. Som en följd av detta fick Buckingham beskedet i april att hans kontrakt inte skulle förnyas vilket gjorde att han lämnade klubben med omedelbar verkan. Men värre tider väntade.
24 timmar före den sista hemmamatchen mot Spurs så publicerade Sunday People en kontroveriell artikelsom påstod att det fanns en landsomfattande spelsyndikat inom fotbollen där ett antal korrupta spelare ingick. Bland dessa fanns Owls stjärnspelare Swan, Layne och Kay (som precis gått till Everton). De hade spelat på att SWFC skulle förlora bortamatchen i december mot Ipswich och de fick sina judaspengar efter en förlust med 2-0. Alla tre förnekade att de varit inblandade, fast Swan medgav att han tidigare spelat på matcher som han visste var riggade. Den engelska fotbollen var chockad över det som hänt. Swan och Layne stängdes av så länge utredningen pågick som slutligen kom fram till att de båda var skyldiga til fifflet och de stängdes av från all fotboll på livstid. På ett Hillsborough fyllt av starka känslor slogs Tottenham tillbaka med 2-0, men trots det resultatet och Buckinghams chockartade avgång så fanns det bara ett samtalsämne på alla supportrars läppar.
Utan manager och utan två av sina bästa spelare var det här en tid präglad av osäkerhet och oro i Sheffield 6. Det var först efter det att Alan Brown från Sunderland och tidigare coach i SWFC, utsetts till manager under sommaren som något form av normalitet återvände.
Efter en hel omflyttningar bland personalen, men utan några nyförvärv så inledde Wednesday under Browns ledning säsongen 1964/65 i numera sedvanlig ojämn form. Det var först efter en 5-1 seger på Hillsborough mot Burnley i september som laget fick in en högre växel. Segern innebar en åttonde plats i serien. Det kom också att bli slutplaceringen trots en lite mer stabil avslutning av serien. Det stora glädjeämnet under säsongen var att några lovande ynglingar tagit sig in laget, Peter Eustace, Wilf Smith och Vic Mobley alla kom senare att bli viktiga kuggar i Browns lag under tiden hos Wednesday.
En annan noterbar sak under denna era var att matchtröjan saknade de vita ränderna. Tröjan var helblå tröja med vita ärmar. Trots att dräkten kom att bli en normal syn under en mindre bara säsong där laget huserade på den nedre halvan, så lyste de nya tröjorna med sin frånvaro i FA-Cupen 1965/66. Owls lottades till bortamatcher i alla omgångar, men nådde trots det sin första final på 30 år.
Reading, Newcastle United, Huddersfield Town och Blackburn Rovers slogs alla ut iklädda den helvita bortadressen innan det var dags för Chelsea, som låg i toppen av ligan, i semifinalen som spelades på Villa Park. Den här dagen blev dock rollerna de omvända tack vare mål av två ungdomar Graham Pough 17 år gammal som spelade sin fjärde a-lagsmatch och 19 årige Jim McCalliog, som blivit brittisk fotbolls dyraste tonåring är han kom till Owls från Chelsea tidigare under säsongen för rekordsumman £37 500.
McCalliog hamnade än gång i målprotokollet i finalmatchen på Wenbley tillsammans med en annan nyklomling, David Ford 21 år gammal grabb från Sheffield. Wednesday än en gång rankade som outsiders ledde med 2-0 efter 56 minuters spel i mötet med Everton. Ännu till denna dag plågas fansen av minnet av den sista halvtimmens mardröm som följde. Merseylaget nätade tre gånger, något som gjorde att Browns oerfarna elva blev det första lag genom historien som tappat en 2-0 ledning i en FA.cupfinal och berövade Wednesday på en pokal som de ett tag såg ut att ha i sin hand.
Den följande säsongen började trots detta i en positiv anda, i synnerhet efter det att Wednesday toppade ligan efter sju omgångar. Men en pinsam förlust mot grannklubben Rotherham United i sin första ligacupmatch inledde en serie av sex matcher utan seger och laget sjönk ner till en plasts i mitten av tabellen. Laget säsongen 1966/67 hade sina ljusa punkter, i synnerhet utskåpningarna hemma på¨Hillsborough av Chelsea, 6-1, Sunderland 5-0 och Burnley 7-0, men trots en hyfsad elfteplats och ännu en spännande serie i FA-cupen, där Chelsea fick revansch i kvartsfinalen, så var det trots allt en antiklimax i S6.
Samma omdöme kan man ge om säsongen 1967/68, trots att klubbens hundraårsjubilem inleddes med ännu en flygande start, fem segrar av det första sex som gjorde att Wednesday ledde tabellen på årsdagen den 4 september Laget forsatte bra till i december, men en urdålig avslutning av säsongen med endast två segrar av 22 möjliga plus att Chelsea än en gång slog ut Owls, denna gång i femte omgången, så hamnade laget på en ynka 19:e plats.En fåordig Brown avgick i februari för att återvända till Sunderland, hans högra hand Jack Marshall tog över, men kunde inte stoppa den nedåtgående spiralen. Förhoppningarna på framtiden var därför inte höga i takt med att fansen att de goda åren från början av 60-talet rann iväg.
SLUTET NÄRMAR SIG
Den tillträdande managern Danny Williams var en rättfram Yorkshireman som tidigare hade gjort bra i från sig i Rotherham United och Swindon Town. Trots avsaknad av erfarenhet av fotboll på toppnivå så välkomnades han som den ideale personen för jobbet som manager för Wednesday, men vid jul 1969 låg Owls sist och det var uppenbart att något gått snett.
Innan Williams ankomst hade Eric Taylor förhandlat fram en övergång som än en gång slog nytt brittiskt rekord när det gäller övergångar av en tonåring och även ett nytt klubbrekord. Detta sedan Aberdeen fått £100 000 för mittfältaren Tommy Craig, ironisk nog såldes samtidigt den förre rekorhållaren McCalliog till Wolves för £70 000, klubbens största transfersumma vad gäller försäljning.
Trots en imponerande start i de första matcherna så var Craig en del i ett dåligt lag som chopckats av att bli utslagna av Scunthorpe United i Fa-Cupen på hemmaplan och avslutade mars månad fortfande på jumboplats. En inspirerande insats gjordes när laget vände ett 0-2 underläge till oavgjort på på Old Trafford i den näst sista matchen och om Manchester City kunde besegras i sista matchen så skulle Wednesday klara sig på bättre målskillnad.
Men det visade sig inte bli fallet när man inför en skakad hemmapublik gjorde en blek insats och förlorade mot manchesterborna med 2-1. Den tunna is Wednesday åkt på i slutet av 60-talet brast till sist och Wednesday dök ner i de dunkla vattnet i division 2. Ingen kunde då föreställa sig hur plågsamt lång tid det skulle ta att sig upp från botten till ytan igen.
