Tallyho. Rävjakt tillåten idag
När Sheffield Wednesday tar sig an Leicester finns chansen att ta sig förbi ytterligare ett lag i tabellen eftersom Leicester har åtta poäng och vi som bekant sex poäng. Förra säsongen gick det ju bra med en dubbel och då är frågan om kloka ugglor kan överlista sluga rävar ännu en gång?
Brian Laws har lite problem med skador. Det är nya konstellationer i varje match och det är givetvis inte det ideala. Men trots skadorna så har inte en enda av de unga lovande spelarna fått chansen. Något som är förvånande. Ett halvdussin spelare med rötterna i akademilaget fick proffskontrakt i somras, men ingen enda har fått spela. Underligt. Sean McAllister är en som ifjol fick chansen och gjorde det bra. I år har han varit utlånad till Mansfield Town och gjort det så bra att klubben vill förlänga lånet ytterligare en månad. En begäran som Laws godkänt, men som ännu inte är på papper.
En som fått spela och gjort det bra är lånet från Sunderland Graham Kavanagh, i tisdags var det inte bara bra spel. Graham gjorde även Owls enda mål, ett snyggt pressat skott utanför straffområdet. I veckan har Kavanagh sagt att han gärna stannar på Hillsborough även efter lånemånads utgång i oktober.
Lee Bullen har i en intervju på Wednesdays hemsida sagt att Kavanagh, och det andra lånet Michael Johnson från Derby, betytt enormt mycket i att sprida lugn i laget och skapa trygghet på plan. Att ha dessa två på plan idag kommer att vara mer avgörande än om en eller annan spelare inte kan spela på grund av skada.
Appropå skador. I fredags var det frågetecken för följande spelare. Steve Watson (knä), Francis Jeffers och Richard Wood (ljumskproblem), Wade Small (vristen), Tommy Spurr (lårkaka leg) ser ut att missa helt. Följande tre kommer att göra ett sent test, Akpo Sodje (knä), Frank Simek (vrist) and Richard Hinds (handen. Däremot kommer Brian Laws att ha målvakten Lee Grant tillbaka efter sjukdom.
En som garanterat inte spelar är Jermaine Johnson som åkte ut i tisdags efter att ha dragit på sig två gula kort.
Trots alla saknade/skadade tror jag ändå på seger. Även Brian Laws är optimist och tror att om bara laget har tålamod och inte stressar upp sig ska det gå att lura tre poäng av Leicester. Dessutom menar Laws att pressen ligger på Leicester som satsat stora pengar på spelarköp i sommar, men som inte hjälpt. Tvärtom fick Martin Allen lämna managerstolen för att ersättas med Gary Megson.
Leicester Citys manager Gary Megson var nöjd efter att laget spelat 0-0 hemma mot Wolverhampton i veckan annars har väl säsongstarten inte varit den allra bästa. Gary lovar också att inte vara blödig när han återvänder till Hillsborough. En arena där han stod och såg sin far spela fotboll och sen kom att göra 400 matcher själv för Wednesday. Nu är det Leicester som gäller säger Megson.
Det är tveksamt om lagkaptenen Stephen Clemence, som missade matchen i tisdags mot Wolves, kommer att kunna spela. Han har problem med vaden.
KONTAKTER LAGEN EMELLAN
Peter Gilbert kom till Wednesday i januari 2006 från Leicester City, efter att först varit ha varit på lån. Hans karriär hos City var inte långvarig, fyra matcher blev det bara efter övergången från Plymouth Argyle sommaren 2005. Dessutom gjorde Leicester en dålig affär. De betalade tvåhundratusen pund till Argyle, men fick inga pengar från Wednesday. Bara en sån sak är värt ett kors i taket, eftersom det normala är att Wednesday köper dyrt och ger bort gratis.
Ingen spelare i Leicester City har dragit på sig motståndarens tröja. Men det har nye managern Gary Megson gjort. I två omgångar. Först kom Gary till Wednesday från Everton för £130000 i augusti 1981 och blev kvar till 28/4 1984 då han gick Nottingham Forest där blev det inget spel, gick sedan till Newcastle, där blev det bara en månads spel innan Wednesday köpte tillbaka Megson 20/12 1984, priset £ 60000. Totalt blev det 330 ligamatcher och 25 mål.
STATISTIK
När det gäller Leicester är det statistiskt helt jämt, men när det gäller hemma och borta så är det hemmalagen som dominerar. Senast vi möttes i ligan på Hillsborough var 4 november och då blev det 2-1 och månaden senare vann Wednesday med 4-1 i Leicster Kan vi be om en repris idag? Eller varför inte upprepa resultatet från ligacupen den 27/10 1992? 7-1!
Det första mötet mellan lagen Leicester Fosse (som de hette då) och The Wednesday spelades den 25 november 1899 i Leicester och slutade 0-0.
Totalt
102 38 28 36 159 - 154
I Leicester
50 12 14 2 70 - 98
Hillsborough
52 26 14 12 89 - 56
HISTORIA
1884 Leicester bildades av medlemmar i en bibelklass i Old Emanuel Church på New Park Street.
och namnet Leicester Fosse kom sig troligen av att man till att börja medspelade på en äng intill Fosse Road.
Fotbollen var vid den här tiden på väg att etablera sin popularitet över hela landet som arbetarklassens sport. I Leicestershire var den på väg att utmana utbudet från redan existerande cricket och rugbyklubbar.
Klubben spelade sin första match på en privat äng intill Fosse Road där ett annat lokalt lag från norra delen av staden stod för motståndet: Syston Fosse. Fortsättningsvis den säsongen spelades matcherna vanligtvis på the Racecourse, mer känd som Victoria Park. De första sju åren spelade Fosse bara vänskapsmatcher. Ligafotbollen grundades 1888 och runt om i landet bildades det regionala ligor för att fungera som en språngbräda för ambitiösa klubbar. Under den här perioden var klubben utan fast arena där Victoria Park, Belgrave Road och Mill Lande omväxlande användes. 1888 visade Fosse at de hade ambitioner genom att anlita sitt första proffs, Harry Webb från Stafford Rangers. Han fick 2 shilling och 6 pence i veckan. I 12,5 pence i dagens mynt.
Fosse började så småningom även möta lag utanför sitt eget närområde, men rivaliteten mellan lagen i staden var fortfarande stor och störst intresse tilldrog sig möten mellan de två dominerande klubbarna i norra Leicestershire: Leicester Fosse och Loughborough Town. Båda klubbarna ville hemskt gärna få spela ligafotboll och både tog ett första steg genom att 1891 ansöka om att få bli medlemmar i Midland League något som de också lyckades med.
Fosses planer höll på att gå i stöpet när the Leicester Corporation stängde the Mill Lane Ground eftersom de ville använda marken för byggnation.
The County Cricket Club klev dock omedelbart in som en räddande ängel och hyrde ut sin anläggning, Aylestone Road Ground i inledningen av säsongen. Samtidigt såg Fosse snabbt att få ett hyreskontrakt på ett område nära kanalen på ena sidan av Filbert Street.
Ett år tidigare hade Fosse gått med i Fotbollförbundet; FA och de spelade sin första cupmatch på Mill Lane i oktober 1890. Flytten till Filbert Street skedde endast 13 månader senare. Efter tre år i Midland League med en andraplats på slutet var nog för att övertyga klubben om att det nu var dags att ansöka om en plats i den nybildade division 2. Klubben måste ha lyckats lobba bra för sin sak för med samtliga 29 röster valdes Fosse in i division 2 sommaren 1894.
Första ligamatchen slutade med en 4-3 förlust borta mot Grimsby. men första segern kom redan veckan därpå hemma mot Rotherham Town. Fosse noterade samma säsong klubben största seger genom tiderna när Notts Olympic besegrades med 13-0 i kvalomgången till Fa-Cupen
Fosse kom snart at bli ett etablerat lag i tvåan och Filbert Street blev också efterfrågad första som en kvalmatch för att avgöra upp och nedflyttning 1895 och två Amatör cupfinaler 1896 och 1900.
Runt sekelskiftet var det stundtals hårda tider för Fosse som fick söka om att bli återvalda 1904.
Bättre tider följde dock och efter en seger borta mot Stoke i april 1908 gav uppflyttning till högsta serien efter seriesegrande Bradford City
Den bistra verkligheten var dock den att Fosse inte var redo för division 1 fotboll så det blev snabbt respass. I april 1909 skedde något som blivit kvar i historieböckerna i en match där Fosse var inblandade i en match med rekordmånga mål. Tyvärr var det Leicester som var det förlorande laget i mötet med lokala rivalerna Nottingham Forest som vann med 12-0.
I en undersökning om varför Fosse's spelat så dåligt kom det fram att spelarna dagen före matchen hade varit ute på bröllopsfest för förre lagkamraten "Leggy" Turner, som gått till Everton någon vecka tidigare.
Tillbaka i division 2 1910, så fick Fosse smaka på känslan av en bra serie i Fa-Cupen där laget nåde kvartsfinal där blivande cupmästarna, Newcastle United vann på St James' Park. Sommaren 1913 genomförde laget sin första turné utomlands och spelade fem matcher i Sverige.
Finanserna var i olag och klubben började sladda i ligan ännu en gång samtidigt som krigsmolnen sänkte sig över Europa. När ligaspelet ställdes in 1915 var det sista Fosse gjorde att klubben än en gång framgångsrikt lyckades bli återvalda med flest röster:33 stycken.
Efter fyra års spel i den regionala krigsserien så hade de ekonomiska problemen lett till vägs ände och klubben gick i graven. En ny klubb rekonstruerades på resterna och tog Fosses plats i juli 1919.
Eftersom den gamla köpingen Leicester hade blivit stad tidigare på sommaren så namnades klubben mycket lämpligt till Leicester City Football Club.
Åren mellan de båda världskrigen kom att innehålla viktiga milstenar i klubbens historia. Många av dessa under ledning av den nye new manager Peter Hodge en slug skotte som värvade några av Citys finaste spelare, som Johnny Duncan, Adam Black, som kom att sätta klubbrekord för mest spelade ligamatcher 528 stycken,, Ernie Hine, Arthur Lochhead och den ojämförlige målspottaren Arthur Chandler, som med 273 mål för City är oöverträffad.
Den första milstolpen var dock av det mindre roliga slaget eftersom det bestod i att City var inblandad i en match som bara drog 13 åskådare. Matchen spelades på Old Trafford mot Stockport County eftersom deras arena var stängd. Matchen kom att bli den första av två den dagen på Old Trafford eftersom Manchester United mötte Derby County tidigare på eftermiddagen.
De totalt 13 åskådarna var de som löst entré, men man räknar med att omkring två tusen såg matchen.
Hodges lag vann division två titeln för första gången 1925 framför den nya Main Stand som byggts 1921 och med lagkaptenen John Duncan sättandes ett nytt målrekord genom att göra sex av de sju målen i krossande av Port Vale juldagen 1924. I september 1926 toppade faktiskt City division ett för första gången och var med på allvar och slogs om titeln i flera år. Den bästa placering kom att bli två efter Sheffield Wednesday 1929.
sabesegrades med 10-0 på hemmaplan. Ett rekordseger som står sig än idag. Säsongen före hade Filbert Street fyllts till taket bokstavligen då rekordpubliken 47 298 kom för att F A Cupens femte omgång mot Tottenham Hotspurs.
Trettiotalet kom att se Citys finaste lag tvina bort, trots att laget lyckades ta sig till semifinal i Fa-Cupen 1934 för första gången. Portsmouth vann på St Andrews.
Nedflyttning blev det 1935, men klubben lyckades vinna tvåan två säsonger senare. Något som Jack Bowers starkt bidrog till genom att gör 33 mål på 27 matcher . När kriget än en gång närmade sig var Citys lycka på upphällning och flyttades ner 1939.
Den här gången blev det regional fotboll i sju säsonger under kriget och när ligan kom igång igen såg City ut som ett medelmåttigt division två lag. Laget fick kämpa för att undvika nedflyttning 1949, samma år som de gav sig iväg på sin första resa till Wembley. En fantastisk insats i semifinalen inspirerade av Don Revie såg till att Portsmouth som flyttats upp till ettan besegrades på Highbury. Wolves för motståndet nedanför tvillingtornen och trots en förlust med 3-1 kunde det inte ta ifrån laget stoltheten av att ha nått finalen. En vecka senare lyckades laget spela oavgjort i sista matchen borta mot Cardiff och tog den poäng som gjorde att man undvek nedflyttning till division 3.
Att bygga ett nytt lag tog sin tid och ett viktigt förvärv på vägen var Arthur Rowley. Hans mål såg till att City tog ännu en division 2 titel 1954 . Kanoniären toppade sedan säsongen 1956-57 skytteligan med 44 mål och City vann sin fjärde titel med rekordmånga poäng och gjorda mål. När Rowley lämnade Leicester 1958 hade han noterat sig för 265 mål och kom att totalt göra 434 strikes i ligan..
Mellan 1957 och 1969 så hade City sin längsta sammanhängande period i högsta serien. Större delen av den tiden under ledning av managern Matt Gillies ännu en skotte och en av sportens verkliga gentlemän. Den här tiden kom också att etablera fotbollsspel på kvällarna när Filbert Street fick elljus sommaren1957.
The swinging sixties kom att se City nå inte mindre än fem cupfinaler under ledning av Gillie. FA-Cup finalerna på Wembley 1961,63 och 69 slutade med förlust. Tottenham vann den första finalen med 2-0 och blev i och med det första laget detta århundrade at ta dubbeln. Den andra finalen blev en besvikelse då man mötte Manchester United som då var på dekis, men som helt plötsligt hittade formen och vann med 3-1.över Leicester. Ett lag som lett serien fram till och med påsk och som slutade på fjärde plats i ligan. I båda dessa matcher stod Gordon Banks i mål för Leicester och Citys väktare skulle komma att representera Englands bästa lag genom tiderna som vann VM på Wembley 1966. En annan hjälte för klubben denna tid var försvaren Graham Cross som kom at sätta ett klubbrekord för mest matcher totalt i alla turneringar med 599 matcher.
City vann sin första buckla 1964, när Stoke City besegrades efter två matcher i the Football League Cup. Finalen året därpå förlorade laget mot Chelsea.
Klubben kom detta årtionde också att få smaka på spel i Europa. 1961-62 blev det spel i Cupvinnarcupen, men hoppet om framgångar grusades av ett betydligt mer erfaret Atletico Madrid som vann i andra rundan och så småningom hela cupen.
Citys senaste final i Fa-Cupen slutade med en 0-1 förlust mot Manchester City och tre veckor senare var deras sista insats detta decennium att åka ner i tvåan ännu en gång.
Vidd det här laget hade Peter Shilton ersatt Banks mellan stolparna och han hjälpte klubben till änne en division två titel 1971. Klubben firade detta med att vinna the Charity Shield genom att slå Liverpool med 1-0 på Filbert Street. Den populäre managern Jimmy Bloomfield anlände också. Den populäre Londonbons lag kom snart att bli kända för sitt att spela fotboll med stil och elegans. I laget fanns Keith Weller, Alan Birchenall, Len Glover och den ojämförlige Frank Worthington. Trots detta lyckades City inte vinna någonting stort under den här tiden. Det närmaste man kom var en semifinal i Fa-Cupen 1974 som slutade med förlust i omspelet på Villa Park mot Liverpool.
1978 blev det nedflyttning och inledning på en jojoperiod. Jock Wallace anlände och inspirerade ungdomarna till att ta en sjätte titel i division två 1980 och trots at det blev nedflyttning året därpå tog sig laget till ännu en semifinal i Fa-Cupen 1982. En av ynglingarna som klev fram under Wallace var en lokal grabb vid namn Gary Lineker, vars blixtrande snabbhet och målsinne skulle leda honom till att vara den som gjort flest mål för det engelska landslaget.
Uppflyttning blev det ännu en gång 1983 efter en stark avslutning, men laget var tillbaka i tvåan 1987 och var nära ännu en nedflyttning 1990-91. En seger som kom att bli berömd över Oxford United med 1-0 visade sig vara tillräckligt för att bevara klubbens stolta rekord att inte ha spelat annat än i division 1 och 2 bevarades. Det viktiga målet gjordes av Tony James. I och med ankomsten Brian Little var det början på en ny blomstrande period.
Nittiotalet har visat sig överträffa sextiotalet genom att det blivit hela sex besök på Wembley för den blå armén av fans. Den främsta anledningen till detta är införande av slutspel för att få den sista platsen till högsta serien. Det tog Little tre år at ta the Foxes tillbaka till toppen, men vilka spännande turer det var på vägen dit.
1992 föddes Premier League och City hade sin chans att nå dit efter en ordentlig överhalning med 5-0 mot Cambridge. I och med segern kom de tillbaka till tvillingtornen för första gången på 23 år för att möta Blackburn Rovers i slutspelsfinalen. En kontroversiell dömd straff placerades i nät av förre cityspelaren Mike Newell vilket gjorde att laget från Lancashire gick upp. City återkom året därpå till Wembley, men bara för at förlora efter ännu en tveksamt dömd straff. Den här gången stod Swindon Town som segrare. Men det satt hårt inne för "rävarna" vände ett 0-3 underläge på tolv minuter i andra halvlek till 3-3, men straffen gjorde att Swindon vann.
1994 så förde Little för tredje gången City till slutspelsfinal. Två mål av Steve Walsh räckte för att besegra lokalkonkurrenten Derby County med 2-1 och därmed kunde rävarna till sist i sitt sjunde försök vinna en seger på Wembley. Vid det här laget hade klyftan mellan lagen i Premier League och resten börjat växa till sig och City klarade inte av att överbrygga klyftan utan åkte ner på direkten än en gång.
Under ledning av den nye managern, Martin O'Neill så tog sig City efter en framgångsrik avslutning på säsongen 1995-96 till slutspelsfinal för fjärde gången på fem år. Efter en mycket bra insats besegrades Crystal Palace med 2-1, men det satt hårt inne. I den sista tilläggsminuten, vid ställningen 1-1 och när det såg ut att avgöras på straffar. Då tog O'Neill ut målvakten Kevin Poole och satte in den storväxte australiensaren Zeljko Kalac. Alla blev helt förvirrade över det draget och Palace somnade till vid en Cityfrispark, vilket gjorde att Steve Claridge kunde skjuta i mål med bara fyra sekunder kvar.
Under O'Neill etablerade sig City o eliten och hamnade på övre halvan tre säsonger på raken. I två av dessa dök de också upp på Wembley igen. i ligacupen. 1977 slutade matchen mot Middlesbrough 0-0 i en match där Pontus Kåmark spelade en stor roll genom att markera ut brasilianaren Juninho. I omspelet på Hillsborough gjorde Kåmark än en gång sin plikt och Steve Claridge kunde avgöra på övertid.
Segern gav City ännu en resa ut i Europa 1997-98. Den här gången i Uefacupen. Osannolikt nog var det än en gång Atletico Madrid som än en gång satte stopp för vidare avancemang, precis som för 36 år sedan. Våren 1999 marscherade den blå armén än en gång på Wembley way. Ännu en ligacupfinal, denna gång var det emot Tottenham Hotspurs. Den här gången var det City som fick se sig besegrade på ett mål gjort på tilläggstid.
Besvikelsen blev inte långlivad. 2000 fortsatte Citys osannolika framgångar i ligacupen, nu var det Tranmere Rovers som fick ge sig i finalen. I ligan skördas också triumfer med en fjärde placering bland de tio bästa på fyra år.
I det läget bestämde sig Martin O'Neill för att det vara dags att gå vidare mot nya utmaningar. Han ersattes av Peter Taylor som varit manager för Englands U-21 landslag. Taylor tog City till toppen av Premiership i i oktober 2001, med förlust mot Wycombe Wanderers i kvartsfinalen i Fa-Cupen var inledningen på en neråtgående spiral. säsongen 2000-01 innan Taylor fick sparken i oktober 2001 efter 14 förluster på 18 matcher.
Duon Dave Bassett och Micky Adams tog över efter Taylor och återskapade lite optimism i lägret. Trots att laget inte lyckades undvika nedflyttning så fick Adams ta över rodret med fyra matcher kvar. Den sista av dessa en seger över Tottenham Hotspurs i den sista matchen som spelades på Filbert Street.
Robbie Savage och Garry Rowett lämnade när laget förberedde sig för division 2. Efter en bra start i serien hamnade klubben i ekonomiska problem i oktober 2002 och tvingades till rekonstruktion .Efter fyra dramatiska månader kunde ett konsortium under ledning av Gary Lineker köpa klubben i februari 2003.
På planen fortsatte Adams att utföra mirakel med en liten trupp och efter en seger i sista matchen med 2-0 mot Brighton blev laget till sist tvåa. Men trots många värvningar lyckades inte Adams hålla Leicester kvar och i oktober 2004 avgick Adams efter att laget bara tagit sexton poäng på 12 matcher i the Championship. Dave Bassett tog tillfälligt över ihop med Howard Wilkinson innan dess Craig Levein, som kom ifrån Hearts tog över. Men han lämnade i januari 2006 och ersattes i sin tur av Rob Kelly som i september i år ersattes av Gary Megson.
