Sheffield Wednesday - Manchester United 1-0
Att vinna var inte så svårt som att ta sig dit.
Det här är berättelsen, inte så mycket om själva matchen, utan om vägen till Wembley den 21 april 1991.
Jag har ända sedan 1972 åkt över till England för att se Sheffield Wednesday, det har blivit mellan en och tre resor per år. Det är tillgången på pengar som varit avgörande.
Nåväl, Jag har varit med från div. 2 i början på 70 talet ner till trean och tillbaka. Det största i fotbollsväg Jag då var med om, var två av de klasiska omspelsmatcherna i Leicester mot Arsenal i FA-Cupen 1979, mer om dessa en annan gång.
Nu till det stora året 1991. När jag åkte till England i januari fanns inte en tanke på Wembley . och en final i ligacupen,
Under hösten hade vi slagit ut Brentford, Swindon och Derby, alla efter omspel, så inte var det mycket som talade för att div. 2 laget skulle gå till final.
Nä det som hägrade var serieseger, nu blev det ingen seriematch utan en cupmatch. Som bekant spelas alltid FA-Cupens tredje omgång första helgen i januari, 1991 var inget undantag.
London Owls hade som vanligt ordnat med resa, denna gång med buss till Mansfield som då spelade i trean.
Förutom dryck behövs mat och det skulle inmundigas i en Pub på landsbygden utanför Mansfield.
Väl där visar det sig att en av Wednesdays direktörer Geoff Hulley var på puben.
Min gode vän sen många år Ian Colley Sheffieldbo i förskingringen, kände Geoff och presenterade oss.
Vi pratade lite om varför en Svensk höll på Wednesday och fick höra at det var Tipsextras fel. Kunde sen inte låta bli och berätta om min dröm/planer för sonens framtid.
Denne yngling var då 7 år och hade börjat spela fotboll i Borås AIK, planen var att han först skull spela något år i BAIK och dominera där, gå över till IF Elfsborg och vinna både skytteliga och serieseger ett par år, innan han skulle gå och bli proffs i Sheffield Wednesday.
Väl där skulle sonen köpa sin käre fader en Pub där han kunde stå och småpimpla öl i väntan på helgens match.
Geoff tyckte det här var en lysande och rolig framtidsplan och vi enades om att träffas när den blev verklighet.
Tyvärr har sonen ännu inte nått fram, men än är det inte kört.
Nåväl efter en trevlig Publunch med god mat och ett ypperligt öl bar det iväg till Mansfield Towns arena Field Mill, där vi noterade att Sheffield gjorde sin plikt, men inte mycket mer och vann med 2-0
Efter hemkomsten till Sverige kunde jag notera att kvartsfinalen i Ligacupen vanns borta över Coventry med 1-0 och att några veckor senare att Chelsea besegras i semifinalen 24 och 27 februari, först borta med 2-0 och sedan hemma med 3-1.
Vi var i final, vad göra. Slängde mig på telefon till Ian och frågade om han kunde hjälpa till med biljetter.
- Ska försöka, men detta blir inte lätt, var Ians föga trösterika svar. Sen tillade han att Jag borde skriva ett brev till Geoff Hulley och fråga om inte han skulle kunna fixa biljett.
Det var bara att sätta sig vid skrivmaskinen, (någon som kommer ihåg dessa) och på min knaggliga engelska skriva och fråga om biljetter. För att inte bara framstå som en tiggare i största allmänhet berättade jag om när vi träffades i Mansfield.
Lade brevet på lådan och satte mig och vänta och vänta oh vänta. Till sist trodde jag det var kört, men så i början av april besked.
En biljett för £17 är din var vänlig skicka pengar,
Halleluja, snabbt iväg och fixa en check, som med vändande post skickades till England. Med i brevet var en uppmaning att skicka biljetten till Ians adress i London, för postgången var inte snabb på den tiden och risken var överhängande att Jag skulle hinna åka till London innan Biljetten kom.
Det visade sig vara en klok åtgärd för biljetten damp ner i brevlådan hos Ian på fredagen , två dagar innan Finalen. Att sen biljetten fanns kvar i kuvertet var ett mirakel, för kuvertet var inte igenklistrat, så biljetten kunde antingen stulits eller ramlat ut.
Nåja, nu fanns biljetten och nu var det uppladdning som gällde.
På lördag kväll ordnade London Owls en stor middag,, med massor av öl som uppladdning. På söndagen sedan hade Londonugglorna bokat ett litet konferensrum på Hilton hotell som ligger i början av Wembley Way en bred aveny som leder till Wembley.
Här hade alla satsat £20 var på mat och dryck, men det tog inte lång stund för ölen var slut och vi fick samla in mer pengar, Ölen där var nog de dyraste jag druckit.
Nå väl styrkta vandrade vi iväg och hann inte lång förrän en Unitedsupporter erbjöd £80 för biljetten. ett erbjudande som var lätt att tacka nej till, tro mig.
Sedan var dt då matchen i en kokande gryta, ena halvan röd den andra blå.
Det var en mycket jämn match och när väl John Sheridan åtta minuter före halvtidsignalen satte 1-0 kändes det faktiskt lugnt. Nåja, åtminstone såhär i efterhand för under matchen var man så engagerad med att sjunga och heja, att man inte var helt medveten.
Efter slutsignalen var det ingen tvekan om vad som hänt, vi vann.
Efter att ha stått och hyllat hjältarna en lång stund var ett toabesök av nöden.
Väl vid rännan kommer en Unitedsupporter fram och ställer sig, ser på mig och undrar varför Jag gråter, ni vann ju?
Ja vet sa jag snyftande, det är därför Jag gråter.
Det här är ett stort minne, men inte bara matchen utan proceduren att få komma är också ett minne för livet.
Sens moralen är, snacka med alla ni träffar och var trevlig, det kanske kan vara din biljett till Wembley, eller Millennium Stadium Cardiff eller var det nu kan vara.
Ps. Lite om Geoff Hulley
Han var 1991 direktör (styrelsemedlem) i klubben, liksom nu och han har också hunnit vara ordförande i Sheffield Wednesday. Hulley var också den som tillsammans med bland andra Dave Allen aktierna från förre ägarna av Charterhouse och som sen skänkte 10 procent av klubbens aktier till Owls Trust, som alltså kontrolleras av fansen.
