Redaktionen 3/3
För den sista och kanske mer läsvärda delen i vår redaktions serie så berättar Lennart Odhström om sina minnen och tankar kring Owls...
Redaktör Lennart Odhström, född 56, med Swedish Owl som signatur har varit anhängare av stålstaden Sheffields stolthet sedan 1969.
Det var nämligen då på hösten som svensk Tv
började visa tipsextra på lördagarna.
Alla unga män med självakning på den tiden, åtminstone i Vårgårda, skulle skaffa sig ett favoritlag. Det blev till exempel Stoke, a faktiskt, på den tiden var de i division ett och hade Gordon Banks i mål.
För att inte tala om Arsenal, Liverpool, Chelsea, Tottenham, Manchester United och så vidare. Själv började jag bli nyfiken på ett ag som då låg i botten på division ett. Sheffield Wednesday, hmm. Mystiskt namn vad i all sin dagar är det för något? Sheffield onsdag? Varför heta onsdag? Inget annat lag hette så, det var City, Rovers och United.
För att få svar skrev jag ett brev till Tipseextraredaktion och fick ett brev med lösning från herrar Lars-Gunnar Björklund och Leif Larsson.
Där stod att laget hette Wednesday för att klubben en gång i tiden bildades av en grupp knivsmeder som hade ledigt på onsdag eftermiddag. Till en början höll de på med cricket, men 1867 var det en grupp som satte igång att spela fotboll. Aha, det där lät kul och så småningom blev det början på en livslång kärlek till det blåvitrandiga laget.
Herrar Björklund/Larsson skickade också med adressen till supporterklubben och naturligtvis stegade en yngling iväg till posten och skickade iväg ett brev, skrivet efter den mall som herrarna skicka med och så blev man då supporter.
Till att börja med fick laget följas på avstånd,
eftersom det var andra tider då. Det var inte så lätt att ta sig till England som nu och pengarna lyste med sin frånvaro. Men pengafrågan redde sig så småningom
och till London bar det och närmare bestämt till The Den. En arena som redan då var ruffig och låg i ett ruffigt område. Millvall alltså och den 27 september 1971
blev premiären, oavgjort 1-1 och jag var såld för tid och evighet.
Nästa match dröjde till sommaren 1973. Då spelade Wednesday i Västerhaninge Cup och i Nortälje mötte man Sandviken. Var då på semester på Åland och tog båten över, drack lite öl och somnade i stadsparken, men vaknade av att ett par poliser frågade hur det var. Perfekt sa jag och lullade iväg till fotbollsplanen, hyfsat nykter efter en stärkande tupplur.
Vi vann matchen, men hittar inte igen matchprogrammet där resultatet står och som dessutom är fylld med autografer. Det ligger gömt någonstans.
För efter matchen var jag inne i omklädningsrummet och träffade spelarna, som tyckte det var kul att en svensk grabb höll på Owls. Det var inte vanligt på den tiden. Vad sägs om namn som Brian Joyce, David Sunley och John Holsgrove?
Nåja efter dessa inledande flirter blev det från och med hösten 1973 ett regelbundet och stadigvarande förhållande. Bortsett från de sista två åren har det varit mellan två och fyra besök om året för att bese Wednesday.
Efter en match på 80-talet borta mot Southampton, som vi vann med 3-0, träffade jag en kille som heter Richard som var med i London Owls. En grupp utlokaliserade Yorkshirebor som trots att de bor i London med omnejd fortfarande följer Wednesday.
Inte bara det, de spelar fotboll, cricket,och deltar
frågetävlingar om fotboll och en massa mer. Genom Richard lärde jag känna en massa folk och en person i synnerhet, Ian Colley. Kallad the captain av de andra eftersom han var den som skötte det mesta av det praktiska som rörde resor och annat. Denne man är en pärla och om ni någon träffar honom förstår ni att jag inte tar i. Den mannen har fixat biljetter till matcher och tåg och tusen och en sak till. Allt med ett leende på läpparna.
Tack vare Ian och en kille som heter Gary Hook, (håller på Charlton) har London och inte Sheffield kommit att bli min bas för besöken i England. Detta eftersom jag bott hemma hos någon av dem och priset varit och är överkomligt, 0 pund prutar man inte på.
Höjdpunkten hittills måste väl ändå sägas vara matchen på Wembley i april 1991, då Manchester United besegrades med 1-0 i Ligacupfinalen. Den dagen går inte att beskriva i ord. Bara det att få tag på biljetten. Det började i Mansfield när vi mötte dem i FA-cupens tredje omgång.
Innan matchen besökte vi en pub för mat och öl. Där satt en av klubbens direktörer, alltså styrelsemedlem Geoff Hulley. Vi blev presenterade och snackade på ett tag. Berättade varför jag höll på Wednesday och så mina planer för min son, Sergej.
Tanken var att han skulle sparka upp Borås Aik några divisioner och sedan gå över till Elfsborg, vinna ett par SM-guld och sedan bli proffs i Sheffield. Väl där skulle sonen köpa en pub till pappa. Nå det har inte hänt ännu, men nyttan av att ha träffat Hulley visade sig när en biljett till matchen skulle skaffas.
Ian gjorde sitt bästa, men det var omöjligt och till sist sa han att jag skulle skriva till Hulley och tror ni inte att han skickade en biljett, som tur var hade jag gett Ians adress och det var tur för biljetten kom med posten i ett oklistrat kuvert dagen innan matchen?
På vägen till London Hilton var det en Manchestersupporter som bjöd mig 100 pund för min biljett som kostat mig 26 pund. Tror ni jag sålde? På Hilton Hotell som ligger i i andra ändan av Wembley way hade London Owls hyrt ett konferensrum och där stod vi och sörplade öl för priser som fick till och med en svensk att studsa, men hade vi kul och var det värt det?
Eller när jag efter matchen står och pissar och en Unitedfan kommer i samma ärende. Varför gråter du frågar han, ni vann ju. Jag vet snyftar jag, det är därför jag gråter. En sån dag glömmer man inte.
Jag så här skulle jag kunna fortsätta och skriva om mitt liv som anhängare av Sheffield Wednesday Football Club. ett lag jag inte svikit, inte ens när vi åker neråt i serierna, för är man en uggla så är man det för livet.
Fast nu slutar jag innan ni somnar framför datorn.
