Kriget och andra katastrofer. 1935-1950
Sheffield Wednesdays historia del 4 b
Vid det här laget hade McMullan ersatts som manager av Eric Taylor. Taylor som även innehade sekreterarposten i klubben. Taylors styrka låg i administration och organisering, så det dagliga arbetet med träning och taktik överläts åt tränarstaben. Taylor var trots det respekterad av spelarna och visade sig ha ett mycket gott omdöme när det gällde att bedöma temperament och talang. Detta efter värvandet av spelare som Eddie Quigley, Jackie Sewell, Roy Shiner och Ron Springett.
McMullan har ofta kommit att betraktas som en oturlig manager eftersom han på grund av krigets utbrott aldrig fick chansen att fullfölja det som såg så lovande ut 1939. Avplockad spelare och meningsfulla tävlingar att delta i fick den skicklighet, som förde Wednesday från botten av division 2 till att precis missa uppflyttning sexton månader senare, chansen att blomma ut.
Taylors andra säsong vid rodret lyckades inte matcha den första. Med krympande spelarresurser på grund av den ökande krigsinsatsen tvingades Owlsbasen att spela med allt fler "lånespelare" och ungdomar. Den här bristen på kontinuitet hade en negativ påverkan av laget. Den mittenplacering som blev resultatet upprepades igen säsongen 1944/45. Det hände att Wednesday bara hade nio proffs att tillgå när man förberedde sig för match.
I ett försök att ändra på detta inleddes en köprunda som såg till att Charlie Tomlinson kom tillbaka från Bradford Park Avenue för £1000. Det var första gången sedan kriget bröt ut som Wednesday betalade en övergångssumma. Förutom Charlie kom också Keith Bannister, Cyril Turton och Dennis Woodhead, alla spelare som skulle viktiga kuggar i efterkrigslaget.
Seger i Europa utropades i maj 1945 när nazismen besegrats. I och med det återkom ligan, fast i en annorlunda form. Första och andra division slogs ihop så att de regionala ligorna kunde fortsätta. Klädda i tröjor där de blåvita ränderna gick på tvären istället för på längden, ett utseende som prövats 1870, körde Wednesday över "division 1 laget" Sunderland med 6-3 i öppningsmatchen och visade att deras "division tvåstatus" var fel genom att sluta som femma. Ett resultat som uppnåddes genom segrar av bland annat topplag som Liverpool och Huddersfield Town, men också genom en dubbel över Sheffield United. I FA-Cupen nådde Wednesday femte omgången.
Med tanke på det var det lite frustrerande för Taylors grabbar att tvingas delta i den gamla division 2 när ligan drog igång på riktigt igen 1946/47.
Ännu plågsammare blev det när det visade sig att Wednesday tvingades genomlida en trist säsong som ett tag såg ut att sluta med nedflyttning. Efter en usel start som inte blev bättre av att fansens store favorit Robinson chockartat lämnade för att gå till Sunderland. Det var först när Jimmy Dailey målspottande tonåring från Skottland kom i november som det började ljusna. Dailey gjorde sju mål på sina första åtta matcher. Trots Daileys ankomst var Owls teoretiskt i riskzonen fram till och med sista hemmamatchen. Då kunde ett nervöst spelande Wednesday besegra Manchester City med 1-0 och sätta punkt för en enormt misslyckad återkomst i ligan.
Följande säsong såg Wednesday byta tillbaka till traditionellt randiga tröjor på längden. Ironiskt nog var det med en i stort sett oförändrad trupp var det man fick se ett nästan oigenkännligt spelande SWFC.
Den rakknivvasse Dailey satte full fart från början av serien och i den sjätte matchen mot Barnsley på Hillsborough tryckte han in samtliga mål i 5-2 matchen. Detta var en av de sju segrar som Wednesday tog på nio matcher vilket gav Wednesday en plats bland de sex bästa. Den goda formen fortsatte och i och med att Quigley fått fart på sitt krut gjorde sex raka vinster under mars och april att Wednesday var inom räckhåll för uppflyttning.
En förlust i en avgörande match borta mot Newcastle United med 4-2 gjorde att hjulen på Taylors framgångsvagn föll av , men trots allt var det ett fall framåt.
Säsongen 1948/49 visade sig missen att gå upp året innan bli än mer irriterande eftersom det visade sig bli helt omöjligt att nå högsta serien i år. Den ojämna starten skulle visa sig sätta prägel på säsongen som gick i vågor. Varje gång det såg ut som om Wednesday fått ordning på saker och ting så kom en oväntad förlust och så var laget på ruta ett igen. Med endast sju vinster på de avslutande 21 gled Wednesday ner från en fjärde plats vid jul till en åttonde plats vilket var en besvikelse.
Fast den vinnande formeln var inte långt borta. Taylor höll fast vid sitt manskap och säsongen 1949/50 kunde han styra över ett lag som till sist kunde leverera den efterlängtade återkomsten. Efter ännu en trög start rättades den till med en beslutsam insats där Quigley och Clarrie Jordan båda avlossade fyramålssalvor. Quigley i segern över Chesterfield med 4-2 och Jordan i segern över Hull City med 6-2. Tomlinsson avslutade sedan en serie med 13 matcher utan förlust och topplacering genom att göra SWF:s snabbaste mål genom tiderna i matchen mot Preston, det tog honom 12 sekunder.
Trots att Quigley lämnade Wednesday i december höll sig Wednesday kvar i toppstriden. Quigley gick till Preston North End för den dittills största övergångssumman i England £26500.
En lyckosam period runt påsk gjorde att Wednesday låg på uppflyttningsplats. Med Spurs redan klara mästare så stod kampen om den andra uppflyttningsplatsen mellan Sheffieldrivalerna Wednesday och United. United hade redan spelat klart när Wednesday skulle möta Tottenham i en avgörande match. Detta var på målkvotens tid när man delade insläppta och gjorda mål.
Den här gången handlade det om små marginaler om matchen slutade 0-0 skulle Wednesday gå upp, vid 1-1 skulle målkvoten tippa över i Blades favör. I en av de mest nervkittlande och täta matcher som spelats på Hillsborough i mannaminne fylld av misstag slutade den 0-0. Alltså det resultat som krävdes för att Wednesday skulle snuva grannen på mållinjen med den mikroskopiska marginalen av 0,008 mål bättre än United.
Det behöver väl inte påpekas att firande blev både högt och långvarigt i Sheffield 6?
KÄLLA: Sheffield Wednesdays officiella hemsida
