Slutkommentar: gamla synder och nya förhoppningar
Liverpool står inför en nödvändig övergångsfas och tyvärr kom finalen att handla mer om det som laget måste lämna bakom sig än det som hägrar framöver.
Avgör på toppen
En del matcher är så ojämna att det ena laget kommer att vinna oavsett hur matchbilden ser ut och i vissa andra är övertaget så pass stort att det efter mindre svängningar ändå bara kan gå åt ett håll i nio fall av tio. Men så har vi alla de här 50/50- eller 40/60-matcherna och en insikt som jag nästan gjort till en sanning är att ett lag för att vinna måste maximera utdelningen under de bästa perioderna och för all del gärna minimera skadorna under de sämsta. Annorlunda uttryckt: du måste göra mål när du spelar som bäst.
Liverpool hade sin överlägset bästa period i finalen från 1-0-målet och fram till halvtidsvilan. Sevilla var pressade ner på knäna i eget straffområde och sparkade stundtals undan för glatta livet samtidigt som Liverpool slarvade bort vad som borde ha blivit frilägen och Jonas Eriksson trots två handssituationer i ryggen inte valde att blåsa för vad som bara en orangutang kan anse vara en naturlig position för arm och hand. Återigen visade "du måste avgöra på toppen" sin giltighet, ett 2-0-mål där och jag är rätt säker på att Liverpool hade lyft bucklan.
Högt och lågt
Det talas ofta om lägsta- respektive högstanivå, något som avgör så väl i det långa loppet över 38 matcher i Premier League som i en definierande 90-minutersinsats i en cup. Å ena sidan gäller det att så få spelare som möjligt faller under standardnivån och å andra sidan att så många som möjligt höjer sig. I en final är det dessutom knappast alltför mycket begärt att förvänta sig något extra, om det är i någon match de där extra procenten ska kramas ut är det i den.
Det är därför jag med förvåning och besvikelse konstaterar att Liverpool misslyckades i båda avseendena. På något sätt är det symptomatiskt att lagets egentligen bäste spelare, Philippe Coutinho, gör en av sina absolut sämsta insatser någonsin sedan han skrev på och att den spelare som endast fanns med i elvan på grund av Mamadou Sakhos dopningsavstängning, Kolo Touré, gör en av sina bästa. Faktum är att Touré är den ende spelaren i rött som presterar något extra. "Reserven" är alltså den ende som lyfter sig i en europacupfinal - det är anmärkningsvärt och skandalöst svagt helt enkelt.
Emre Can var mästerlig mot Villarreal, men rätt slätstruken mot Chelsea, och trampade tungt vatten mot Sevilla. Vi ska dock komma ihåg att tysken i finalen spelade sin blott tredje match efter en oväntat snabb skadecomeback och det skulle alltid komma en dipp.
Kanske var det inte bara Can som var trög i benen och led av utmattning? Liverpool spelade sin 63:e match för säsongen och det med en trupp som inte är byggd för Jürgen Klopps dynamiska tänk. Det är inte en hållbar ursäkt, då "ända in i kaklet" borde trycka trötthetstankar åt sidan i en final som samtidigt är den sista matchen för säsongen, men det är ändå ett faktum som kan fungera som en delvis förklaring.
Klopp själv kan inte heller gå helt fri från ifrågasättande. Han måste ha noterat att Liverpools vänstersida kantrade snabbt under press från Sevilla och en osedvanligt svag Coutinho framför en defensivt ranglig Moreno var en olycka i antågande. Kanske noterade Klopp det, i så fall var problemet att Unai Emery agerade snabbast, satte in en bredsida på Liverpools vänsterflank och sänkte skutan tidigt i andra halvlek.
Tredje gången gillt
Vill jag vara elak kallar jag Alberto Morenos insats för i nivå med normalt, men riktigt så fladdrig brukar inte ens spanjoren vara. Det är lätt att falla i fällan där lag vinner och individer förlorar matcher, men vi talar inte om att hänga ut en försvarare på grund av en isolerad händelse. Faktum är att Moreno ensam varit på väg att fälla laget flera gånger på väg mot bucklan och tredje gången brast det slutligen.
I slutminuterna av bortamatchen mot Villarreal begår Moreno ett dubbelfel som innebär 0-1 i stället för 1-0, något som hade kunnat vara skillnaden mellan avancemang och sorti. I returen på Anfield är det mer tur än kalkylerad risk att hans tryck i ryggen på Suarez i eget straffområde inte ger Villarreal en möjlighet att göra 2-1 från elva meter och i så fall skulle tvinga Liverpool att göra ytterligare två mål med en kvart kvar av matchen. Visst, man får ta det goda med det onda, men bara om de åtminstone balanserar varandra och i Morenos fall skulle han behöva vara en av lagets främsta offensiva spelare för att uppväga alla positionsmissar bakåt. Vi kan snacka andraassist och offensiva löpningar till döddagar, men 1 mål på 50 matcher är 1 mål på 50 matcher den här säsongen.
Hemmafaktorn
Sevillas svaga bortafacit var något som inte gick obemärkt förbi inför uppsnacket, och håller vi oss till ligaspelet var det stor skillnad i jämförelse med Liverpool, men faktum är att Liverpool precis som Sevilla bara vann en match borta i Europa League. I åttondelsfinalen mot Manchester United, i kvartsfinalen mot Borussia Dortmund och i semifinalen mot Villarreal var det Anfieldfaktorn som fällde avgörandet. Utan att ta något ifrån de tusentals Liverpoolfans som gjorde sin röst hörd - och nog hördes de! - på St Jakob-Park var det i slutändan Liverpool snarare än Sevilla som verkade i störst behov av en trygg hemmahamn.
Obalans
Liverpools största tillgång som lag just nu är inspiration, i andra hand transpiration, och när jag blickar tillbaka på säsongen kan jag konstatera att det nästan genomgående är så att de bästa insatserna har kommit efter att laget har hamnat i, ofta ett tidigt, underläge. 3-1 borta mot Chelsea, 4-1 borta mot Manchester City, 6-1 borta mot Southampton, 4-3 hemma mot Borussia Dortmund och 3-1 hemma mot Villarreal, där jag i det sistnämnda ser utkomsten av det första mötet som ett underläge inför returen. Dessutom, en av blott två 3-poängare i gruppspelet i Europa League togs efter att ha släppt in första målet hemma mot Bordeaux.
Däremot har Liverpool genomgående haft problem att försvara ledningar och kastade bort 19 poäng från ledande position i Premier League. I tre av de fem 1-1-matcherna i Europa League var det Liverpool som tog ledningen och så har vi själva finalen då. Det är märkligt, men det är som att laget har en mental enkelriktad spärr som gör att att gå från 0-1 till 1-1 utgör en språngbräda, men 1-0 till 1-1 öppnar för rädsla, låsning och stundtals total kollaps.
Här landar vi i det som jag anser vara Liverpools trupp- och lagmässigt största problem och som ofta hänvisas till som att "laget är felbalanserat". Sedan Brendan Rodgers tog över klarar Liverpool bara av att vinna matcher genom att göra fler mål än motståndarna och inte genom att släppa in färre.
Luis Suarez genialitet, Daniel Sturridge näsa för mål samt Raheem Sterlings karriärmässiga formtopp spacklade över nästan alla sprickor längre ner i laget och medicinen mot att motståndarna fick in 2 mål var att göra 3 mål själva. Samlade de ihop till 3 mål, ja då fick väl Liverpool trycka in 4 mål. Däremot är det uppenbart att laget knappt verkar veta hur det går till att rida ut stormen, döda tid och parera undan motståndarna i 1-0-ledning, eller sorgligt nog, ens i 2-0-ledning. Fasta situationer ska vi inte prata om. Bygget har krackelerat ända sedan våren 2014 och till slut blev sprickorna så stora att det inte gick att blunda för att en ny grund och stomme krävs.
För att plocka lag i närzonen har både Leicester och Tottenham grundlagt sin framgångsrika säsong i strukturen och att kunna kontrollera händelserna, och det är inga nya spektakulära rön jag hänvisar till när jag påstår att ett över längre tid framgångsrikt lag, som inte bara lutar sig mot en toktoppad engångsframgång, måste ha en välfungerande organisation och ett pålitligt försvarsspel.
I de matcher där Liverpool släpper allt, springer som att det inte fanns en morgondag och i offensiven når en synergieffekt över sin förmåga, klarar laget i en enskild match av att besegra vilket annat lag som helt. Men i det långa loppet kommer matcherna där motståndarna musklar bort mittfältet, snurrar upp backlinjen och promenerar in bollen bakom målvakten att vara alltför många. För att komma till tals med mjukheten eller vad jag lite putslustigt kan kalla svampinfektionen blir Klopp tvungen att ruska om rejält.
Bantning och trimning
Avsaknaden av spel i Europa innebär att Liverpool helt säkert kommer att spela in noll rankingpoäng säsongen 2016/17 och att de 24,85 poäng laget samlade in den här säsongen kan delas i två och ungefär motsvarar en plats i sextondelsfinalen två år i följd när vi blickar bakåt från hösten 2017.
Den andra konsekvensen är att Liverpool kommer att gå från att spela 63 matcher till eventuellt så få som 40 stycken. Även om det inte blir uttåg direkt i de inhemska cuperna talar vi om en markant minskning av antalet matcher och självklart kommer truppen med nödvändighet att tvingas spegla detta och det samtidigt som vi sannolikt står inför en omfattande spelaromsättning.
Under Klopps två första säsonger som ny manager i Borussia Dortmund värvade han 20 spelare och gjorde sig av med lika många. Hakar vi på ungdomsspelare och lån som påverkade a-lagstruppen ökar siffran till 27 in och 25 ut. Under de två åren ledde Klopp klubben till en sjätteplats och en femteplats. Inför hans tredje säsong i klubben, den första som ledde till titeln, stundade återigen en transferperiod av ett tvåsiffrigt antal spelare så väl in som ut. Trots att laget lyfte bucklan i Bundesliga 2011/12 stannade spelaromsättningen bara av något sommaren 2012.
Att ett lag med så många förändringar, om vi antar en motsvarande omsättning i Liverpool som i Dortmund under de första transferfönstren under Klopp, ska kunna accelerera till maxfart och på allvar utmana om titeln i Premier League direkt kommer att kräva en rad sluga värvningar, en gnutta flax med chansningar samt att spelare som redan finns i truppen och bär på potential utvecklas som tänkt. Mer realistiskt är att ha respekt för förändringen, att förvänta sig lagom stora stordåd, men framför allt kunna ställa krav på en stegvis förbättring samt ökad soliditet och stadga som gör att Liverpool slutligen bygger en struktur och balans som får som konsekvens att framgången inte är helt beroende av att enskilda spelare gör monsterinsatser eller att tabellplaceringar åker bergochdalbana beroende på ifall en världsspelare stannar till ett år eller inte
Alla vill se lirare och fotbollstrollare, och jag säger inte att laget ska vara helt fritt från sådana, men ett individbygge kommer alltid att stå sårbart för skador, enstaka spelares form och därmed vara allmänt opålitligt. Det är helt enkelt dags för Jürgen Klopp att bygga ett LAG!
