Svenska mackems fans i Barnsley
Att få uppleva denna underbara match på plats var något som två svenska mackemsfans + tre som ännu inte förstått vilket lag man skall hålla på fick uppleva. Här berättar en av dem en riktigt fin berättelse om resan.
Detta var kanske inte den första matchen man noterade när spelprogrammet kom ut i juni. Men den senaste månaden har det blivit allt tydligare att Barnsley skulle bli en av årets största upplevelser på bortaplan, tack vare att de själva har usla publiksiffror och att det inte är jättelångt från Sunderland (ca 2 timmar med bil). Oakwell rymmer drygt 23 000 åskådare, Barnsley hade haft ca 12 000 på sina senaste hemmamatcher, så frågan var bara hur många biljetter Sunderland skulle tillfördelas. Det ryktades om 10 000 biljetter men det satte polisen stopp för och valde också att flytta matchen till kl 13.30 och stoppa ölförsäljning på bortaläktare. Det slutade med 7800 biljetter till bortasupporters, samt flera hundra som inte fått tag i bortabiljetter och därför, som vi, fick sitta bland hemmasupporters.
Tåget till Barnsley från London tar två timmar och 40 minuter. Två byten: i Doncaster och Medowhall. Vi inledde på Kings Cross station där vi hann med full english breakfast och två pints innan tåget fick kl 09.00. En perfekt frukost en dag som denna men kanske inget man vill starta varje lördag med.
Precis som vi misstänkt och hoppats på började tåget fyllas av allt fler mackems efter bytet i Doncaster. Det sjöngs traditionsenligt om att vi går upp, Leeds ramlar ner en division och Alan Shearer har en svår sjukdom… Som alltid blev vi mycket väl bemötta av andra Sunderland supporters. Att vi åkt från Göteborg till Barnsley för att se The Lads spela imponerade och alla vi pratade med bjöd oss på öl och var väldigt trevliga.
Väl framme i Barnsley var det bara att följa de rödvita tröjorna mot första bästa pub som serverade bortasupporters. Vi hamnade på The Outpost som tagits över totalt av mackems. Stämningen var på topp, sångerna lyfte nästan taket och vi stod packade som sillar och svettades tills vi insåg att vi inte är i Sverige och tog med vår öl ut i vårvärmen. Här roade sig många med att kasta handväskor så högt de kunde upp i luften. Handväskor kanske inte är den första accessoar man förknippar med storväxta och extremt kortklippta fotbollssupporters från nordöstra England, men någon hade lagt märke till att man kunde göra fynd på loppmarknaden som hölls utanför puben. Bara i Barnsley, kids, bara i Barnsley… Undrar bara när folk ska inse storheten i detta koncept och öppna loppmarknader utanför trendiga ställen på Avenyn och Stureplan…
Sedan bar det av till Oakwell Stadium. Det fanns viss oro eftersom vi läst att man var tvungen att kunna bevisa att man var Barnsley supporter (t ex visa upp en gammal biljett) för att få köpa biljetter i hemmasektioner. Det kanske bara vara skräckhistorier men det hade även gått rykten att någon inte fått köpa biljett eftersom han hade Sunderlanddialekt. Dumma svenskar verkade de dock inte ha något emot för vi kunde hämta ut våra biljetter utan problem.
Oakwell är en typisk engelsk fotbollsarena av gammalt snitt. Ganska sliten men tydligen renoverad på 90-talet. Att vi bortafans sjöng ”My garden shed is bigger than this…” var lika självklart som att det första vi gjorde när vi kom in på arenan var att ställa oss i kö för ännu en öl och en Balti chicken pie, som sägs vara närmast obligatorisk föda för fotbollsfans i norra England.
Det tog emot lite när vi satte oss på våra platser på Barnsleys familjeläktare men vi fick trösta oss med att utsikten och ljudkulissen var magisk – The Sunderland Wall of Noise, som tidningarna skrev om the north stand (och halva west stand) dagen efter.
Själva matchen ska jag inte skriva så mycket om eftersom det finns väldigt mycket bättre matchrapporter att läsa. Sunderland spelade bra och hade full kontroll på matchen. Nosworthy och Evans imponerade i backlinjen mot Barnsleys två ungerska anfallare som vi hade stor respekt för. De flesta anfall byggdes med uppspel på Stern John som spelade riktigt bra. David Connolly imponerade ännu mer och var överallt men de riktigt farliga målchanserna uteblev. Det var inte förrän i slutminuterna av första halvlek som Dean Whitehead, en gigant på mittfältet, lyckades springa igenom Barnsleys försvar men sköt utanför, fri med målvakten.
En bit in i andra halvlek gick Stern John ut och Daryl Murphy kom in. Grant Leadbitters 1-0 efter 66 minuter kom som en stor lättnad. Målvakten kanske borde ha tagit skottet men det är bara att tacka och ta emot. Det var en ganska rolig syn att se alla mackems som satt på hemmaläktare men inte kunde låta bli att visa sina glädjekänslor. Folk blev utslängda av vakter till höger och vänster. Vi lyckades hålla tyst och fick genomlida en ganska spännande avslutning på matchen. Barnsley skapade inte mycket men en av anfallarna vars namn slutar på czi hade en riktigt farlig nick som gick precis utanför. Lyckligtvis tog man of the match, David Connolly, tag i det på egenhand på övertid. Han vände bort några försvarare och placerade in 2-0 intill målvaktens högra stolpe. Tre underbara poäng mot ett vilt kämpande Barnsley. Fantastisk stämning på halva arenan. ”Na na na na na David Connolly – Connolly – David Connolly!” (Baby Give It Up – KC & Sunshine Band, 1983…) lär hoppas vi få höra många gånger innan säsongen är över, hoppas jag!
Det var en fantastisk dag. Tre väldigt viktiga poäng och en underbar upplevelse att dela med så många mackems. Men Barnsley som stad kan ha varit den mest ocharmiga håla jag satt min fot i. Solen sken under hela vår resa men när vi kom till Barnsley var himlen lite grå. Jag har svårt att tänka mig Barnsley med något annat än grå himmel. Om vi inte går upp i år så hoppas jag att Barnsley åker ner så man slipper den staden igen. Fast å andra sidan, ger dom oss 8000 biljetter ses vi nog igen nästa år… Men i första hand siktar vi på Anfield, Old Trafford och Stamford Bridge! Ha’way the lads!
Av de fem som var med på resan är bara två Sunderland supporters. En håller på Liverpool, en på Tottenham och en är något av en allätare. Han landade på Säve flygplats med Chelsea-keps, Barnsley T-shirt men sjungandes ”NANANANANANANA KEANOOOO” och lovade att åka med på nästa resa till Sunderland, så till viss del kan man säga att vi lyckades omvända folk till vår religion. Great success!
/Bernt Quinn
Vill ni höra klackens skönsång från slutet av matchen finns det under:
http://www.youtube.com/watch?v=yM1sV7xkMpY
Det är vi själva som filmat det.
