Reserapport: Brödrapar i Luton 5-6 Maj
Det här var första men definitivt inte sista gången vi, Rikard M på Sunderland- redaktionen med storebror Robert, satte fötterna på brittisk mark. Den lyckade resan har vi till stor del Sunderland AFC att tacka för. Vilken j*vla match av di våra! Pang x5 och så var det Luton v Sunderland 0 - 5 …
Flyget från Malmö Airport lyfte på förmiddagen, lördagen den 5e Maj. I kön till att boarda planet hamnade vi bakom far och son Friberg, inbitna Fulham- supportrar. Vi hade väl våra aningar om att så var fallet då en matchtröja satt som yttersta plagg på den yngre, och mycket riktigt… vi slog oss ned på sätena bakom dessa båda herrar, som var på väg till Craven Cottage för matchen Fulham v Liverpool, vilket medförde en timmes fotbollssnack på 10.000 meters höjd. Nye managern Lawrie Sanchez, vad går han för tro? Vem har varit bäst i FFC denna säsong? Klarar klubben nytt kontrakt? Hur har Tobias Hysén klarat sig i Sunderland? Ja, ni fattar. Lämplig start på vår fotbollsresa med andra ord!
Väl på Stansted flygplats var det så dags att klura ut om vi skulle hoppa på ett tåg eller en buss. Valet föll på tåget, som tog oss in till London – där vi efter ett par byten hoppade på vagnen som skulle ta oss till lilla Luton, trodde jag. Med trodde menar jag inte att vi hamnade i Newcastle (uuäe), utan vad jag menar är att jag trodde att Luton var relativt litet. Så jäkla litet var det dock inte, med nära 200.000 invånare. Hoppsan, så kan det gå när man inte gör någon research.
Fram kom vi, och efter tre kvarts irrande och en handfull riktningsfrågor till ortsbona så var vi vid Stockwood Hotel. Vi valde där, ganska trötta efter kort nattsömn och ett gäng timmars resande, att inta vågrätt position ett par timmar – innan vi begav oss ut för att leta upp ett trevligt ställe där vi kunde spendera kvällen. I denna stad ligger det väl ett par pubar per kvarter, sanslöst tätt, så vi slapp leta runt. Bara ett par hundra meter från hotellet låg ett ställe vid namn O’Sheas, där vi kom att spendera lördagskvällen. God mat & dryck, rikligt med folk samt skön live- musik – vad mer kunde vi begära?
Ett gäng timmar och pints senare närmade klockan sig mycket och vi gick den lilla biten tillbaka till hotellrummet vårat, som var enkelt inrett med en liten köks-tv men med två rejäla sängar – vilket var det enda vi brydde vi oss om.
Tv’n åkte på där man visade höjdpunkter från dagens Prem- matcher. Bror min som skulle tillhöra Sverige- eliten i snarkning om det funnits någon sådan, erbjöd sig att läsa en stund så jag skulle få en chans att somna. Detta behövdes dock inte, då jag bara minns highlights från 1½ match…
Så blev det söndag tillika matchdag. Det var bestämt att vi skulle få matchbiljetterna av Tobias Hysén då han anlände med spelarbussen. Efter lite detektivarbete tog vi reda på var denna skulle köra in, och vi tog plats vid stängslet till parkeringen – tillsammans med hundratalet Sunderland- fans som ville få en skymt av de blivande mästarna.
In kommer bussen och ut kliver Tobbe som slänger ett par blickar mot folkmassan, där vi snabbt får ögonkontakt. En handshake över stängslet och några ord senare så stod vi där med ett par matchbiljetter, fy f*n va skönt! En del avundsjuka blickar slängs vår riktning… ännu roligare blir det när vi ser att vi kommer hamna mitt bland bortafansen. Hade väl kanske väntat mig ett par numrerade platser skiljt från våra rödvita själsfränder från Wearside. Bra roligare då att stå mitt i havet där man med baken kunde räkna ut att det skulle bli en övernaturlig stämning.
När vi hittar vår ingång så är det dags för visitering. Min tilldelade tafsare stannar vid höger framficka, varpå jag tar upp densamma och säger ”swedish.. eeh.. snus.” Någon som har ett bättre ord? Han inser iaf. att det inte är något vapen jag tänkt slänga i bakhuvet på hemmalagets målvakt när Sunderland anfaller, så jag och dosan klarar oss in på arenan. Puh, behövs om det blir nervöst.
Vi tar plats på bortafansens tilldelade kortsida, som snart kommer vara packad med ett par tusen rödvita mackems. Vår klick sysselsätter oss inför match med att hålla ett par badbollar i luften… jaa, varför inte? Går man på fotboll så borde man ju gilla bollar - kanske var det så den badbolls- ansvarige tänkte.
Sunderland värmer upp på ’vår’ planhalva, och vi funderar lite över ett par spelare som vi inte direkt känner igen. Framförallt är det en kille med slickade flätor som sätter myror i skallen på oss. Hmm, är det Danny Simpson. Njaej. Var är Carlos Edwards, är inte han med? Det var visst Carlos. Ooj. Mini- afrot var alltså helt plötsligt borta, märkligt så ett frisyrbyte kan lura en.
När matchen så börjar så är det liv i luckan direkt från läktaren vår. Gåshuden kommer och går under de 90 minuterna, när den ena sången avlöser den andra, där det ena jublet avlöser det andra.
Efter sju minuters spel har Anthony Stokes och Daryl Murphy (vilken pärla!) gett oss ledningen med 2-0. Det kombinerat med våran skönsång riktning Luton- fansen: ”You´re going to Hartlepool (Luton åker ju som bekant ner), we´re going to Liverpool”, blir för mycket för en hemmasupporter som får spelet och börjar intensivskrika mindre trevliga ord tillbaka – något som inte uppskattas av polisen som snabbt är på plats och leder ut killen. Hela läktaren vår vinkar hejdå vilket gör honom om möjligt ännu argare. Krävs inga större läppläsar- kunskaper för att se vad han säger – höra är omöjligt med den ljudkuliss man står i – men det lämpar sig inte i tryck. En ledtråd; Wayne Rooney är på plan, åtminstone var i yngre år, väldigt glad i de två orden.
Nu ska jag inte gå in på själva matchen i sig, då Lallen som vanligt skrivit en eminent matchrapport – men stämningen, ojojoj, magisk! Ett par öronproppar som blockerar 50% av ljudvolymen hade varit skönt för öronen, som sprakade ganska bra. Våra grannar på läktaren som snabbt upptäckte att vi var svenskar, var väldigt trevliga och bistod med live- rapportering från Preston v Birmingham – en match som ju var av stor betydelse för vår del. Sångerna avlöste som sagt varandra… i repertoaren fanns såklart ’na na na na Keano’, ’Niall Quinn´s disco pants’ – men också bubblare som tex. ’Who needs Mourinho, we´ve got Roy Keano’. Roy såg ut att trivas där nere – fattas bara!
När så matchen blåstes av blev det mäktig Campione- sång och hyllning av Niall Quinn (som kom ut på gräset), Keano och spelarna. Någon buckla fanns dock ej på plats vilket var lite synd, men man kan inte få allt antar jag.
När firandet var klart tog vi med breda smil på läpparna taxi tillbaka till hotellet för att hämta våra väskor som vi fick lov att parkera där under matchen. Klockan närmade sig nu 16, och då vi hade siktet inställt på att följa Arsenal v Chelsea så blev det ännu ett besök på vårt nya stamställe O’Sheas. Avsparken skedde ca 10 sek efter det att vi satt oss till rätta, det här är vår dag tydligen.
När detta infekterade London- derby var över tog vi så tågen till Stansted. Väl framme på flygplatsen insåg vi att Real Madrid v Sevilla nyss sparkat igång, vilket föranledde besök på ännu en storbilds-tv försedd irländsk pub – denna gång vid namn O’Neills. Då denna match heller inte gick av för hackor så vi fick alltså se tre kanonmatcher denna underbara söndag. Lagom till när matchen var slut stängde stället vilket gjorde att det blev en lång och dryg väntan på att klockan skulle slå måndag 6.50 då flyget hem skulle lyfta. Ett liggunderlag skulle inte gjort ont. Nu blev det ändå någon timmes sömn för oss båda, alltid något.
Själv hade jag natten till lördagen sovit ca två timmar, natten till söndag ca fyra timmar – och så den där timmen mot måndag. Sju timmars sömn på tre nätter, jajamen – nu kände man sig jäääkligt sugen på att gå och jobba på måndagskvällen!!! Tur det finns kaffe och red bull på arbetsplatsen, och en skön stol i källaren… min arbetskamrat undrade nog varför det tog så lång tid att diska de där kaffekopparna jag erbjöd mig göra.
Slutet gott, allting gott!
I mitten på Juni kommer spelschemat för säsongen 07/08. Då blir det att välja ut en höstmatch uppe i Sunderland. För även om vi nu sett vårt kära Sunderland AFC på plats, så har vi ju ännu inte satt fötterna på helig mark – nämligen Stadium of Light.
Mycket möjligt att den här lilla reserapporten snart uppdateras med lite bilder, även om vi väl inte tog alltför många sådana.
HA’WAY THE LADS!!!
