Reseberättelse: Sunderland-Newcastle
Tyne-Wear derbyt är ett av de hetaste derbymatcherna i världen. Städerna ligger endast två mil från varandra och har i tidigare historia krigat mot varandra i inbördeskriget. Nedan följer en reseberättelse från Sunderland-Newcastle som spelades den 25 Oktober 2008 på Stadium of Light i Sunderland.
Vi landade på Manchesters flygplats på fredagsmorgonen. Vårat tåg till Newcastle skulle inte gå förrän ett par timmar senare så det blev tåg in till citykärnan först. Faktum är att det går tåg direkt från Manchesters flygplats till Newcastle och det är dessa du åker in till Manchester Piccadilly med. Vi hade dock valt att spendera några timmar i Manchester först, eftersom det skulle bli billigare än att åka direkt mot Newcastle. Det blev ett par timmars strosande och lite käk i Manchester innan det var dags att hoppa på tåget mot Newcastle.
Det ska tilläggas att resa inom UK är otroligt smidigt. Enklaste sättet är att köpa tågresorna innan resan på Internet för att sedan bara hämta ut dom i närmaste biljettautomat vid stationerna. Resan från Manchester till Newcastle tar cirka 3 timmar, vilket är samma tid som det tar att åka från London till Newcastle med tåg. Så det är ett tips att tänka över, att ibland kan det bli billigare att flyga till Manchester (eller Liverpool) istället för att landa i London.
Det är en mycket trevlig känsla man får när man kommer upp mot nordöst och tåget stannar till i Darlington och Durham. Då vet man att man snart är framme. Att stanna längre än nödvändigt i Newcastle kändes inte aktuellt så det blev till att hoppa på metron i riktning mot South Hylton som är slutstationen på den gröna linjen. Vårt boende låg i stadsdelen Roker så närmaste avstigningsplats är St Peter’s. Samma station som hundratals av Newcastle supportrarna skulle kliva av vid nästa dag. Vi valde dock att åka över bron och gå av vid Sunderland Station som ligger mitt i city. Det fick bli en promenad till det B&B i Roker vi skulle bo vid. Det tar cirka 20 minuter att gå den här sträckan om man vet vilket håll man ska gå åt förstås. Den allra roligaste vägen tycker jag är att gå över bron och uppåt för att sedan svänga in på Roker Avenue. Sedan är det bara gå rakt fram längs alla trevliga pubar så ser man snart havet.
Boendet behöver inte sägas speciellt mycket om utan det är som alltid hög standard till ett bra pris med riktigt välkomnande och trevliga ägare. När fredagskvällen närmade sig så blev det ett par pints på puben The Harbour View i Roker, som precis som namnet antyder ligger ovanför hamnen. Här är stämningen trevlig och ljudnivån hög oavsett tid på dygnet. Det blev även ett besök vid Roker Hotel för att äta middag. Sedan blev det inte mycket mer än så utan det var bara att ladda upp inför morgondagen.
Efter den utomordentligt goda klassiska engelska frukosten så var det dags att börja ladda upp inför derbyt. Klockan var bara 08.30 AM men redan nu började man se rödvitrandiga tröjor i området och man kunde känna i luften att det här skulle bli något utöver det vanliga. Vi tog det lite lugnt ett tag innan vi beställde en taxi in till City Centre för att kolla in läget. Det var redan på morgonsidan rikligt med supportrar inne i stan och de pubar som var öppna var det bra drag i. Vi hade bestämt att möta upp SirNiall och Sotilas från forumet innan match men först blev det en sväng till puben JayDees för att dricka den första ölen som blev serverat i plastglas derbydagen till ära. En promenad genom city centre och man märkte direkt att det rörde sig en viss typ av folk som man normalt inte ser på en vanlig matchdag i city. Poliser syntes det dock överallt nästan när de kom åkandes i kravallbussar och filmade med kameran inne på pubarna.
Vi begav oss mot puben The Wheatsheaf vilket är en gammal gedigen pub som har fått en rejäl ansiktslyftning. Puben ligger ett stenkast från Stadium of Light och är ett tips på ställe att ta en öl eller två innan eller efter match. Härinne träffade vi Sotilas och hans vän som satt för fullt och diskuterade fotboll med lokalinvånarna. Gemensamt begav vi oss längre neråt Roker Avenue för att leta upp en lokalpub vid namnet The Avenue. Nästan ingen vi frågade visste var den låg någonstans men tillslut hittade vi ändå rätt. Diskret beläget vid en sidogata till Roker Avenue ligger denna pub och det var fullkomligt packat med folk. Här träffade jag några stycken från Tottenham borta i augusti och stämningen var mycket trevlig. Här tillskillnad från pubarna i City Centre serverades ölen i riktigt ölglas vilket är ett stort plus. Ett tag senare så anslöt SirNiall med flickvän till gruppen och vi var då ett svenskgäng på sex personer inne på en av Rokers finaste lokalpubar. Det måste vara ett rekord. En svensk Sunderland flagga hämtades även upp innan match och det var nu dags att bege sig mot arenan. Innan det var dags att inta platserna så hjälptes jag och SirNiall åt att hänga upp den stolta svenska Sunderland flaggan längs West Stand. Vi tänkte att det skulle bli en trevlig syn för alla stackars Newcastle supportrar runt om i landet!
Platserna hade vi på West Stand Block U18 vilket fortfarande är på långsidan men sektionen närmast South West Corner. Det spelar ingen roll var du sitter på ett derby mot skatorna för det är en sjuk stämning överallt. South West Corner är annars den sektion av arenan som normalt sett är den högljuddaste och även ökänd som den allra stökigaste med sitt läge precis bredvid bortasektionen. Det som var extra fascinerande detta år var hur Newcastle supportrarna hade fått sin fulla kapacitet på bortasektionen och det var inget mer säkerhetsområde mellan supportrarna förutom en rad stewards på vardera sidan. Något man inte får missa när man åker på ett Tyne-Wear derby på Stadium of Light är när Newcastles laguppställning ropas upp strax innan match. Det blir genast en hätsk stämning och ljudet från konstant visslande och buande är öronbedövande. Det var inget snack om sittplats den här matchen utan hela vår sektion stod upp under hela matchen! Precis som det ska vara med andra ord. Det här hade alla förutsättningar för att bli en minnesvärd match. Redan de första minuterarna insåg man hur otroligt stort det här lokalderbyt är och hur mycket hat det finns. Det finns inte många arenor i UK som kan mäta sig mot Stadium of Light när alla är up for it så att säga. Det finns inte mycket i UK heller som kan mäta sig med det här derbyt.
Det blir en väldigt intensiv stämning när man sitter så pass nära bortasektionen och i en sån här match är det provoceringar från båda supportrarnas sida under hela matchen. Förutom vår svenska flagga syntes en norsk vid South East Corner. Två stycken Feyenoord flaggor med SAFC skrivet på syntes även vid norra delen av arenan. Anledningen till det är att det finns ett gäng galna Feyenoord supportrar som har kontakt med ett gäng Sunderland supportrar och de åker på varderas derbymatcher. Jag visste att det skulle bli en sjuhelvetes stämning inne på arenan men jag hade inte räknat med att det skulle vara riktigt så bra.
Så i den artonde minuten anfaller Sunderland och Malbranque avancerar mot straffområdet och med en hårt slagen pass når bollen fram till Cissé som petar bollen i mål. Jag stod i Sunderland sektionen på White Hart Lane när Cissé nickade in 2-1 segermålet men det här målfirandet var helt klart en klass värre. Man kommer inte ihåg så mycket mer än att det var som om en bomb hade exploderat inne i arenan! Scenerna efter målet var fantastiska med hoppande och sjungande ”Djibril Cissé Sunderland’s number nine” runt om arenan. Stämningen var magisk rakt igenom fram till 28 minuten då Newcastle får en frispark strax utanför straffområdet. Bollen lyfts in och Shola Ameobi av alla nickar in bollen i mål. Det var smärtsamt att se de tre tusen bortasupportrarna bli helt vilda. I samband med målet var det ett par newcastle supportrar i företagsplatserna ovanför South West Corner som hade jublat vid målet. Det hörs bara rasslande och man ser mynt och flaskor kastas upp mot deras håll och folk som försöker komma åt dom genom att klättra. Newcastle supportrarna springer in igen med armarna för huvudet. Idiotiskt att jubla när de bittraste rivalerna gör mål och de äventyrade även de andra oskyldigas säkerhet som stod där uppe.
I andra halvlekens 56:e minut utbröt ett stort jubel när Kenwyne Jones blev inbytt mot Dwight Yorke. Jag kan tänka mig att alla newcastle supportrar fruktade det här ögonblicket. Stämningen fick sig ett rejält lyft när Jones kom in på planen. Det kändes som att vi låg närmast en seger. I 60:e minuten värmer Joey Barton upp vid West Stand/South West Corner och det var allt annat än populärt. Det märks tydligt att han provocerar och för några supportrar blir ilskan för stor att kontrollera. Polisen får ingripa när ett antal grabbar är på väg nerspringandes för att komma åt Barton. Ett antal mynt och flaskor kastas även mot Bartons håll och polisen ber honom att värma upp närmare avbytarbänken. Det är förvånande hur man kan vilja ha en idiot som Barton i en klubb. You’re supposed to be in jail klingade ganska bra…
I 74:e minuten får Sunderland en frispark strax utanför straffområdet och självklart är det Kieron Richardson som ställer upp för att ta frisparken. Richardson som hade otur veckan innan mot Fulham med att först pricka stolpen tre gånger på sin frispark och sedan andra gången när bollen väl gick i mål så blev målet bortdömt.
Många runtom mig sa att ”han sätter den” och som han gjorde det! Bollen gick som en projektil upp i målvaktens högra kryss. Kieron Richardson beskrev jublet som ”The biggest roar I’ve ever heard” och jag instämmer fullkomligt med honom här även om man inte hör så mycket mer än sig själv och de närmaste vid ett målfirande. Jag skulle vilja höra hur det lät utanför arenan. Strax efter målet får Kenwyne Jones en jättechans att sätta 3-1 och det är ytterst nära. Minuterarna efter 2-1 målet var helt underbara och ljudnivån hade höjt sig ytterliggare ett snäpp. Inte lång tid senare avancerar Cissé och drar på med ett stenhårt skott som träffar innersidan av stolpen och det går ett högt sus genom Stadium of Light.
I 83:e minuten byts Joey Barton in för Newcastle följt av ett visslande från 45 000 Sunderland supportrar, tinitusvarning utan tvekan. De sista minutrarna av matchen var fruktansvärt nervöst, det var svårt att stå upp i de allra sista minutrarna. Visslandet när Newcastle hade bollen var nu ännu värre än tidigare gånger under matchen och stämningen var så hätsk att om Newcastle hade fått in ett 2-2 mål här hade helvetet bryts loss på riktigt inne på arenan och de scenerna hade inte varit vackra. När väl slutsignalen kom så var det en mäktig känsla och jublande som om vi vunnit Champions League! Vilken otrolig kämpainsats av grabbarna, de visade verkligen hjärta och det här derbyt hade allt ett derby ska ha. Det var kamp hela tiden och det var verkligen Sunderlands dag den här dagen.
Ni har säkert hört och sett bilder på de oroligheter som uppkom vid slutsignalen. Det hela är ganska uppförstorat så jag kan berätta hur det gick till. Ett hundratal Sunderland supportrar springer in på planen från South East Corner för att fira och ett fåtal för att slåss med Newcastle supportrarna. Ett fåtal Newcastle supportrar tar sig också in på planen för att möta upp mot dessa. Det utbryter oroligheter vid bortasektionen mellan Sunderland och Newcastle supportrar. Stewardsen har knappt någon kontroll överhuvudtaget och först när kravallpolisen kommer in ett par minuter senare lugnar det ner sig när en aning när dessa separerar supportrarna emellan. Det jag inte förstår var varför det dröjde så länge innan kravallpolisen var på plats. Det var nästan som om de ville att det skulle spåra ur för en anledning att utesluta bortasupportrar i framtida möten. Hade newcastle kvitterat i slutet hade allt slutat mycket värre. Det är synd att media förstorar upp det och att polisen hänger ut bilder på dem som var inne på planen. De flesta kunde helt enkelt bara inte kontrollera lyckan efter första hemmasegern mot Newcastle sedan 1980!
Två filmer från efter slutsignalen:
http://uk.youtube.com/watch?v=l5LGm_LsJ7A&feature=related&fmt=6
http://uk.youtube.com/watch?v=uZ1YjobOwnE&feature=related&fmt=6
2-1, WE BEAT THE SCUM 2-1!!!
