Krönika: Förbannade bortaplan
Igår torskade Sunderland borta mot Wigan (Ni behöver inte trösta mig, jag är van med bortaplansförluster vid det här laget). Den här bortaförlusten fick mig dock att börja fundera på en fråga som jag har diskuterat med folk många gånger. Vad är det egentligen som är så j*vla svårt med att spela borta?
Om man slår ut det så tror jag inte det finns ett enda lag i hela världen - vare sig det är proffs- eller amatörfotboll - som spelar bättre eller lika bra borta som hemma. Det kan hända att ett lag har bättre bortafacit än hemmafacit under en säsong men då anses det som en skräll. Så varför är det så?
Om vi håller oss till professionell fotboll så finns det en rad olika teorier varför lag fallerar på bortaplan. Det pratas om den psykiska biten i att man har supportrarna på arenan emot sig, det pratas om den fysiska biten, att laget är trött efter en lång resa med buss eller flyg och det pratas om det bekväma biten i att laget spelar på en annan typ av gräs och därför inte helt kan köra samma spel som man gör på arenan man känner till. Ingen av de där teorierna köper jag av den enkla anledningen att de är för enkla.
Ett professionellt lag - som i det här fallet Sunderland - har spelat mängder med matcher borta och spelarna vet vad som väntar dem. Med de sjuka summorna de tjänar så förväntar jag mig bättre än att de faller för att knappa 20 000 råkade heja på hemmalaget Wigan igår, jag förväntar mig också att de har börjat bli vana med en långa bussresor och till sist så är jag säker på att de flesta gräsmattorna i Premier League håller en sån standard att de nästan kan anses som helt likvärdiga bortsätt från vissa mindre måttskillnader.
Jag hade min fotbollsmässiga uppväxt i Åtvidabergs FF knattelag. Jag räknades knappast som en talang men eftersom Sven-Göran Eriksson inte gjorde det heller så betyder det att jag fortfarande har chans på en framtid inom sporten. Hur som helst så hade laget, eller åtminstånne jag, en otroligt sund inställning till bortamatcherna. Jag ville kunna hoppa in i bilen och kunna njuta av fakumet att vi hade en vinst med oss på den långa färden hem efteråt. Sedermera tvålade vi till Örtomta IF och Hemgårdarna IF borta med 11-1 respektive 7-3 och vann ligan säsongen 95/96.
Nu tror jag inte att min korta men intensiva knattekariär kan vara legitim i en jämförelse med de stora spelarna och lagen men jag tycker ändå att den glöden efter att kunna åka hem med en vinnst borde ge lagen en extra kick att ge allt borta.
Jag vill minnas ett citat från Svenska Landslagets mentala coach i VM-krönikan 2006 när de skulle möta Tyskland. Han hade sagt till spelarna innan match att hur många det än sitter i publiken så är det fortfarande 11 spelare ni ska möta och det är det ni ska koncentrera er på. Så spelar fansen så mycket roll för en spelare som har en sund mental inställning till matcherna?
Jag har en teori att det nästan skulle vara skönare att spela borta än hemma ty när man spelar på hemmaplan har man flera tusen människor på läktarn som förväntar sig att du inte under några omständigheter gör något misstag som skulle kunna leda till att du ställer till problem för laget, sedermera blir du väldigt spänd och kanske spelar med mentaliteten "rather safe than sorry". När du spelar på borta plan, å andra sidan, så behöver du inte den här pressen i ryggen och kan därför spela lugn och avslappnat och kanske dra en fördel av den pressen som de hemmalag du möter har.
Det jobbigaste med att skriva den här krönikan är att jag fortfarande inte känner att jag på något sätt knyter ihop säcken för mina argument...igen. Jag hoppas dock att ni förstår mig och fortsätter diskutera problemet här i kommentarsfältet.
