90 minuter av skam
Förståeligt nog har vi på Sunderlandredaktionen haft svansen mellan benen ett tag nu sedan den fruktansvärda lektionen i hur man spelar fotboll mot Chelsea. Någonslags reaktion är kanske önskvärt kan man tycka och en sådan får jag ta på mig att skriva nu även fast jag faktiskt inte vill.
Man ska aldrig börja en artikel med en sammanfattning, men jag tycker att stunden kräver ett undantag. Sammanfattningsvis var matchen mot Chelsea en av de värsta 90 minutrarna + övertid i mitt liv.
Det låg något dunkelt över hela den dagen som skvallrade över att något helt enkelt inte skulle gå rätt till. Känslan berodde inte på den huvudvärk mitt huvud hade införskaffat sig efter fredagens bravader utan det var något mycket större än så. Jag hade lagt mig ner i min soffa med min dator i knät och med en öl på bordet för att bevittna kampen mot grabbarna i blått och hade väl redan på förhand tippat att vi skulle åka på stryk. Jag är inte naiv av mig och jag tänkte att jag ändå skulle bli nöjd då jag väntade mig att se mitt kära Sunderland kämpa i 90 minuter och kanske, bara kanske ha en chans att fixa en sen kvittering eller något i den stilen - nu blev det inte så.
Efter c:a 35 minuter spelade i London var det med tomma ögon jag såg på tv-skärmen som obarmhärtigt hade konstaterat att det just nu stod 4-0 till Chelsea. Det stod ta mig fan 4-0. Sunderland fick knappt låna bollen och Chelsea var dessvärre på strålande lekhumör nere på gräsmattan. Vårt mittfällt bestående av en oerfaren Henderson tillsammans med en än mer oerfaren Meyler fick det otacksamma jobbet att bli uppättna av Chelseas spelskickliga mittsektion av laget och det fanns liksom inte en chans att det skulle ändras.
När vi gick in i halvtid visste jag att ingen utskällning i världen för Bruce skulle kunna ändra på detta. Vi hade helt enkelt ett för dåligt lag på banan. Gudaikonen Lorik Cana såg ut som en skolpojke när han ofrivilligt fick starta som mittback, han hängde inte alls med i markeringsspelet och stod hela tiden felvänd när Chelsea gjorde sina snabba uppspel. Kenwhyne Jones såg mest uppgiven ut och Darren Bent var den enda som verkade vilja bjuda Chelsea på en dans.
Det tog c:a 80 minuter,sen stängde jag av TVn , var glad att jag ändå hade hålt ut så pass länge.
Det sköna med hela matchen var i allfall att vi INTE kan ta med något positivt från den. Vi fick nu ett uppvaknande som skvallrade om att våran dåliga form faktiskt är något mer än bara en dålig form. Vi behöver starta om helt och tänka nytt, både i mentaliteten och taktikmässigt. Bruce gambling i början på säsongen att rotera laget på få men bra spelare har bevisligen backfire:at och hur mycket Bruce och Quinn gått ut med att fördöma januarifönstret av principsjäl så hoppas jag ändå att de kommer svälja sin stolthet och presentera något eller några nyförvärv innan januari når sitt slut.
Ha´way the lads!
