Tankar inför säsongen 10/11
Ett oskrivet kort – ett positivt sådant. Det är nog väl valda ord för att sammanfatta säsongen vi har framför oss. När säsongerna innan på förhand har präglats av tankar som ”Detta blir tufft” eller ”nu fixar vi en topp 10-placering” så har den här på något sätt istället kantats av en stabil osäkerhet, långt ifrån den berg-o-dalbana vi vant oss vid som ibland liknat en manodepressivitet. Låter det väl flummigt? Det är jag beredd att skriva under på, men för det första finner jag inga bättre ord för stunden, för det andra tror jag att de flesta med Sunderland närmast hjärtat förstår vad jag menar.
Precis inkommen från en längre promenad så skriver jag denna artikel. Jag hade under hela dagen haft i tankarna att jag skulle skriva ner vad jag kände inför säsongen, men någonstans på vägen kände jag att en lång promenad i det östgötska regnet krävdes för att kunna samla tankarna till en synopsis över det inlägget som komma skulle. Trots den långa promenaden med sommarpratarna i lurarna så blev ”samlingen av tankarna” alltså inte bättre än det som står skrivet i ingressen.
Jag kan inte riktigt minnas den senaste gången jag kände mig så lugn inför en säsong. Sunderland har gjort sig till ett etablerat namn i Premier League, vi är ett lag man liksom kan räkna med. Managern Steve Bruce har en stor del i detta. Om lugnet någon gång skulle få för sig att omvandla sig till människoform så är jag rätt säker på att den människan skulle se exakt ut som Steve Bruce. Det är kanske därför (eller, jag vet att det är därför) som vi också lugnt accepterar de alla outgrundliga drag han gjort på transfermarknaden nu innan säsongen som något som kommer bära laget framåt. Jag kan lova er att hade föregångaren Roy Keane gjort samma drag hade det vilat en ångest av episka proportionen i våra arma bröst just nu.
Det började med att stjärnan, giganten och mittfältspolisen Lorik Cana lämnade laget för spel i turkiska Galatasaray. Det gick så fasligt fort, jag hörde ryktet 2 timmar innan det bekräftades och skrattade då bort det som en löjligt infall av någon obskyr engelsk kvällsblaska – sen bekräftades det kort därefter. Cana vantrivdes aldrig i Sunderland men hade en hemlängtan i kroppen och den ska han uppenbarligen nämnt för Bruce som i sin vana trogen alltid ser till spelares bästa och accepterade budet från den turkiska storklubben. Samma klubb ska dessutom lira i Champions League vilket gjorde det ännu mer attraktivt för Cana att sticka. Cana hade börjat briljant under föregående säsong på SoL. Briljansen dalade dock och även fast han bara spelade hyfsat framemot slutet på säsongen så gav han ändå mersmak inför framtiden, vilket gör att jag kommer sakna honom. Jag är trots detta inte lika säker på att laget kommer göra det rent taktiskt.
… För i samma veva som Cana drog från klubben hade Sunderland gjort klart med det paraguayanska mittfältsesset Riveros, som med samma spelstil som Cana nog kan fylla luckan efter giganten. Dessutom besitter Riveros kvalitéer i passningsspelet och i skotten som Cana aldrig riktigt var nära vid. Vad som är bra med Riveros med är att han behärskar spel ute på kanterna vilket bådar gott för den relativt tunna trupp vi fortfarande har.
Riveros är nu också den övergången vi förmodligen vet mest om. I övrigt har vi nämligen fått in komplement till vårt lag som varit mer obskyra för oss i Europa. Marcos Angeleri, en argentinsk ytterback ska bli den som ska fylla hålet efter Alan Hutton, som efter lån från Tottenham aldrig återvände till Sunderland sen. Inte för att han inte ville, utan för att transfersumman blev för dyr – spekuleras det. I sanningens namn vet vi väldigt lite om denna argentinare. Han var på vippen att komma med i Argentinas VM-trupp – sägs det. Han ska ha varit briljant i sitt argentinska lag Estudiantes La Plata – sägs det, och kommer bli en rejäl tillgång för Sunderland i år – sägs det. Är man orolig för att man inte vet något? Inte det minsta, man är lugn, för Steve Bruce är lugn och med facit i min högra hand så är det ingen underdrift att säga att Bruce verkar ha ett öga för den sydamerikanska marknaden. Det vet man från hans tid i Wigan där han gjorde det ena sydamerikanska fyndet efter det andra.
Vidare anslöt Ahmed Al-Muhammadi till klubben. Han ska också vara bra – sägs det. Han kommer spela på yttermittfältet, vilket nu är vår tunnaste lagdel (näst efter vänsterbacksplatsen). Vi har också värvat den belgiska målvakten Simon Mignolet. Jag har sett han rädda en straff på youtube…sen vet jag inte mer.
Sist (nåväl, fram tills nu) anslöt Titus Bramble till klubben. Övergången väckte inte bara oro, utan också ilska. Titus är som vi alla vet en gammal Newcastlespelare och om inte det vore nog är han också känd för att bjuda på väldigt många tabbar i backlinjen som allt som oftast resulterar i baklängesmål. Jag skulle ljuga om jag nu skrev att jag inte var orolig för vad Bramble kommer hitta på i Sunderland. Jag är orolig, men absolut mindre orolig nu efter att ha sett Bruce skina som en sol på hemsidan när han bekräftar övergången med orden ”i´m delighted”. Bruce talar gott om Brambles fantastiska kvalitéer och fysik och säger att det var otroligt att vi fick han för det priset vi ändå fick han för. Så orolig, jo visst, men om Brunce är lugn, då är jag också lugn.
Spelmässigt sa jag förra året att det inte skulle gå så bra som många ändå trodde det skulle göra. Jag är besviket stolt över att jag hade rätt. Jag sa då att jag blir överlycklig om vi klarar oss över en 13:e placering . I år säger jag 9:a. I år tror jag verkligen på att vi kan slå oss in i topp 10 på allvar och sätta oss i respekt bland motståndarna. Storförluster som 7-1 och dylikt kommer inte finnas den här säsongen utan kommer istället stabiliseras. Jag hoppas också att vi i någon match mot någon nykomling hemma kommer spänna musklerna och bjuda på en utklassning.
MEN, det jag ser mest fram emot den här säsongen är att vi kan hälsa Newcastle tillbaka till PL. En säsong utan derby är, trots framgångar en tråkig säsong och jag kan inte vänta på att få möta de svart-vita på Stadium of Light eller SportsDirect.com@St.James´s Park igen! Jag hoppas självfallet på vinst i båda de matcherna, men när det gäller derbyn kan man aldrig vara säker. Trots det känns det – jag kommer svära här, så för er under 18 år så ber jag er stänga ner fönstret, eller att ni har en förälder nära till hands – JÄVLA skönt att för en säsongs skull kunna vara storebror som väntar uppe i Premier League på att skatorna ska ta steget upp så vi får tvåla till dem. Jag skriver detta med största respekt och försöker inte provocera, men efter år att ha varit den betydelselösa lillebrordern till de svart-vita känns det underbart att få byta plats.
Förstår ni nu hur jag menar med säsongen, den känns väldigt stabilt osäkert. (Vi har snygga dräkter med)
Jag kommer snart sluta – mycket för att jag inte har så mycket mer konstruktivt att skriva, men också för att klockan börjar smyga mot 2hugget . Jag ska dock sammanfatta resten av PL i mikroskopiskt korta drag.
Vinner: gör Manchester United.
Ut åker: Wolverhampton, Bolton och W.B.A.
Arsenal kommer att komma ur sitt vacklande skadefest och spela den bländade fotboll de så gärna vill.
Manchester City har en trevlig säsong till mötes o kunde man fnissa lite åt deras temporära motgångar förra säsongen kommer det bli svårt att hitta material till det nu.
Liverpool kommer inte kunna utföra några mirakel bara för att Hogdson har tillträtt som manager men vänta er ganska stora frön till vad som komma skall denna säsong. Väldigt smarta värvningar innan säsongen vilket här mycket mer än vad man kunde säga att Benitéz gjorde.
Håll ögonen på Aston Villa, de kommer bli en uppstickare. Håll också ögonen på Fulham, det kommer gå åt pipsvängen för Londonlaget.
Tack för mig och ta vara på er.
