Newcastle – Sunderland 5-1 – Pinsamt är bara förnamnet.
Hur man kan lyckas göra årtiondets sämsta match i ett derby mot argaste konkurrenten övergår mitt förstånd. Newcastle mördade Sunderland och tyvärr var det en inställningsfråga.
Det var en dag när Titus Bramble återgick till att vara …. Titus Bramble.
Det var en dag när Kevin Nolan gjorde allting rätt.
Det var en dag när Shola Ameobi inte gjorde allting fel.
Det var en dag när bollen studsade det ena lagets väg, just därför att de ville så mycket mer än det andra laget.
Det var en dag då blekfeta ölmagar frodades i takt med att målen rasade in.
Det var en dag när Steve Bruce visade hur feg han är genom att starta med en anfallare mot ett dussingäng.
Det var en dag när Phil Bardsley var bäst i Sunderland, vilket säger en hel del om lagets insats i övrigt.
Det var en dag när man skulle vilja säga ”Skämmes tamejfan” på engelska.
Det var en dag när Storebror underskattade lillebror så till den milda grad att siffrorna blev sinnessjuka.
Det var också en dag när Newcastle spelade bra och med stort hjärta.
Nej, det är ingen mardröm. Det har hänt. Det finns inte ett skit vi kan göra åt det. Möjligen kan vi längta till ”returmötet” i Sunderland, då vi förväntar oss en och kräver en seger av de våra.. Säsongen är inte slut. I morgon vaknar man förhoppningsvis och har återfått tron igen, samt hittat ytterligare ett gäng dåliga ursäkter till varför det gick som det gick. Men idag känns det bara jobbigt och tungt. Man känner sig däckad. Golvad. Förnedrad.
