Reseberättelse Chelsea - Sunderland
Dagen är den 10 december 2011, jag har mitt släktkalas för att jag fyllde 25 fem dagar innan. Från släkten får jag i present en resa till London och biljetter till Chelsea-Sunderland. Min lycka är total. Äntligen ska ja få se mitt älskade SAFC.
Hela resan börjar på torsdags kvällen med att jag skulle sluta lite tidigare från jobbet för att hinna med tåget som gick klockan 21 från Halmstads Central. Den planen höll på att spricka då min sista kund drog över på tiden. 20.54 lade jag på luren och verkligen sprintade de 1500 metrarna till Centralen. Jag stiger på tåget och dörrarna stängs, pheeeeew. Tar tåget till Kungsbacka där faderskapet, som också är mitt ressällskap, hämtar upp mig. Hem till päronen och sen lite kvällsmat i magen. Min ömma moder har gjort mackor som vi ska ha på planet sen dagen efter.
Fredagen anländer klockan slår 07.30 och mina ögonlock flyger upp. Dagen är dagen som är dagen. En timma till avfärd och frukosten består av en gröt gjord på de fyra sädesslagen. Timman senare går färden mot Säve flygplats. Hela resan till flygplatsen som tar en timma ägnas åt att florera på nätet på olika Sunderlandsidor för att försöka hitta vilken pub vi ska till på lördag. Letande av olika ting kommer vara en genomgående punkt på resan kommer det visa sig. Väl framme vid flygplatsen glider vi genom säkerhetskontrollen. När vi kommit genom säkerhetskontrollen så ska vi införskaffa dricka till flygturen. Man kan ju inte äta goda mackor utan någon dryck. Tre stycken Mer köps. Det är nu som min noble far kommer på att vi har glömt smörgåsarna hemma i kylskåpet. Fredagen den 13 som det är så hoppas vi innerligt att detta var den enda otur som skulle infinna sig för oss under dagen.
Vi sätter oss i vänthallen vid bänkarna för att vila benen lite. Helt plötsligt märker vi att folk är på väg ut mot planet. Vi hade satt oss vid fel gate. Vid passkontrollen träffar vi på en Tottenhamsupporter och hans vän som också ska över Nordsjön för att se fotboll. Dessa två killarna har samma resrutt som oss under dagen. Väl på planet är det smockat. Ryanair har sina fördelar men även sina nackdelar märker vi, vi får sitta skiljda från varandra. Planet lyfter och jag somnar så fort vi lämnat kusten.
Klockan slår halv tolv svensk tid och utanför ser jag att vi flyger in över Englands kust. Halvtimman kvar tills vi landar på Stanstead bara. Som den fotbollstok och även arenatok är det svårt att dämpa min entusiasm när jag ser att vi flyger över Ipswich och jag ser Portman Road.
Klockan 11.03 lokal tid slår hjulen i marken, vi är på engelsk mark. Går av planet och nu känns det som att vi går halvvägs till London för att komma till passkontrollen. Köper biljett till Stanstead Express som ska ta oss Liverpool Street i London. Kommer på tåget. Dörrarna stängs precis bakom ryggarna på oss. Déjà vu från gårdagskvällen. Tåget tar en timma och när vi kommer fram till London känner jag hur trycket i min urinblåsa är väl högt för att det ska vara bekvämt. Hittar toa och uträttar mina behov. När jag dock ska in på toan och har betalat min trettiofem pence så märker ja att engelsmännen inte är som oss svenskar. När vi svenskar använder rulltrappor, flervalsdörrar och annat dylikt så tar ju vi högeralternativet, det sitter ju i ryggraden. Det fick jag dock erfara att det inte gör hos engelsmännen. Jag brakar rakt in i spärren och får alla blickar på mig. Fuckin’ tourist är det nog inte bara en eller två som tänker.
Circle Line/Gul linje är det nu som gäller. Efter ett par hållplatser kommer det på ett par gatumusikanter. Det börjar med någonting som låter som en irländsk folkvisa. Vardera låt tar en hållplats. När de presenterar låt nummer två säger det att det ska vara en svensk vals. Dock med en liten twist, E-Type goes to Siberia skulle det tydligen vara. Inte för att jag är någon musikexpert av rang men något svenskt var det i alla fall inte. Efter tre hållplatser hoppas sen dessa två spelmän av och turen fortsätter i lugnan ro. När vi kommer fram till South Kensington hoppar vi av för byte till District Line/Grön Linje mot Wimbledon. Dock tar vi denna bara två hållplatser då vi hoppar av East Brompton. Därifrån har vi bara fem minuters gångtur till hotellet som ligger i Eardley Crescent.
Nu är klockan halv två lokal tid när vi låser upp dörren till hotellrummet. Det första vi gör är att se till att vi biljetterna till morgondagens match ligger i det kuvert som vi fick i receptionen, det gör dem. Inga biljettproblem denna resa som jag har haft på andra resor.
Rummet är spartansk men vi har en vattenkokare och det finns pulverkaffe och mjölk. Så helt tomhänta på rummet är vi inte. Efter att vi har druckit varsin kopp med kaffe och vilat lite efter dagens resande så er vi oss ut för att lokalisera bästa vägen till Stamford Bridge som bara ska ligga tjugo minuters gång från hotellet. Detta skulle visa si stämma om vi bara hade gått rätt håll. Sensmoralen av hela denna resa är att jag inte ska bli guide. Jag går fel. Vi hamnade fem hållplatser åt andra hållet mot vad vi skulle. Vi hade bestämt oss att det kan ju vara trevligt att gå för att man ser ju mer då än om man åker tunnelbanan. När vi väl har kommit underfund med att vi var åt helsike fel var det bara att vända. När vi har gått hela den långa vägen tillbaka hittar vi den kyrkogård som ligger precis bredvid tunnelbanestationen och hotellet, Brompton Cemetery. Denna knatar vi genom och förundras hur stor den är. Här är minst tio tusen gravar och en del gravstenar är så vackra så man inte förstår handverket bakom dem. Kolla upp Brompton Cemetery på Google Earth så förstår ni hur stort det är. Väl genom kyrkogården är det bara att ta höger och sen är du framme efter fem minuter. Som den arenanörd jag är så blir jag förundrad över arkitekturen och över hur extremt annorlunda arena Chelsea FC har gentemot mot Halmstads BK som är mitt lag här hemma i Sverige. Jag och min far tar en runda utanför arenan och hittar deras shop. I går in och jag köper den obligatoriska halsduken som ska införskaffas för hemmalaget vars match man ser. Ja har så gjort på alla matcher ja har sett utanför Sveriges gränser och har nu samlat på mig sju halsdukar från olika klubbar. Manchester City, Liverpool, Hannover 96, Hamburg, Dortmund, Bochum och nu då också Chelsea. En samling som jag satsar på att utöka med många fler halsdukar. Framförallt en Sunderlandhalsduk står högt på listan.
Nu gällde det då att hitta en pub för morgondagen. Enligt de forum och hemsidor jag florerat runt på inför resa så har jag fått vetskapen om att det ska ligga en bortafansvänlig pub i anslutning till Fulham Broadway Mall. Denna pub hittar vi rätt fort, dock inte med det namn som nämnts men vår tanke är att namnbyte på pubar är ju inte ovanligt och den ligger på det ställe som den här puben ska ligga. Så vi nöjer oss med att vi har hittat morgondagens pub och beger oss nu in i Fulham Broadway Mall för att gå på en pizzeria som ligger där på andra våningen. Pizza Express hette stället och de tillhandahöll högklassiga pizzor och mycket god öl. Här avslutades dag ett.
Dag nummer två av tre ankommer till oss och idag är det match. Klockan åtta var de uppstigning och dusch. Ner till den spartanska matsalen för att äta en engelsk frukost. Har absolut ätit godare frukostar genom mina år. Osaltade ägg, fläsk som smakade galt och ett fruktansvärt osmakligt kaffe. Tur vi hade ”gott” kaffe på rummet. Efter att vi fått i oss godare kaffe på vårt rum så ör vi oss i ordning och ger oss ut för att hitta Craven Cottage. Jag sa ju att jag var en arenatok. Är man i närheten kan man ju lika väl gå dit och kolla på arenan. Dock kan jag säga att utan karta är det svårt att hitta i London. När vi gått, vad vi tror, helt fel så bestämmer vi oss för att gå tillbaka. Det skulle visa sig att när jag kollade upp hur vi hade gått så hade vi gått för kort. Vi var ett kvarter ifrån bara. Tillbaka mot Stamford Bridge för att sätta oss ned på en pub och grunda upp med jämlika rödvita. Detta skulle visa sig svårare än vad vi hade trott. Den pub som vi hade kollat upp dagen innan tog bara emot hemmafans och så var det med alla pubar i närheten av arenan. Vi frågar en publikvärd var jag som bortafan kan få i mig någon öl innan match. Ju längre från Stamford Bridge man kommer ju vänligare är de mot bortafansen är det svaret jag får till mig. Så jag och min far drar oss från Stamford Bridge för att hitta ett ställe att intaga vår öl på. 10 minuter från arenan hittar vi då en pub, dock utan bortafans men nu var jag törstig. Ölen beställs in och den dricks med glädje.
Med en och en halv timma kvar till matchstart drar vi oss tillbaka mot arenan. Med stolthet hänger min rödvita halsduk fram och vi går till vår ingång. Här börjar problemen. Jag blir stoppad av en publikvärd som säger att jag inte får komma in. Detta är en ”members only game” säger han. Jag säger, på ren instinkt, att jag blivit medlem i Chelsea bara så att jag kan se matchen. Publikvärden tar nu med oss till biljettkontoret. Väl där inne blir det en diskussion om varför jag inte ska få komma in. För pappa är det lugnt då han har Chelseahalsduk på sig men för mig ser det bra mycket värre ut. Det spelar ingen roll om jag gömmer min halsduk och lovar att jag kommer att sitta still på min plats resten av matchen. Detta går absolut inte då det finns folk som sett mig i rött och vitt och som har hört mig säga att jag blivit medlem i klubben bara för att få tillgång till biljett. Då jag är bortafan ska jag hålla till på bortasektionen enlig dem, punkt slut. De börjar ställa frågor om varför jag inte köpt min biljett dit. Bortasektionsbiljetter köps hos bortalaget, de går ej att köpa på plats. Efter förklaring om hur det är på svenska arenor så börjar de att fatta min situation. Jag frågar om jag kan få tillbaka min biljett. Det kan jag inte pga risken för att jag ska sälja den vidare. Jag säger att det är min biljett och jag får sälja den om jag vill. De säger att jag då kommer bli arresterad. Jag tar risken säger jag. Jag är i detta läge bedrövad. En publikvärd springer iväg. Vi får informationen att vi bara ska vänta tills han kommer tillbaka. Efter några minuter kommer han tillbaka. Utan att jag eller pappa fattar något så tar han av pappa halsduken. Min tanke i detta läge är att vi nu ska bli muddrade för att sen bli arresterade. Dock handlar detta om något helt annat. Pappa får inte ha sin blåvita Chelseahalsduk på bortasektionen säger de. Bortasektionen! Jag ska få se matchen med de mina. Glädjen är total.
Kommer in på arenan, det är inte så mycket folk men det gör inte ett smack då vi är på plats och vi ska få se matchen. Spelarna kommer in på planen för att värma upp och applåderna stiger runt Stamford Bridge. Arenan fylls mer och mer och spelarna går av efter uppvärmningen. Det är nu sista kvarten innan avspark som det verkligen fylls på med folk. Då vi alla vet hur matchen utspelar sig så tänker jag inte skriva så mycket mer än att vår ”käre” dansk fick ett x antal smädeord slängda mot sig under hela matchen. Matchen slutar och vi tar oss ut ur arenan. Ger pappa min rödvita halsduk och knäpper igen min jacka. Dags att införskaffa mig en ny Chelseahalsduk då vi fick plikta den förra för bortabiljetterna. Tillbaka till hotellet för att göra oss i ordning för kvällens middag.
Även denna kväll fick det bli italienskt i magen, dock mer exklusivt denna gången. Riktigt saftigt kött och härligt smakrik potatis. Ägaren till denna lilla restaurang är italienare och kan några ord svenska. Gott käk, god öl och trevlig personal.
Kommer tillbaka till hotellet runt 21. Slår på BBC1 där hela den engelska ligafotbollen sammanfattas. Uppdelat på två program där det första har hand om Premier League och det andra om de tre övriga ligorna i det engelska ligasystemet. I program nummer ett är det legendaren Gary Lineker som är programledare. Till sin hjälp har han experterna Alan Shearer och Alan Hansen. Klockan tjugo i ett på natten sen är det andra programmet slut. Det är detta som jag kallar grundlig genomgång av en ligaomgång. Synd att den svenska fotbollen inte har samma intresse om sig.
Sista dagen slår upp sina ögon för oss. Packning och frukost står först på schemat. Denna dagen får vi stekt korv som de glömt dagen innan. Fläsket smakade bättre också även om det inte var särdeles gott. Vid tjugo i elva var det då dags för oss att checka ut och bege oss hemåt Sverige igen. Tunnelbaneåkande till Liverpool Street och därifrån buss upp till Stanstead. Dock är det inte det lättaste att hitta vart bussen skall gå från. Efter lite hattande hit och dit så tror vi att vi har funnit rätt buss. Detta skulle dock visa sig helt fel då den biljett som vi köpt inte gällde för denna bussen. Istället för att betala £8 för bussen så hade vi istället betalat £23, samma pris som för tåget. Blir hänvisade till rätt buss och tar oss nu norrut mot flygplatsen. Vårt plan hem lyfter sen 18.00 och landar hemma på Säve 20.50 lokal tid. En helgs resa var nu över och jag planlägger redan för att åka över igen.
Come on U Lads…
