Tottenham har redan värvat tillräckligt
Många Tottenham-supportrar är idag besvikna för att den egna klubben inte värvade någon anfallare till klubben under transferfönstret sista dag (31 januari). Frågan som supportrarna ska ställa sig själva: ska man handla till vilket pris som helst och hade man nöjt sig med vilken anfallare som helst?
Transferfönstrets sista dag och ryktena gjorde gällande att Tottenham försökte ännu en gång (fjärde transferfönstret i rad) med att värva anfallaren Leandro Damiao som gjorde stor succé i OS i London för sitt Brasilien. Desto trögare har det gått för brassen sedan dess, ungefär i paritet med Tottenhams samarbete med Internacional i Brasilien: mycket snack och lite verkstad. Var Damiao rätt spelare för Tottenham och var priset rätt? Andra spelare som klubben kopplades samman med i januari var Alvaro Negredo, David Villa, Gary Hooper, Lisandro Lopez och Bafètimbi Gomis. Det spelade ingen roll vilken anfallare som omnämndes eftersom supportrarna delas i två läger oavsett.
Vad vill vi och vad behöver vi?
Vi kan börja med att titta på vad Tottenham behöver. En ny toppmodern träningsarena kan vi bocka av – den är klar och i drift. Nu närmast behöver klubben en förbättrad matcharena. Planerna är att en sådan ska stå klar säsongen 2016. Detta inkluderar köpcentrum, hotell och en hel del nya arbeten i lokalområdet. Arenan och tillgängligheten kommer att generera fler arbeten på sikt och området kommer inbringa pengar och locka ytterligare finansiärer, eller sponsorer om man så vill. En matcharena med plaster på en bit över 50.000 kommer innebära ökade intäkter och sponsorer med flera miljoner pund. Varumärket Tottenham kommer bli starkare – än starkare – och de ökade intäkterna sett till en hel säsong kan innebära skillnaden för att kunna värva spelare som i dagsläget är precis utanför klubbens ekonomiska ramar. Så långt så bra.
Vad behöver klubben under tiden innan år 2016:s bokslut redogörs och nya ekonomiska möjligheter öppnar upp sig? För det första behöver man etablera sig i toppskiktet av Premier League. Där är man redan idag och klubben har Harry Redknapp att tacka, samt laget han förfogade över och hans skicklighet i att ta fram det bästa ur varje enskild spelare. Eller åtminstone de som inte hamnade i frysfacket. Blir man topp fyra och spelar Champions League-spel kan man kanske behålla sina dyrgripar såsom Gareth Bale. Hamnar man strax utanför denna penningstinna turnering i Europa kan man tvingas sälja en och annan stjärna, vilket inte minst klubbens historik vittnar om. Inte alltid av ekonomiska skäl utan för att spelaren själv önskar mäta sin talang och sitt kunnande med Europas bästa och finaste.
Den stora risken Tottenham löper efter säsongen 2012/13 är att förlora Gareth Bale om klubben återigen missar möjligheten till spel i Champions League. Det ryktas om fantastiska summor för Bale och intressenterna är en handfull stora klubbar med ekonomiska muskler. Gissningsvis hamnar Bale utomlands om ett sådant scenario förverkligas. Klubben skulle då ha pengar att exempelvis infria affärer i stil med den som sprack för mindre än 24 timmar sedan: Leandro Damiao.
Leandro Damiao – till salu?
Tottenham har länge jagat brassen som gjorde succé i somras under OS. Då nämndes summor uppemot 24 miljoner pund. Två år tidigare hade Tottenham bjudit mellan 13 och 15 miljoner pund, men affären uppgavs ha spruckit för att tredjepartsägarna hade önskat bättre betalt redan då. En del vill gärna tro att ordförande Daniel Levy är ute och försöker handla en spelare som Damiao i sista stund. Det låter oförnuftigt och ologiskt att en sådan skicklig affärsman som Levy och som dessutom stött på hinder två år i rad väljer att försöka ro hem årtiondets svåraste affär på mindre än ett dygn. Det är nog mer sannolikt att man försökt med denna affär en längre tid och när samtliga dörrar till andra valmöjligheter stängts valde Levy att åter försöka locka till sig brassen, i kanske ren och skär desperation. Däremot agerande man inte efter denna desperation.
Tidigt i januari stod det klart att man tittade på anfallsalternativ nu med Jermain Defoe på smärtstillande och med Emmanuel Adebayors deltagande i Afrikanska mästerskapet. Av de olika uttalanden som gjorts av andra klubbar (Sevilla, Lyon m.fl) verkar det som om Levy helst ville låna in en anfallare med köpoption efter säsongen. Kanske ville man säkerställa genom lån – som man faktiskt gjorde med Adebayor – att det verkligen fungerar innan man gör en permanent affär. Här fick man alltså nobben av flera klubbar. Detta beror mycket på att Tottenham inte önskade sig en spelare ur form och utanför startelvan. Trodde man då verkligen att man kunde få låna in en spelare i januari som faktiskt använts i andra klubbar under pågående säsong?
Och när det pratas form måste man nämna att Damaio inte gjort mål sedan i september och gått mållös av planen sedan dess ända fram till att ligan upphörde för hans del i december månad. Damiaos nuvarande form kan ifrågasättas och med blott fem ligamål sedan OS i somras måste man också ifrågasätta om de 13 miljoner pund Tottenham ryktades bjuda för en spelare som inte prövats i klubbsammanhang i Europa är värd så mycket mera än dessa 13 miljoner – just nu med nuvarande form.
Netto: 64.460.000 pund
De som hävdar att Tottenham inte värvat och att André Villas-Boas inte fått den uppbackning av ledningen och i synnerhet av ordföranden Daniel Levy är ganska fel ute. Tittar man på Tottenhams utgifter i spelarköp sedan sommaren 2012 hamnar slutsumman på nästan fantastiska 65 miljoner pund. Och många av dessa spelare har varit riktiga fynd.
Vi tittar närmare på vilka spelare de knutit till sig och för vilka summor:
Emmanuel Adebayor (5,632,000), Jan Vertonghen (11,000,000), Hugo Lloris (11,088,000), Moussa Dembèlè (16,720,000), Clint Dempsey (6,600,000), Gylfi Sigurdsson (8,800,000), Ezekiel Fryers (3,080,000) och Lewis Holtby (1,540,000).
Självklart med utgifter på närmare 65 miljoner pund kan man inte annat än påstå att både klubb och ledning gjort en rejäl satsning för att hålla Tottenham bland de fyra främsta i ligan. Adebayor har fått utstå en en del kritik för sviktande form – hans skadeproblem och en missad försäsong glöms ibland bort i sammanhanget. Defoe får kritik trots sina tio mål och tre assist på 23 starter i år när han av många var uträknad redan innan säsongen. Defoe är i behov av en lekkamrat och denne har nu anlänt och han heter Lewis Holtby.
Myntets två sidor
En annan utskälld spelare är Clint Dempsey. Amerikanen har hunnit med fem mål och tre assist trots anpassning till en ny klubb och med blott 14 starter i bagaget. Dessutom går det att skönja att amerikanen börjar hitta rätt igen. Han fick utstå mycket kritik i den senaste matchen för sin bristande bollmottagning, men han var inget undantag i den matchen. Var det någon som borde fått godkänt i den matchen? Holtby gjorde en imponerade debut de sista tjugo minuterna när båda lagen verkade slutkörda (?) – inte desto mindre imponerande för det – och Gareth Bales solorush och kvitteringsmål får också godkänt. Bale har också i år utstått kritik och ändå har han redan hunnit göra fler mål än hela förra säsongen, tio i år mot nio förra året.
Vad är det supportrarna egentligen begär? Visst vill alla lag ha en toppforward som gör över tjugo mål per säsong, men hur rimligt är det önskemålet egentligen? Att hitta en anfallsduo som gör över tjugo mål tillsammans är väl mer rimligt om man inte har råd att knycka anfallsess från sina värsta rivaler som de tre övriga lagen som placerar sig högre i tabellen än Tottenham kan göra. Problemet i dagens Tottenham är att man spelar med en ensam forward (4231-uppställning) vilket ställer högre krav på att yttrar söker sig in i boxen, samt att de offensiva mittfältarna ger understöd. Slår man exempelvis ihop Defoe med de båda yttrarna Bale och Aaron Lennon blir det sammanlagt 23 mål. Inta illa för ett lag som kritiserats för att ha svårt att göra mål två tredjedelar in i säsongen.
Det är väl egentligen inget stor debatt när det gäller att utse vem av spelarna som supportrarna helst ser som sin ensamme anfallare i detta 4231-system: Emmanuel Adebayor. Problemet för togolesen har varit i en missad försäsong och sedan efterhängsna skador. Det har bara hunnit bli nio starter och fem inhopp för Adebayor i år och två gånger har han skrivits upp i målprotokollet. Det är inte godkänt, men om han håller sig frisk kanske han återvänder från Afrikanska mästerskapet med ny inspiration och ambition. Under tiden får klubben hålla till godo med en Defoe som spelar på smärtstillande och en Dempsey som ännu väntar på sitt ”riktiga” genombrott och uppskattning av de egna supportrarna.
Tysk kvalité stavas Holtby
När den defensive kuggen Sandro – höstens spelare i Spurs - skadades har laget inte vunnit en match sedan dess. Förvisso är man alltjämt svårslagna, men den kraft brassen stod för på mittfältet och som innerligt saknas, krävs det nu något helt annat för att väga upp saknaden. Och det är inte ännu en defensiv kugge eller att kräva att hans ersättare Scott Parker inte försöker spela fotboll mellan sina precisa tacklingar och uppoffrande lagarbete. Vad som behövs är fler kreativa fötter, ett större kreativt sinne och någon med en djärvhet White Hart Lane publiken inte sett sedan en viss Rafael van der Vaart vann publikens gunst. Svaret fyndade man för halvannan miljon i Tyskland och han heter Holtby.
Tidigare år kunde Defoe kliva av planen som den spelare med flest offside-blåsningar i matchprotokollet. Nu är det sällan anfallaren blåses av för offside. Ingalunda för att han är på rätt sida, för det är han sällan när han tar sina genvägar bakom försvaret, men han löper sällan på djupet. Anledningen till detta är inte ett förbättrat spelsinne eller anpassning till AVB:s spelidé, utan helt enkelt för att ingen slår dessa djupgående passningar. I senaste matchen (1-1) mot Norwich slog defensive kuggen Parker fler djupledsbollar än den som köpts in för nästan 17 miljoner pund för att göra just detta: Moussa Dembèlè.
Det går aldrig att luckra upp ett motståndarförsvar enbart med sidledspassningar. Förvisso är sidledspassningar ett inslag som behövs, men det främjar bara laget till en viss del när det gäller att flytta och byta positioner, tvinga motståndarna till det samma för att hitta ytor och luckor i deras försvar, och när detta görs att helt enkelt spela bollen på djupet antingen direkt eller via en kant för att få till ett inspel eller ett inlägg. Mål görs i och omkring straffområdet och inte tio meter från mittlinjen med sidledspassningar. Bollinnehav ger fördelar, men inte per automatik mål.
I och med Holtbys ankomst och hans förmåga att behandla bollen på ett eller två tillslag får laget in ännu en dimension i sitt anfallsspel: tempo. Detta tempo blir nödvändigt mot låga försvar och det är en förutsättning för att nyttja sina egna styrkor: Bales och Lennons snabbhet. Svaret på frågan vad AVB ska göra i Sandros frånvaro stavas inte en ny defensiv kugge eller en ny dyr oprövad anfallare i Premier League, det stavas H O L T B Y.
