- -
Spurs - Arsenal 1-1
Tottenham fick bara oavgjort i mötet med Arsenal. Efter en riktigt bra första halvlek som gav Spurs 1-0, kom Arsenal tillbaka i andra och kunde kvittera.
Det heta London-derbyt var på förhand ganska öppet. Tottenham låg tre poäng före Arsenal inför matchen, och skulle så göra även efteråt. Matchen inleddes i ett väldigt högt tempo vilket passningsspelet blev något lidande av. Tottenham tog ganska snart kontroll över händelserna och Arsenal kom sällan in på offensiv planhalva med bollen i behåll. Hemmalaget utövade ett extremt aggressivt försvarsspel över hela planen vilket förstörde Arsenals försök till spel. Under första halvlek var det klasskillnad mellan lagen.
En starkt bidragande orsak till Tottenhams spelmässiga övertag var Teemu Tainio. Finländaren som redan har hunnit bli älskad av supportrarna var den som skulle ersätta Edgar Davids. Martin Jol valde således att fortsätta med tre centralt inriktade mittfältare och bara ha Aaron Lennon som renodlad yttermittfältare. Tainio som har hållit på Tottenham sedan barnsben var väl medveten om att det var en mycket speciell match som väntade då han klev in på White Hart Lanes gräsmatta på matchdagen. Tainio var också den som ledde det aggressiva försvarsspel som Tottenham visade upp. Han jagade boll över hela planen, och det skulle inte dröja länge innan tålamodet tröt hos frustrerade motståndare. Först var det Mathieu Flamini som fult tacklade den finska hjälten, och domaren kunde inte göra annat än plocka fram det gula kortet. Mot slutet av halvleken var det Sol Campbells tur att markera mot Tainio. Judas placerade med våldsam kraft en armbåge rakt i ansiktet på Tainio, och det var inga små mängder blod som färgade finländarens tröja röd. Alla som minns då Mido lekte Stålmannen mot Chelsea kan själva reflektera över det orimliga i att Midos fula men ofarliga spel gav rött kort direkt, medan Campbell inte ens fick frispark emot sig då han utdelade den mest skadliga formen av armbågar.
Ett aggressivt Tottenham hade alltså ett starkt grepp om matchen inledningsvis. Efter 17 minuter kom Paul Stalteri i ett mycket bra läge, men då blåste domaren frispark för Spurs i ett klart sämre läge. Detta var andra gången på tre minuter som domaren blåste av Tottenham när laget hade ett bra läge, bara för att ge frispark åt Spurs. Uppretade Spurs-fans fick finna sig i att bänka sig för en frispark. Men snart skulle domarens felaktiga beslut vara glömt, och eufori ta över sinnesstämningen. Michael Carrick slog nämligen en bra frispark som Ledley King med en perfekt nick kunde förpassa in i mål.
Efter målet närmast utökades Tottenhams spelövertag. Ett par bra skottförsök av Carrick och Jermaine Jenas kunde mycket väl ha resulterat i en utökad ledning mitt inne i halvleken. I första halvlekens slutskede hade Jenas ytterligare en bra chans som kunde ha givit mål. Jermain Defoe snurrade upp ett par motståndare inte långt ifrån hörnflaggan, och spelade in bollen efter marken parallellt med kortlinjen. Framför målet dök Jenas upp, men han var lite nätt i rörelserna och valde att försöka peta in bollen i mål istället för att ha gått in mer rejält och forcerat in bollen. Tottenham fick nöja sig med 1-0 i halvtid, även om det mycket väl kunde ha blivit fler mål framåt. Arsenal å andra sidan hade i princip inte skapat någonting, utan Tottenhams försvar tog enkelt hand om alla försök att hota Paul Robinson.
I andra halvlek hände någonting. Arsenal flyttade fram positionerna samtidigt som Tottenham föll tillbaka. Arsenal fick därför större ytor att spela på och Tottenhams aggressiva försvarsspel blev lidande av dessa ytor. Dessutom var det tydligt att en spelare som Tainio började ta slut, men han ignorerade detta in i det sista och försökte fortsätta spela som om han hade alla krafter i världen.
Inledningsvis i andra halvlek var det dock inga akuta problem för Tottenham. Arsenal kunde inte skapa något, och det var istället Tottenham som var nära att göra andra halvlekens första mål efter en timme av matchen. Defoe undvek snyggt det utsträckta benet inne i Arsenals straffområde, och istället för att falla gick han på eget avslut. Jens Lehmann kunde dock rädda med foten, och i efterhand kunde jag inte låta bli att svära över Defoes val att aktivt undvika att få den där straffsparken.
Efter detta fina läge för Spurs att avgöra matchen så började även Arsenal att skapa målchanser. Robin van Persie sköt efter 67 minuter av matchen ett ganska bra skott från straffområdeslinjen, men Robinson kunde rädda. Efter 76 minuter drog Paul Stalteri på sig en onödig frispark då han gick in alldeles för hårt i en felvänd och stillastående Jose Antonio Reyes. På den efterföljande frisparken kvitterade Arsenal. Hade det inte varit för Stalteri hade Robinson aldrig missat utboxningen, och hade det inte varit för Jenas mycket svaga markeringsspel hade ingen lagt Robinsons miss på minnet. Men Robinson misslyckades att få bort bollen tillräckligt, och bollen gick till en helt fristående Pires som kunde spela in den i öppet mål. Pires var smart och stod kvar då frisparken slogs medan övriga spelare, inklusive Jenas som alltså i utgångsläget markerade Pires, rusade mot mål. Vis av erfarenhet, eller om det bara var av ren slöhet, stod Pires i den yta där många andrabollar naturligt hamnar. Eftersom det är lätt att döma Robinson för målet står han i fokus för mångas kritik för hur målet kom till, men det fanns många syndare i den inträffade situationen.
Ett alternativt sätt att skylla poängtappet på är att se på vad som faktiskt hände i andra halvlek. Arsenal flyttade fram medan Tottenham föll tillbaka, och avstånden mellan mittfältet och anfallet blev större än i första halvlek. Eftersom Arsenal har många års erfarenhet av att möta lag som backar tillbaka och har det taktiska kunnandet hur man spelar mot ett sådant försvar kunde Arsenal skapa sig ytor, allt medan spelarna i hemmalaget tröttnade av det ursinniga tempo de hållit från start. Tottenham behövde andrum, och för att skapa sig detta slogs bollen bort så långt som möjligt i meter, men inte i tid. För att skapa sig andrum är sällan den förlösande långbollen särskilt effektiv, eftersom bollen snabbt är tillbaka. För att vinna tid måste bollen hållas inom laget, men detta var det ingen som klarade av under den kritiska perioden under andra halvan av andra halvlek. Att någon tillslut gör ett misstag är nästintill oundvikligt, och att spela på detta sätt är därför inte hållbart. Nu blev det Robinson som fick ikläda sig rollen som syndare, men det kunde lika gärna ha varit den extremt duktiga lagkaptenen King som stått för det avgörande misstaget.
Efter Arsenals kvittering hade bortalaget faktiskt även chansen att ta ledningen, men så långt gick det som tur var inte. Det hade varit oerhört tungt att förlora denna match, då redan oavgjort nästintill kändes som en förlust. Matchen som helhet visade väldigt tydligt det som vi redan vet. Tottenham är idag väldigt nära att åter bli ett topplag på riktigt, och inte bara för några omgångar under seriens inledning. Det är tydligt att klubben har något på gång, och detta var inte den enda chansen att besegra Arsenal som Spurs kommer att få den närmaste tiden. Att vara besviken efter en poäng mot Arsenal, det känns ändå ganska bra. Jag kan vänja mig vid att Arsenal på allvar ska frukta mötet med Tottenham, inte för att det är ett hett derby, utan för att Tottenham är ett riktigt bra lag.
