Lagbanner

Sherman topp 5 - Det bästa med Charlton-matchen

Tottenhams vinst mot Charlton var den första Spursseger jag har sett live på White Hart Lane. Med andledning av detta handlar denna veckas lista om de fem saker som jag tyckte var bäst med matchen.

Givetvis är det absolut bästa med matchen att Spurs vann och fick med sig tre viktiga poäng, men eftersom det är så uppenbart, så bortser jag från detta. Istället fokuseras listan på de saker som jag högst personligen tyckte var allra roligast, skönast eller helt bäst från matchen. En del roliga händelser som mitt möte med maskoten Chirpy får tyvärr inte plats på listan. Det får inte heller Charltonfanset i grön tröja som i början av matchen höll låda, men till slut tystades av Spursfansen med sången ”Who’s the w*nker in the green?”. 


Sherman topp 5 – Det bästa med Charlton-matchen 


5. Paul Stalteri
Jag har tidigare var en ganska stor Stalteri belackare, och tyckt att han tillför alldeles för lite offensivt och samtidigt inte känns klockren bakåt. På senare tid har jag dock börjat vackla något i min tidigare så bergsäkra åsikt. Efter matchen mot Charlton har jag insett att jag hade fel. Visserligen är inte Stalteri världens bästa högerback, men han håller mycket god Premier League. Hans försvarsspel är visst bra, och hans offensiva är inte alls så dåligt som jag tidigare trott. Kanske var det så att Stalteri kändes mycket sämre offensivt för att den oerhört offensiva vänsterbacken Young-Pyo Lee spelade på den andra kanten? Sanningen är nog kanske inte riktigt så enkel, men en kombination av det samt att Stalteri har utvecklats känns som en rimlig förklaring.

4. Jermain Defoes 1-0-mål
På mina tre tidigare matcher har jag bara sett ett ynka Tottenhammål (Les Ferdinand mot Everton 2001), så när jag nu fick se Defoe göra mål tidigt i matchen blev jag oerhört glad. Självfallet blir man alltid glad när Spurs gör mål, men detta mål kändes mer än ett vanligt mål för Tottenham. Att man satt runt fem meter från målet gjorde att man verkligen kände att man var delaktig i målet. Konstigt vore väl annat. När man sedan fick spelarna krama om och gratta varandra på så pass nära håll var även det en stor upplevelse.

3. Stämningen på White Hart Lane
Inför denna match såg jag till att försöka få biljetter på South Lower, för att själv kunna deltaga och bidra till den grymma stämning som är på White Hart Lane. Sagt och gjort och under matchen fann mig sig själva sjunga med på riktigt i de sånger som man så ofta brukar sjunga för sig själv. ”We’ve got Ledley at the back”, ”Jermain Defoe, he’s a yiddo” och ”I love Martin Jol, Martin Jol Loves me” var bara några av de sköna ramsor som man sjöng med i under matchen. Dessutom är det ju även alltid kul att håna motståndarna, och denna gång var temat givet. ”There’s only one Danny Murphy” sjöngs ett antal gånger till Charltonfansens förtret.

2. Paul Robinson
Om en spelare har varit mycket duktig i Tottenham gillar jag honom. Om en spelare säger att han trivs mycket bra i Tottenham gillar jag honom. Om en spelare skriver ett sjuårskontrakt med Tottenham gillar jag honom. Robinson har gjort allt detta, och givetvis gillar jag honom väldigt mycket. Fast det var först i söndags som jag insåg att han är en av mina absoluta favoriter i Spurs. Maken till respekt för lagets fans var det länge sedan jag såg. Många spelare säger att fansen betyder mycket för dom, men Robbo visar det i handling. Det började med att Robinson sekunderna innan matchstart sköt upp reservbollen högt upp på läktaren till fansens stora jubel. När bollen kom tillbaka gjorde han samma sak, och fansen jublade ännu lite mer. När så bollen kom ner igen sprang bollkallen fram och undrade om Robbo vill göra det igen, men då fick det räcka. Under själva matchen sjöngs ”England’s number one” (självfallet riktat mot Robinson) med jämna mellanrum, varpå han varje gång vände sig och applåderade fansen på den södra läktaren. Det som dock utan tvekan var det mest härliga Robbo gjorde var när fansen vid ställningen 3-0 sjöng ”Robbo, what’s the score? Robbo, Robbo, what’s the score?”. Efter en stunds sjungande vände sig Robinson om och formade en nolla med pekfingret och tummen medan han höll upp resterande tre fingrar på handen. Efter det kunde jag inte göra annat än att älska honom.

1. Jermain Defoes 3-0-mål
När Jermain satte hans andra och Spurs tredje mål precis i början av andra halvlek blev jag glad och samtidigt oerhörd lättad – äntligen skulle jag få uppleva en Spursseger! Efter att tidigare ha sett två förluster (Leicester 1999 samt Newcastle 2002) och en oavgjord (Everton 2001) miströstade jag och började nästa på allvar undra om jag inte var en jinx för Tottenham. Men när Defoe satte den underbara trean försvann dessa tankar på en sekund och glädjen över att äntligen få se mitt älskade Tottenham på plats började infinna sig. Inte ens en sådan sak som att jag slog i knäet rätt mycket när jag hastigt reste mig vid målet (stolarna är nog inte lämpade för personer med långa ben som inte är vana att sitta still på matcherna) kunde grumla min glädje. Denna dag var min och Tottenhams!

Shermanjacobrosander@gmail.com2006-02-10 15:00:00
Author

Fler artiklar om Tottenham