Förbjuden kärlek
Doc. Ginger Pelé. Gary Doherty. Det känns otroligt bra att inleda sin nya karriär som krönikör på White At Hart med att bombardera med dessa vackra namn. Den någorlunda insatta spurssupportern vet att alla tre äro ett. En helig, tunnhårig och rödflammig treenighet som med god marginal intagit en ohotad position som detta årtusendets hittills mest kontroversiella ingrediens bland Tottenham Hotspurs spelarmaterial.
Ett par utmanare, främst Atouba från förra och Rasiak från denna säsongen, har startat ganska bra, men deras sejourer i vår klubb blev alldeles för korta för att de ska ha en chans att på allvar utmana the one and only.
Doc.
Ginger Pelé.
Gary Doherty.
Dessutom… ingen av dem har i närheten av den glödande karisma Doc (aka Ginger Pelé aka Gary Doherty) besitter. Jag kan fascineras multimum maximum av den märkliga uppenbarelse den stora rödhåriga irländaren med den gigantiska näsan faktiskt är. Han ser inte ut som en fotbollsspelare i Premier League (vilket han ju inte heller är nuförtiden, men ni hajar) och när man såg honom spela så gav hans bollbehandling inte en ett skäl att omvärdera det intrycket.
Jag älskade Doc. Jag älskade Ginger Pelé. Jag älskade Gary Doherty. Rättelse: Jag älskar fortfarande den heliga irländska treenigheten. Framför allt hans sista säsonger i Spurs resulterade i enormt mycket ilska, hån, frustration och uppgivenhet på diverse forum för fans av de liljevita. Jag skulle till och med kunna påstå (även om det gör mig bedrövad) att det fanns dom som på riktigt hatade honom. Likt en Sven Dufva stod jag ensam på bron och kämpade för den stornästas sak (så kändes det i alla fall) och jag letade med lupp efter misstag som hans backkollegor gjorde för att bevisa att DGG (Den Gode Gary) minsann inte var ensam om att göra bort sig. De gånger (och de var alldeles för frekventa) han totalklantade sig med mål för motståndarna som resultat, var det dubbla smällar jag fick ta. Förutom det uppenbara, ett mål i baken, visste jag att jag skulle få ett helvete med att försvara DDG i debatten efter matchen. Men jag stod på mig. Jag visste ju att jag kämpade för det goda.
Doc.
Ginger Pelé.
Gary Doherty.
Ni förstår, jag var så säker på att jag hade rätt. DDG skulle blomma ut till den superback jag bestämt att han skulle bli första gången jag såg honom i Spurs (vilket förmodligen är en lögn eftersom jag med all säkerhet hade min första erfarenhet av honom när han agerade anfallare, men det skiter vi i), och jag längtade så efter den dagen då jag skulle triumfera med så många ”vad var det jag sa” jag kunde få ur mig. Jag tror till och med att jag en gång hävdat att han var ett större löfte än Ledley King.
Man skulle kunna undra varför.
Förmodligen för att det varit poesi om jag fått rätt. DGG var som den rödhåriga tjocka killen på skolgympan, som trots sin överdimensionerade näsa inte fick glasögonen på plats och vars bristande koordination fick honom att snubbla omkull ett par gånger bara på uppvärmningen. Allt ackompanjerat av klasskamraternas råflabbande. Det hade varit så coolt om den killen hade fått blomma ut och avgöra finalen i skol-DM (som vi för övrigt förlorade mot Apladalsskolan om jag inte minns fel). Det gjorde han inte. Och Doc aka Ginger Pelé aka Gary Doherty är vad jag har förstått en utskälld spelare i The Championship den här säsongen.
Och jag… ja, jag försöker påskina att jag minsann alltid har trott på King, men nästa gång ni hör mig säga eller ser mig skriva det, påminn mig då om att jag hade en annan kärlek för inte alltför länge sedan.
Doc.
Ginger Pelé.
Gary Doherty.
