Vi har nummer sju
Wir brauchen keinen Beckham, wir brauchen keinen Vieri, wir ham die Nummer 7, unsern Paul Stalteri!
Om Werder Bremens fans skulle bestämma, så skulle dom säkert gladeligen ta tillbaka Paul Stalteri. Hos Tottenham är hans närvaro desto mer ifrågasatt.
Jag är ju så enögd så det inte är klokt i frågan, i och med min tidigare kritik av honom, bland annat här på WAH: s forum. Många tycker att hans misslyckade brytning och efterföljande shoppingrunda på läktaren mot Chelsea var ett magstarkt misstag, då hade liksom bägaren runnit över. Min bägare rann över redan i första halvlek, då han bokstavligen tog emot en långboll på läppen. En Chelseaback slog en lång boll mot Tottenhams straffområde. Stalteri missbedömde antagligen bollbanan så bollen träffade honom i ansiktet och gick vidare till en Chelseaspelare i ytterst olämpligt läge. Det var ett av alla dom lägen där Stalteri gett mig ett desorienterat och stressat intryck.
Sen är det ju så att ju närmre eget mål man kommer desto mer märks missarna. För att det ska bli balans i kritiken så finns det dom som menar att Robbo, King och Dawson också tabbar sig. Visst är det så.
Men hur många upprörda röster hörs över deras misstag? Vad beror det på? Jag är inte dummare än att jag inser att en spelare som Robbo kan bli "immun" mot kritik när han efter en match sparkar ut signerade matchbollar till fansen helt på eget initiativ. Vem älskar inte en duktig målvakt, som ser ut som en stor nalle, som införskaffar matchbollar på eget bevåg, pumpar upp dom hemma, signerar dom, och sedan tar med dom till en hemmamatch för att ge bort dom till fansen? Kanske är det så att Robinson köpt sig fri från kritik, oavsiktligen eller inte?
Men vad har det för samband med kritiken mot Stalteri? Är vi ett gäng kanada-hatare som bara kommer fram så fort Styltan sätter en fot fel? Kommer vi hålla käft om Carrick gång på gång gör motsvarande missar? Jag kan svara med gott samvete på samtliga frågor, det tror jag dom flesta inser. Jag har kritik mot många spelare, så det räcker och blir över. Faktum är att om ni listar hela truppen så ska jag upplysa er om vad varenda en av dessa spelare kan bli bättre på..
Men för alla dom tavlor vår målvakt gjort sig skyldig till har han gjort ungefär 3478 fantomräddningar. Jag förlåter honom. Stalteri var på väg mot nåd. Hade hans förskräckligt vackra långskott mot Leicester lett till en renässans för Champions League-Stalteri, Werder Bremens kanadensiske ikon, så hade allt varit förlåtet, men nu ville ödet annorlunda.
Samtidigt måste vi inse att Stalteri och Kelly är dom enda alternativen vi har, och som besökare på White Hart Lane skulle det ALDRIG falla mig in att bua en spelare. Ingen spelare blir bättre av det, som ungdomstränare vet man snarare innebörden av uppmuntran. Skulle jag möta Stalteri i en mörk gränd så skulle jag – förutom att bli rädd för ”Zeke” (han kallas så av en kompis till mig) – applådera hans kamplust och framför allt fråga vad Jol ger honom för instruktioner.
Ni såg själva vad som föregick Gallas snygga mål i matchen mot Spurs. Stalteris konformade fot blev träffad av en boll som studsade till Gallas. Kommer ni ihåg i historien om Pekka som körde bil, och vägen som svängde, men inte Pekka? ”Pekka” Stalteri illustrerade historien finfint när Gallas svängde och Stalteri inte gjorde det.
Stalteri har diskuterats intensivt spursfansen emellan. Egentligen tror jag att 90 % av fansen är överens, samtidigt som parterna i diskussionen egentligen pratar om olika saker. Min övertygelse är att nio av tio fans hellre skulle se en annan spelare på högerbacken än Stalteri. Men, någon annan, väsentligt bättre spelare är ingenting som ett lag bara värvar. Det är inte så bara. Vi har dom spelare vi har, fram till sommaren.
Stalteri kom till Spurs efter att hans kontrakt med Werder Bremen gått ut. Med andra ord till en mer än försvarbar kostnad. Den spelare som innan Stalteris ankomst konkurrerade om högerbacksplatsen med Stephen Kelly var Noé Pamarot. Inte vet jag vad Jol tyckte om Pamarot, men faktum är att han efter sitt långa skadeuppehåll blev tämligen snabbt förpassad till kvasi-Spurs på engelska rivieran.
Hur mycket jag än kritiserat Stalteri, så kan jag samtidigt inte säga han är mycket sämre än sin konkurrent Stephen Kelly. Jag har bara inte insett hans storhet. Å andra sidan har jag heller aldrig insett storheten i spelare som Ruud Gullit, Francesco Totti eller Tomas Brolin – jag kanske verkligen missar något? Stalteri, det missförstådda geniet?
Men jag minns inte att jag svurit lika mycket över Kelly som över Stalteri. Är det slump, har jag bara missat Kellys missar? Är jag hemligt förälskad i Stephen Kelly? Har det uppstått jäv? Mig veterligen har inte Stephen Kelly köpt, pumpat, signerat och sparkat ut bollar till fansen på White Hart Lane. Om nu Kelly är på samma nivå, om inte sämre, som Stalteri, varför har jag inget minne av Kellys missar, emedan Stalteris tjurrusningar hemsöker mig i mina drömmar?
Kanske är Stalteri, med förbrytaransiktet som bara en mor kan älska, tacksam att hacka på. Han har ett komiskt rörelsemönster, bara en sån sak. När han sprintar har han en förmåga att se väldigt arg ut. Med knutna nävar och armbågarna konstant böjda i 90 grader så känns smeknamnet ”Zeke” helt naturligt. När han har synpunkter på domaren visar han detta med armarna rakt utsträckta från sidan och vilt viftandes, det är faktiskt en härlig föreställning!
Trots eller tack vare fysiska attribut och kanadensisk biomekanik så fick Kelly chansen mot Birmingham i helgen - efter Stalteris miss mot Chelsea. En petning, med andra ord. Kanske var det så att Jol under en tid haft ögonen på ”Styltan” men ändå alltid gett honom nytt förtroende. Trots mina Stalteri-hatande/Kelly-älskande ögon så kunde jag inte se varför jag tyckt att Kelly har varit ett bättre val än Stalteri. Dessbättre kommer jag ihåg den förra säsongen, när Kelly påminde om en halv meter längre icke solarie-solad Steve Carr. Hur länge kan Kelly leva på sina prestationer från förra året? Förmodligen inte lika länge som Stalteri lever på sina meriter.
Efter matchen mot Birmingham, och Kellys rätt så suspekta insats, så var det poppis på sina håll att glira mig och fråga om jag var så himla nöjd med Kelly egentligen? Naturligtvis är jag inte blind. Jag såg att Kelly inte var bra. Det jag skulle vilja fråga den som föredrar Stalteri, är på vilka sätt Stalteri skulle ha gjort en bättre match än den Kelly gjorde mot Birmingham? Samtidigt innebär det resonemanget en stor förlust i prestige för mig. Jag har alltid hävdat, och hävdar, att Kelly är bättre än Stalteri. ”Lika dålig” har inte varit aktuellt i min värld. Risken är stor att Kelly inte övertygade Jol i segern mot Birmingham, och att Stalteri återfinns i laget i enlighet med ”lex Alexandersson” ett prejudikat från svenska landslaget.
Dessvärre tror jag att diskussioner om individuella spelares misstag kanske inte är så bra. Det är förvisso inte så att flerspråkige Stalteri loggar in på svenskafans och ser den kritik som delas ut mot honom, och utbrister i gråt. Snarare blir han arg, och ännu mer ”Zeke”. Men ibland undrar jag vad fansen genom dessa diskussioner skapar för stämning sinsemellan.
Kanske gör vi livet som fans lite jobbigare för varandra? Varenda världsspelare gör misstag, ingen spelare är komplett. Det är klart att Ronaldinho förlorar nickdueller. Det är klart att Luca Toni inte är en dribbler, a la Ronaldinho, och så vidare. Vilken drömlirare som helst, kan framstå som usel, om man väljer att räkna dennes misstag.
Jag räknade på Kelly i matchen mot Birmingham, och slutade efter fem minuter. Efter en eller två lyckade passningar, och fem felpassningar. Den unge, egna produkten, hade sin stora chans – en bra match och han skulle kanske ta högerbacksplatsen under resten av säsongen. Kanske hade ett nytt kontrakt tecknats under. Men det är inget att gråta över.
Min tveksamhet till Stalteris plats i laget bygger till stor del på min filosofi som innebär att om ”spelare A” är en egen produkt, och tämligen ung, och ”spelare B” är en äldre ”import” med fin erfarenhet, och båda två är lika bra – då skulle jag hellre vilja se spelare A i laget. Till och med på bekostnad av resultat. Drömmen för mig är inte Spurs som ligavinnare – utan Spurs som ligavinnare med ett lag fyllt av egna produkter. Ett svåruppnåeligt mål, men vem drömmer realistiska drömmar?
När allt kommer komma omkring, så tror jag ändå att Paul Stalteri kommer bli ihågkommen som en spelare som gav allt för Spurs, och det kan räcka långt för att bli älskad på lång sikt, även om han på kortare sikt sågats friskt. Typ som Justin Edinburgh. Laget gör hittills en mer än godkänd säsong, och även om vi fans givetvis ska ha synpunkter på spelarna, så är det viktigt att ha i åtanke att Stalteri inte bara haft del i förluster, utan även ett stort antal vinster.
Vi behöver ingen Beckham,
Vi behöver ingen Vieri,
Vi har nummer 7,
Våran Paul Stalteri!