Växjö - Luleå2 - 3
West Ham - Tottenham 2-1
Spurs lyckades inte hålla ända ut, utan tappade den värdefulla kvalplatsen till Champions League i säsongens sista match. Yossi Benayoun satte spiken i Tottenhams kista när West Ham vann med 2-1.
Ett par timmar innan matchen skulle starta möttes Spursfansen av ett chockbesked, hela tio spelare i truppen hade under lördagskvällen blivit matförgiftade och var i mycket dåligt skick. Det var dessutom inte vilka spelare som helst som blivit sjuka, utan det var några av Tottenhams allra viktigaste spelare. Michael Dawson, Michael Carrick, Aaron Lennon och Robbie Keane samt sex spelare till var alla nere för (k)räkning innan matchen. Spurs försökte få matchen framflyttad ett dygn, men förgäves då hela den sista omgången i Premier League skulle spelas samtidigt. Så när matchen väl drog igång stod sex matförgiftade Spursspelare på planen för att besegra en lokalrival på bortaplan. Det gick ju som det gick.
West Ham inledde matchen starkt och det stod direkt klart att Spursspelarna skulle få en (än mer) jobbig eftermiddag. Efter att redan ha haft ett par lägen lyckades West Ham ta ledningen i den tionde minuten. Spursförsvaret hängde inte med när de vinröda anföll och en tämligen ohotad Carl Fletcher kunde bomba in 1-0 från 25 meter. Efter målet fortsatte West Ham anfalla, och enda farligheten Tottenham hade var en nick på en hörna av Teemu Tainio. Finnen var sin vana trogen rätt placerad i avslutningsläget, och sin vana trogen brände han även läget. Kvarten senare lyckades domaren hitta en indirekt frispark till West Ham några meter från Tottenhams mål, men den blev resultatlös. (West Hamspelarna hade nämligen inte insett att det enklaste sättet att göra mål på en indirekt frispark nära mål är att skjuta direkt, hoppas att bollen touchar någon och går i mål).
Nu blev det inget mål för West Ham och minuterna senare kvitterade Spurs. Målet kom som en blixt från klar himmel och målskytt var Jermain Defoe. Målet var ett ganska typiskt Defoemål, där han fick bollen, fintade bort backen och satte bollen i bortre hörnet. Passningen var signerad Carrick. Innan spelarna fick vila sig i halvtid hade vardera lagen varsin chans, Spurs genom Anthony Gardner som nickade strax över och West Ham genom Shaun Newton vars skott snyggt räddades av Paul Robinson. Sett till hur spelet såg ut var jag klart nöjd att ha ett oavgjort resultat i halvtid.
Kort inpå den andra halvleken fick West Ham en straff sedan Tainio helt i onödan sprungit ned Bobby Zamora. Ex-spursaren Teddy Sheringham fick uppgiften att skjuta straffen. Sheri valde att följa sitt hjärta och placerades straffen så att Robinson kunde rädda den. Än fanns hoppet kvar att Spurs kunde vinna! Kort inpå straffen kom Zamora fri, men en kombination av klumpighet från hans sida samt bra kämpatag av Young-Pyo Lee gjorde att Spurs inte släppte in mål den gången heller.
Halvleken rullade på med West Ham som bollförande lag, men med Tottenham som det lag som skapade chanser. Spurs hade en handfull chanser, men ingen som kändes sådär jättefarlig. En stor anledning till att Tottenham inte hade bollen så mycket var att Carrick till slut inte orkade mer och i den 65 minuten tvingades kliva av. Att Carrick var ordentligt sjuk märkte man, då han var rent dålig.
Ju längre matchen led, desto mer desperata blev Spursspelarna att få in det där segermålet. Det satsades friskt framåt, bland annat genom att backen Lee fick gå ut till förmån för anfallaren Lee Barnard. Eftersom Spurs satsade stenhårt framåt blev defensiven lidande, och i den 80 minuten släcktes Tottenhams Champions Leaguedrömmar helt, när Yossi Benayoun satte 2-1 till West Ham. Martin Jol valde nu att satsa allt framåt i ett sista desperat försök att få till två mål. Spurs lyckades dock inte göra något mål, och matchen vanns rättvist av West Ham.
Denna matchrapport hade kunnat handla om hur uruselt det är att Spursspelarna inte pallade trycket och vek ned sig i klubbens viktigaste match på mycket länge. Hade jag skrivit denna matchrapport i söndags kväll hade det mycket väl ha kunnat bli så. Fast med en dags perspektiv på det hela är jag, likt tränaren Martin Jol, stolt över mitt lag. Trots att merparten av laget blev matförgiftade kvällen innan matchen (vilket i sig är helt bisarrt), spelade spelarna och kämpade för att försöka vinna. Nu räckte det inte ända fram, men att de faktiskt försökte trots att de var sjuka är för mig väldigt stort. För mig innebär det dom är beredda att offra sig rejält för att vinna matcher och komma långt med Tottenham.
Trots den oerhörda besvikelse och bitterhet man kände efter matchen så bör man ändå som Spurssupporter vara nöjd över denna säsong. Tottenham har faktiskt gjort sin bästa säsong i Premier League någonsin och har för första gången på flera år kvalificerat sig för Europa. Spelartruppen består till stor del av unga, talangfulla brittiska spelare som sitter på relativt långa kontrakt och en irländare som är i sitt livs form. Vidare har klubben god ekonomi och lär köpa en eller ett par riktigt bra inför nästa säsong. Sist men inte minst har Spurs i Martin Jol en tränare som har stort förtroende hos klubbledning, spelare och fans.
Kort sagt:
The future’s bright,
the future’s Lillywhite
