Kärleksförklaring
När jag var fem år började jag spela ishockey. Sommaren efteråt började jag fotbollsskola. Den sommaren spelade vi nästan bara tvåmål och vår tränare Måns delade in oss i lag som vi behöll under hela säsongen. Måns gillade engelsk fotboll och gav lagen namn efter den. Jag hamnade i Tottenham och en livslång kärlek såg dagens ljus.
Hockeyn och fotbollen följde med mig under hela min uppväxt och tyvärr blev jag rätt duktig i hockey men en medelmåtta i fotboll. Andra sporter drog också mitt intresse och jag var även aktiv utövare av badminton, bordtennis, tennis, utförsåkning, friidrott (var en jävel på höjdhopp) och orientering. Så här efteråt undrar man hur jag mäktade med att få tiden att räcka till. Så blev jag äldre och kom att satsa på innebandy till en knäskada satte stopp för det. Då blev jag tränare och en rätt hyfsad sådan tror jag. Åtminstone ledde det mig till elitserien.
Men min riktiga hemvist har alltid varit i kulturen. Förutom lite perioder med målning, poesi och foto så har det varit musik från att jag började gå. För några år sedan avsade jag mig alla uppdrag i idrottsvärlden och dedikerade det mesta av min tid till musiken. Ett beslut som jag aldrig kommer ångra, men det innebär inte att idrottsintresset helt har falnat.
Kärleken till Spurs är nämligen helig och gränsar till fanatism. Idag är det det enda jag har kvar från idrotten, förutom ett sabbat knä. Jag har massor med kompisar som också har ett brinnande intresse för fotboll, men då rör det sig tyvärr om Arsenal och Liverpool. Stackars satar.
Bland medmusikanter, gamla flickvänner och andra damer som gästspelar är dock förståelsen för min kärlek till de liljevita något mindre. De flesta betraktar den med ett leende och nästan lite överseende. Det har lett mig till att med jämna mellanrum försöka förklara min passion. Varenda gång jag gör det känner jag mig som ett UFO.
Hur i hela friden förklarar man det vackra i att följa, glädjas med, sörja med och älska ett lag från norra London för en oinvigd? Hur förklarar man att man kan känna en stolthet över dom som jag aldrig skulle för t ex svenska landslaget? Hur förklarar man att man kan ha dagar av glädjerus efter en vinst och blåa dagar efter en förlust? Hur förklarar man att det faktiskt visst är tokigt viktigt att dammsuga internet varje dag under silly season för att hitta rykten om vem som är på väg in eller ut? Hur försvarar man att man kan räkna upp varenda ungdomsspelare i truppen?
Jag vet inte.
Och egentligen tror jag inte att jag bryr mig. Mitt hjärta kommer alltid att vara liljevitt och det är bara vackert. Man behöver inte förklara. Man kanske inte ens kan förklara. Man kanske inte ens ska förklara. Det är större än så.
Det är kärlek.
