Ny intervjuserie: All around the world
Undrar du någonsin om Spursare världen över är lika skruvade som dig själv? WaH kan inte låta dig famla i ovetande, utan bjuder nu på en serie intervjuer med Spursfans världen över. Först ut är Emeka Ezugo Chukwukere. Emeka är 26 år och bor i norra London som sig bör, men kommer ursprungligen från Nigeria där han härstammar från Igbo-stammen.
Hur kom det sig att du började följa just Tottenham?
– Det var sommaren 93 eller 94 när jag för första gången spenderade en längre tid i det här landet (England, reds anm). Nigeria har haft det ganska tufft i egenskap av land, och utländska fotbollslag var inte riktigt det som man diskuterade runt middagsbordet. Så innan vistelsen i London var Liverpool det enda laget som jag hört talas om från England, men när jag såg en ganska tråkig tv-match med dem så var det inte ett lag som väckte mitt intresse. Hur som helst, när jag kom till London så hörde jag tre saker från mina bröder – Marco van Basten, Vinny Samways och Tottenham Hotspur. Hur de namnen ens kom på tal är ett mysterium, men i ett senare skede blev jag retad, och jag kände mig isolerad så fort jag inte förstod någon aspekt av kärleken till detta abstrakta som var ”Tottenham”.
Emeka fick till slut böja sig för det omgivande trycket och började smått att följa Tottenhams resultat. Helt plötsligt kunde han sitta i tårar efter en vinst över Southampton med 6-2. – Jag började inte hålla på Tottenham på grund av några stora framgångar, faktum är att några sådana har jag än idag inte upplevt med laget i egenskap av supporter. Ingen tvingade mig heller. Mina bröder må ha retats, men något tvång var det aldrig frågan om, även om de givetvis hoppades. Men Tottenham blev ett lag som jag inte kunde sluta titta på trots miserabla resultat, usla säsonger och ideligt hån från andra. Klubben har verkligen varit konstanta underpresterare av högsta klass – men när du väl lärt dig älska något, så bryr du dig inte ett skit.
En ny tid tog sin början när ENIC och Daniel Levy tog över kontrollen över klubben, en effekt av detta är en manager vid namn Martin Jol. Vad anser du vara fördelen med Martin Jol som tränare?
– Till att börja med gillar jag att även om en spelare inte riktigt presterar som det var tänkt, så är han inte bränd i och med det, utan Jol verkar visa en stor tillit till sina spelare. Dessutom verkar han trygg i sina egna idéer och ägnar sig inte åt att förändra olika saker så fort det inte går riktigt bra. Han har också den goda egenskapen att försöka identifiera problem i det egna spelet, istället för att bara säga ”vi måste kämpa mer”.
– Jag tror att Jol verkligen är en speciell typ av tränare, och jag tror att han ser på lagets utveckling som ett progressivt skeende där fas efter fas arbetas igenom. Det första han gjorde som ny tränare var att identifiera spelmässiga problem i laget, och han började söka lösningar för de problem som var mest akuta. Ett första steg var att bibehålla en god defensiv organisation. Detta gjorde också att lag som såg det nya Tottenham fick för sig att det var ett lag som spelade tråkig och okomplicerad fotboll. Jag tror att under hela Jols första säsong så gick mycket ut på att få laget att uppträda enhetligt på planen, och efter den säsongen så försökte man istället utveckla de offensiva idéerna mer. Jol har också fått in en kultur i laget där man kan vinna poäng och matcher med små marginaler.
– Jol förstår heller inte innebörden av ordet respekt, på ett harmlöst sätt. Oavsett motstånd så är det bara ännu en motståndare vi möter, och Jol har fått det att se fullt möjligt ut för laget att kamma hem poäng i varje match oavsett motstånd.
Ser du några nackdelar med Jol som tränare?
– Jag tycker att han verkar ha lite svårt med att hantera spelarna på ett mentalt plan. Spelare som inte tillhör startelvan verkar nästan utfrysta. Det verkar som att när du väl hamnat utanför startelvan så är det spel i reserverna som gäller oavsett hur andra spelare presterar. Samtidigt så är det lite komplicerat eftersom det också finns en fördel med det, som jag nämnde tidigare.
För att illustrera detta tar Emeka upp exemplet Jermaine Jenas:
– Jenas köptes under de mest märkliga av omständigheter. Han köptes till en klubb som egentligen inte behövde förstärka den positionen och han hade bara uppvisat dålig form innan övergången. Vad som störde mig ännu mer var att han kunde gå rätt in i startelvan och fick spela vidare oavsett hur dåligt det hade gått. Lite samma sak med Edgar Davids som efter sin skada gick rätt in i startelvan. Det stör mig för jag tycker inte att det ska finnas spelare som inte kan petas.
– Rent taktiskt tycker jag att det är en brist hos Jol att det spelas så många långa bollar när vi har spelare som till exempel Mido på topp. Mido är en fantastiskt duktig spelare när han får ta emot bollen med fötterna, och för att göra det hela märkligare verkar det inte finnas ett spelsystem som innebar att Mido skulle befinna sig i slutet på inlägg för att peta in enkla mål, vilket är hans specialitet. Det är ungefär som att ha sagt till Zidane att bara spela passar i sidled, men inga avgörande.
Tottenhams fans har under lång tid kallats för "yids" och "yiddos" vilket är engelskt slang för judar, detta till stor del beroende på den stora andelen judar som bor i områdena kring White Hart Lane. Har ordet ”yid” någon särskild innebörd för dig?
– Nej, inte någon särskild innebörd, mer än att det är något som man kan säga att ”vi är yids” för att förstärka grupptillhörigheten. En gång sa jag till någon att jag var en ”yid” men det kändes bara konstigt att benämna sig själv som det, utan uttrycket används mer för att veta var alla hör hemma när det handlar om att heja på ett lag. Men själv föredrar jag att säga att jag helt enkelt är en Tottenham-supporter.
Till sist – vad tänker du på när du hör ”Sweden”?
– Rena gator, vänliga människor, blonda vackra flickor, hög självmordsstatstik och färgen gul.
WaH tackar Emeka så mycket för att han tog sig tid, och återkommer med en ny internationell spursare. Om ni saknade några frågor är ni välkomna att ge oss förslag på forumet.
