Vancouver - Calgary2 - 3
Oavgjort på Ewood Park
Spurs fick med sig en poäng hem från Ewood Park efter en bedrövlig tillställning där domaren spelade huvudrollen.
Spurs kom till Blackburn med sargat självförtroende efter förlusten mot Reading för en vecka sedan. Martin Jol gjorde inför dagens match fyra ändringar där forwardsduon bytts ut samt att Huddlestone och Davids kom in på mittfältet. Det centrala mittfält som föreslogs i införrapporten blev dock inte så lyckosamt som undertecknad hade hoppats på då Zokora inte heller idag tog så många offensiva löpningar som man tycker att han borde vara kapabel till. När Huddlestone dessutom hade förvånansvärt svårt att slå hörnor och frisparkar så föll lite av idén med att spela dessa två herrar centralt.
Spelet i det stora hela är det inte mycket att nämna om, Blackburn var under matchen genom något bättre än Spurs utan att för den sakens skull dominera på något sätt. Redan efter 6 minuter fann bollen nätet bakom Robinson, som dock räddades av en offsideavvinkning på Nonda. Målet skulle istället komma 17 minuter senare då King nickar ut bollen ett par meter ut från straffområdet där Tugay står ensam och i ungefär 15 minuter kan stå och vänta på bollen innan han klipper till och sätter bollen i Robinsons vänstra hörn. Än en gång åker Spurs på ett baklängesmål efter skott från distans och även om skottet är bra och Robinson knappast kan lastas så är det märkligt hur ostört Tugay får stå och ladda kanonen i denna situation. Hur som helst ett otroligt bra skott och knappast heller ett oförtjänt mål för Blackburns del.
Målet stärker Blackburn något men matchen präglas ändå av ett spel som inte kan betecknas som något annat än medelmåttigt och båda lagen lider av sitt dåliga självförtroende, främst illustrerat av otaliga taskiga avslut från alla möjliga och omöjliga vinklar. Efter 26 minuter drar Mido på sig en varning och uppträder allmänt grinigt genom hela första halvlek och ett byte i halvtid från Jol hade varit högst motiverat då det kändes som en tidsfråga innan egyptiern skulle dra på sig sitt andra gula kort.
Halvtidssignalen kom inte en sekund för tidigt och att andra halvlek skulle bli lika händelsefattig var det väl ingen som trodde. In efter halvtidsvilan kom Malbranque istället för Davids och det var kanske inte det bytet man hoppats på, speciellt inte eftersom Davids verkade väldigt spelsugen. Tanken var troligen att Malbranque skulle utgöra ett större offensivt hot än Davids men den tanken förblev just en tanke då Malbranque var totalt osynlig under andra halvlek. Framåt såg det lika tamt ut som i första halvlek tills Ghaly fick bollen i djupled och snurrade bort Tugay som olyckligt kapar spursspelaren i straffområdet efter en totalt misslyckad glidtackling. Phil Dowd pekade på straffpunkten och valde också något förvånande att visa rött kort för Tugay som vackert fick lämna planen. Detta beslut från herr Dowd var så märkligt och tufft att jag inte tvekar att utnämna honom till Spurs bästa representant på plan idag. Den efterföljande straffen slog Defoe säkert i mål och man skulle efter detta kunna tro att Spurs skulle ta över allt mer. Det är dock så att Spurs i numerärt överläge allt för ofta tappar spelet helt, med undantag för matchen mot Chelsea, och det var samma visa idag.
Blackburn tilläts att ha bollen alltför mycket även efter att ha fått Tugay utvisad och var ett par minuter efter straffen nära att få straff själva då Mido klart tog bollen med handen i straffområdet. Men det var det där med att Dowd var ute efter utmärkelsen matchens spurslirare, och inget skulle hindra honom från att bli det, så följaktligen valde han att fria vilket märkligt nog inte uppskattades av Mark Hughes.
Det var ett allt mer frustrerat Spurs som jagade vinstmålet och när Berbatov var på väg in kunde man iaf få upp hoppet lite om ett sent vinstmål, ett oförtjänt sådan förvisso, men ändå. Men Jol ville fortfarande inte se att Mido kommit helt fel in i matchen och tog därför ut Defoe istället som åtminstone visat tendenser till att göra sitt andra mål i matchen. Ett ytterst märkligt byte och det fick heller ingen effekt då Blackburn under matchens sista minuter var det lag som skapade chanserna. Inte blev det bättre av att Ghaly i slutskedet ville visa Mido hur man verkligen sätter in en armbåge i motståndarens ansikte och därmed drog på sig ett rött kort. Som om det inte var nog ville Jol inte vara sämre och tjafsade till sig ett rött kort också, en inte helt opassande avslutning på denna match.
Sammanfattningsvis var det här en bedrövlig tillställning som vi supportrar lika gärna kan glömma direkt. För Jol gäller det att få fart på spelarna igen, inte minst för att avsluta spekulationerna om att han sitter löst på managerposten. Ligaspelet har inte motsvarat förväntningarna på långa vägar hittills och Jol kan nog skatta sig lycklig att det än så länge gått bra i de cuper vi hunnit spela i.
Härnäst väntar Leverkusen i Uefa-cupen, men en dag som denna är det svårt att se fram mot en Spursmatch överhuvudtaget.
