2016-06-25 15:00

Schweiz - Polen
5 - 6

Pinsam förlust i derbyt

Tottenham förlorade derbyt mot Arsenal med 3-0, och det i sig är inte riktigt pinsamt, med tanke på den kvalitet som Arsenal besitter i spelartrupp och spelidé. Riktigt pinsamt är det att framstå som att man inte ens försöker.

Domarinsatsen tveksam, men går att bortse från

Domarbeslut står i fokus efter matchen och det är förståeligt efter två straffmål och ett mål som uppstod efter ett misstänkt offside-läge. Sådana situationer tenderar liksom att utmynna i krav på domares förtidspensioneringar med mera. Graham Poll som dömde hamnar konstant i blåsväder, det är bara att konstatera, samtidigt hade nog jag velat ha straff när Arsenal fick det, och att det inte hade vinkats offside i den tveksamma situationen. Arsenals tränare Arsene Wenger konstaterade belåtet efter matchen att Arsenal i hans tycke hade många domslut emot sig i de två föregående matcherna, men att de gick Arsenals väg i denna match (dock framstod det inte lika tydligt längre att han tyckte att videokameror vore ett bra hjälpmedel för domarna).

Bussen togs fram och lämnades med öppna dörrar

Spurs tog inte kampen med Arsenal, och det är i mina ögon det stora brottet. Att försvara sig 20 meter in på egen planhalva vid 0-0 är i bästa fall försvarbart för en ”underdog” men att vid ett måls underläge fortsätta med det försvarsspelet – som DESSUTOM har oförskämdheten att gång efter annan släppa igenom Arsenal-attacker – är inte försvarbart. Jag kan leva med bleka insatser och förluster (Reading till exempel), men det är sjukt upprörande att komma med den inställning som uppvisades.

Som sagt var så inledde Tottenham oerhört passivt, och det var som om en poäng var allt som räknades. Martin Jol uttryckte det till officiella hemsidan efter matchen som att laget inledde för avslappnat. Jag förstår hur han menar, även om jag tror att det under matchen istället blev en nervositet som gjorde att laget helt enkelt inte vågade mer än att bara backa hem med elva spelare som var för sig verkade tänka ”hoppas att inte jag blir utmanad”.

Misslyckad offsidefälla

Det stora antalet spelare på egen planhalva hjälpte inte alls eftersom Arsenals spelare tog sig igenom gång efter gång med väggpass, kroppsfinter, tittfinter eller andra fotbollsskole-trix. Tottenham komprimerade sitt lag både i djup och bredd, vilket innebar att man trots det låga försvarsspelet lämnade en del ytor bakom backlinjen, och innan Arsenal gjorde sitt första mål i 20:e minuten så hade Arsenal flaggat för det som komma skulle med ett antal genombrott som dock räddades upp av tillbaka-jagande eller nedsparkande Tottenhambackar.

Adebayors mål uppkom inte oväntat efter en snabb omställning. Kolo Touré vann bollen högt upp på Arsenals planhalva, och Tottenhams backlinje som låg högt nog agerade något splittrat. Michael Dawson som var ensam mittback i linjen uppfattade situationen blixtsnabbt och försökte ställa offside. Det var ett iskallt försök och hade varit mycket lyckat om bara ytterbackarna Pascal Chimbonda och Benoit Assou-Ekotto varit med på noterna. Istället hann de inte med utan upphävde den offside som skulle ha varit. Ytterbackarnas ofokuserade uppträdande och Dawson något chansartade spel ledde alltså till att Arsenal kunde ta ledningen med 1-0.

Utebliven effekt

Som Tottenhamsupporter hoppades man att målet skulle få laget att vakna, men istället visades samma passiva spel upp. När Kroatien skulle möta Brasilien i sommarens VM-turnering sade backjätten Igor Tudor inför den matchen ”det är bara att dra ner byxorna, böja sig framåt och hoppas på det bästa” och det kändes under den första halvleken som det var det som Tottenham gjorde. Mot ärkerivalen – snacka om rätt tillfälle.

I 42:a minuten framstod det också att domartrion inte skulle bli till någon hjälp för Spurs, då Poll blåser straff i ett läge där det förvisso är förlåtligt att blåsa straff. Efter slarv av Assou-Ekotto spelade Arsenal över bollen till Tottenhams högra del av straffområdet. Denna gång var det Tomas Rosicky som rann igenom försvaret. Chimbonda stod helt felvänd men försökte springa ikapp, och kunde i precis sista stund få fram en fot som petade undan bollen framför en snopen Rosicky. Chimbonda träffade dock Rosicky efter det att han fått undan bollen, Rosicky föll och Poll blåste straff, som förvaltades av Gilberto Silva. I första halvlekens sista minuter kvicknade Tottenham till, men hann inte med att producera något innan pausen.

Två byten i halvtid

I den andra halvleken så uppträder Tottenham mer optimistiskt men ändå utan att hota. För dagen så ställde Tottenham upp med en 4-5-1-liknande formation där Robbie Keane fick agera mer mittfältare än anfallare, och Dimitar Berbatov fick agera ensam forward. Den ensamme spelaren på topp gjorde att Tottenham aldrig kunde få någon press på Arsenals backar, och de kunde med lätthet få igång sitt passningsspel. I pausen byttes Young Pyo-Lee och Jermaine Jenas in. Assou-Ekotto och Steed Malbranque var de som böts ut. Jol hade säkert bytt ut elva spelare om han hade kunnat, att det blev just dessa betyder inte att de var sämre än någon annan.

Jenas visade goda intentioner när han kom in. Han jobbade hårt och efter en timmes spel gav hans slit nästan resultat. Från långt håll fick han på ett bra skott som Jens Lehmann i arsenals mål inte vågade greppa. Returen föll till Aaron Lennon som inte hann få till ett bra avslut. I just det momentet kändes det något uppgivet som att ”det var en sådan dag”. Den känslan blev inte mindre tio minuter senare när Robbie van Persie fälldes i Tottenhams straffområde och Arsenal fick sin andra straff som även den förvaltades av Silva som satte den sista spiken i kistan.

Mycket annat än byten händer det inte efter detta. Jermain Defoe kommer in efter 80 minuter, och det kan jag personligen finna ytterst tveksamt, när laget legat under med 2-0 sedan halvtidsvilan.

Efter matchen så fokuserade inte Jol på domaren, utan insåg hur dumt det hade låtit om han i det läget skyllt på domaren och bortsett från sitt lags insats. Tänk om fler tränare hade denna insikt. Det gör också att jag ser fram emot kommande matcher, då jag vet att Tottenham kommer jobba hårt framöver för så här usla insatser ska inte ska upprepas. Fokuserar ett lag för hårt på domaren, är ju risken stor att de glömmer bort att se till sina egna brister.

Spelaromdömen:

Det är ingen idé att gradera i siffror eftersom knappt någon skulle kvittera ut mer än 1 i betyg.

Paul Robinson – Det kan inte vara kul att ha en tämligen lugn dag på jobbet, men ändå släppa in tre mål som dessutom bestod av två straffmål och ett friläge. Det blir svårt för en målvakt att imponera under sådana omständigheter.

Benoit Assou-Ekotto – Som jag skrivit om honom tidigare besitter han en blandning av nonchalans och fin teknik, men mot Arsenal var det nonchalansen som slog över. Sömnig och utbytt i halvtid.

Ledley King – Inte ens King stod att känna igen. Han fick fullt upp i löpdueller som han normalt sätt skulle klara av med lätthet, och uppträdde trögt. King var enligt uppgifter virussjuk under den föregående veckan, och kanske led han av sviterna efter det.

Michael Dawson – Förutom sin delaktighet i Arsenals ledningsmål var han tämligen osynlig, vilket kan vara både bra och dåligt.

Pascal Chimbonda – Ungefär samma omdöme som Dawson. Plus för offensiva ambitioner.

Steed Malbranque – Visade några glimtar av sin kreativa förmåga, men inte mer. Utbytt i halvtid.

Didier Zokora – Blandade och gav. Fin teknik och några luriga passningar var dock inte till stor hjälp för Tottenham.

Teemu Tainio – Jobbade åtminstone hårt, men det är nervöst varje gång ”Mr Glass” går in i närkamperna.

Aaron Lennon – Hotade Arsenal några gånger då han nästan kom runt, men verkade ha maximalt oflyt med bollar som studsade på hälar och smalben. Nyttig erfarenhet tror jag ändå det är att uppleva så här hemska insatser. Det är i motgång man visar sin kvalitet.

Robbie Keane – Jobbade hårt men åstadkom ingenting, i paritet med resterande lagkamrater. I mitt tycke fick Keane startplatsen på grund av gamla meriter – Defoe borde ha startat. Å andra sidan borde laget ha spelat så mycket bättre.

Dimitar Berbatov – Gjorde sig som vanligt spelbar med ryggen mot mål, några meter framför Arsenals backlinje. Arsenal hanterade dock det mycket bra och i och med att Berbatov var ensam anfallare så blev det tämligen tomt framåt för Tottenham.

Jermaine Jenas – Höjde sig över mängden med initiativ, men sänkte omdömet något med tanke på det förlorade humöret i slutet av matchen. Jag vill minnas ett liknande uppträdande under matchen mot Reading, och jag hoppas att det inte är en tendens hos honom.

Young Pyo-Lee – Stabilare än Assou-Ekotto. Kan säkert komma att starta några matcher framöver.

Spelarnas ansvar

Det kommer vara många bistra Tottenham-supportrar som går till jobbet på måndag, och även om spelarna och ledarna i klubben inte har något formellt ansvar för detta, så är det ändå på grund av deras insats mot Arsenal som det gör ont i många själar efter en match som denna. Detta kanske är tänkvärt i tider då klubbarna pratar om vikten av att deras supportrar uppträder juste utanför arenorna då supprotrarna i klubbarnas tycke är ”ambassadörer” för den egna klubben. Jag vet inte om laget som fansen håller på kan kallas fansens ambassadörer, men i så fall gjorde våra ambassadörer inget vidare jobb i lördags.

Var vi inte lillebror i fredags så gjorde spelarna sitt bästa för att vi skulle bli det i lördags.