Att vilja eller inte vilja - Det är frågan
Jag var nog tolv år, kanske tretton. Vi spelade cup någonstans på västkusten och det gick väldigt bra. De tre gruppspelsmatcherna hade vi vunnit lätt och jag hade gjort tre mål i en av dom och två i de andra. Men dur skulle gå över till moll. Vi skulle spela kvartsfinal mot HV 71.
Ja, jag försöker mörka det för det mesta, men jag är uppvuxen med hockeyn. Skillingaryds IS var min moderklubb och vi var duktiga på ungdomssidan. HV gav oss dock redan i unga år lillebrorskomplex och vid tiden för cupen hade jag aldrig varit med och vunnit mot dem, trots otaliga försök.
Den här gången kändes det dock annorlunda. Vi hade så långt gjort en kanonsäsong och hade spelat som gudar (nåja) i gruppspelet. Vi var taggade som aldrig förr och det kokade i våra hormonstinna tonårskroppar. Nu jävlar skulle de få däng!
Förnedringen
Det gick fel direkt. Omedelbart efter första nedsläpp hamnade pucken i vår zon och en av våra backar gjorde historiens värsta självmål när han skulle spela pucken till den andra backen som ställt sig i position bakom eget mål. Hans stenhårda passning fick en tvivelaktig riktning och eftersom målvakten inte hunnit fatta att matchen redan börjat stod det 0-1.
Nåja, tränaren beordrade in andrafemman där jag spelade. Ny tekning som vi vann igen och pucken ner i egen zon. Jag kom ner i en stilig båge och vände upp med pucken för att starta ett anfall. Vad som nu hände kan jag inte förklara. Plötsligt kunde jag bara tänka på att jag inte fick göra bort mig och det var som jag var utanför mig själv och såg hur jag slog värsta idiotpassningen rakt i famnen på en HV-spelare som kom farande in mot ”slottet”. Han tackade och tog emot och förpassade med rappt handledsskott pucken upp i det vänstra krysset.
0-2. Matchklockan stod på 00:34.
Resten av matchen blev en mardröm. Vi kämpade så vi fick blodsmak i munnen, men vi blev uppätna. Det var som om det flöt sirap i våra hjärnor och all taktik vi lärt oss glömdes bort. Vi litade inte på varandra och ännu värre: vi litade inte på oss själva. Vi skämdes som hundar och jag vet inte om det var inbillning, men jag minns det som att publiken stod och skrattade åt oss och pekade. Allt gick fel och den dagen inkasserade vi den största förlusten jag fick vara med om under min hockeykarriär.
0-17.
Hårtorken
Siffrorna var dock inte det värsta minnet från den matchen, utan hårtorken. Vår tränare skällde på mig upprepade gånger så att håret fladdrade under den visirförsedda hjälmen.
Jag skulle för fan visa vilja. Sova kunde jag göra när jag kom hem, eller under nästa match för den skulle jag jävlar i mig inte få spela. Jag blev också inte alltför vänligt upplyst om att det inte var allmänhetens åkning. Jag var tolv år, kanske tretton och kände tårarna komma. Jag försökte ju. Jag kämpade ju så att musklerna gjorde ont. Det var bara det att inget funkade och jag visste det innan jag försökte.
En hjärna är en hjärna
Ibland när jag läser på WaH:s forum eller för den delen andra Tottenhamsidor, så brukar jag tänka på den där matchen. Visst vet jag om att man egentligen knappast kan jämföra hockeyspelande 12-åringar med extremt välbetalda proffs i en av världens viktigaste fotbollsligor, men en hjärna är en hjärna och eftersom det rör sig om idrottskillar kan de inte vara så komplicerade. Jag passar direkt på att poängtera att föregående mening ska läsas med ironiglasögon och hoppas därmed att undvika kontakt med JÄMO.
Jag pratar förstås om att så gott som varje förlust förklaras med att spelarna inte visar hjärta eller den rätta viljan och har dålig inställning. Det kan hända alla spelare någon gång, men oftast tror jag att det är en alldeles för enkel förklaring. Däremot har jag en viss förståelse för att man upplever det som att det är en dålig inställning man ser. Dels för att man blir frustrerad och förbannad och behöver någon att skälla på och dels för att en spelare med mentala blockeringar lätt framstår som initiativ- och viljelös.
En annan anledning till att jag inte riktigt köper teorin om bristande vilja och dålig inställning är att jag tycker att den faller på sin egen orimlighet. Tittar man lite närmare på det ser man att de för närvarande är uteslutande efter bortamatcher i ligan som anklagelserna haglar. Alltså skulle våra spelare visa föredömligt god inställning på White Hart Lane för att sedan inte riktigt bry sig om hur det går på bortaplan. Skulle en hemmamatch mot Wigan vara mer motiverande än första bortamötet någonsin på Emirates mot Arsenal? Tror knappast det.
När ingenting fungerar
Alla som hållit på med lagidrott (och jag själv har varit verksam på betydligt högre nivå än vad jag gjorde vid tiden för anekdoten jag inledde krönikan med) vet hur det känns när det går i baklås. Många har t ex spelat i lag som hamnat i perioder då de ständigt släppt in mål i början av matcher. Man pratar om det och taggar upp så man håller på att explodera, men lik förbannat börjar varje match med att man spelar tamt, ställer till det och hamnar i underläge.
Eller så kanske man känner igen sig som anfallare med måltorka. Hur man periodvis bara ser målvakten när man får läge och givetvis träffar man denne också. Säsongen efter kan allt ha ändrats och hur man än skjuter lyckas man hela tiden göra mål. Felträffar blir perfekt luriga skott eller studsar som en flipperkula mellan spelare framför mål innan den far innan bakom en förvirrad och knäckt målvakt. Märkligt det där.
Bortaspöket
Tänker man så blir det smått frustrerande att mina fellow spursfans skriker efter att spelare ska bänkas för att de tycker att de visar dålig vilja. Speciellt om de glöder varje hemmamatch och i mina ögon gång på gång bevisar att det inte är viljan som fattas, det är något annat som är fel. Jag tror alltså att vi brottas med mentala låsningar. Kalla det Bortaspöket om ni vill.
Mot mentala låsningar hjälper inga hårtorkar i världen. Det ska till något annat. Ibland löser de sig faktiskt av sig själva och ska jag vara positiv tror jag att de kan göra det under denna månaden. Med den nyss vunna matchen mot Middlesbrough är bara två av våra åtta matcher på bortaplan. Att döma av hur det sett ut den senaste tiden ska vi alltså kunna samla på oss både en hel del poäng och självförtroende.
Lösningen?
Jag tror nämligen att självförtroende i massor är vad vi behöver. Ju mer varje spelare litar på sig själv och sina medspelare, ju större är chansen att vi ska kunna spela på samma sätt när vi lämnar White Hart Lane som när vi spelar där.
Framgång föder framgång. Framgång har vi massor av på hemmaplan. Nu har vi massor av hemmaplan och enligt min tes ger det alltså framgång på bortaplan.
Vi kan väl åtminstone hoppas på att min tes stämmer?
