2017-05-07 13:00

Burton Albion - Reading
2 - 4

Delad pott på Fratton Park

Mina farhågor om att Spurs skulle få det svårt mot Portsmouth på den engelska sydkusten besannades inte helt. Tvärtom var det Tottenham som var det bättre laget, och med lite mer tur och bättre skärpa i avslutningarna hade Spurs kunnat återvända hem till London med samtliga tre poäng.

I årets första match hade Martin Jol valt att göra två ändringar jämfört med förlusten mot Liverpool. Att den numera friske Dimitar Berbatov tog tillbaka sin anfallsplats från formsvage Mido var nog ingen högoddsare, men att Teemu Tainio fick starta istället för Didier Zokora var lite mer förvånande. Kanske är det så att Jol tycker att ivorianen inte presterat som han hoppats och därför satsade på en ny mittfältsduo med Tainio och Tom Huddlestone.

Våldsam inledning

Matchen inleddes på ett synnerligen otrevligt och våldsamt sätt när Pompeys vänsterback, mannen med stockar som lår, Noe Pamarots fot råkar träffa Hossam Ghaly i ansiktet. Smällen tog så pass illa att egyptiern började blöda ymnigt och tappade fyra tänder. Efter matchen kallade Jol Pamarots tackling ”hänsynslös”, men även om det slutade illa för Ghaly så vill jag påstå att det var hans eget fel. Det var knappast nödvändigt att gå ned så pass långt med huvudet som Ghaly gjorde vid situationen. Ghaly lät sig dock inte stoppas av några bortsparkade tänder utan kom in strax igen, denna gång i en alldeles för stor reservtröja. ”Syndaren” Pamarot blev förresten själv skadad dryga kvarten in på matchen och tvingades utgå.

Spurs spelade bäst men Pompey tog ledningen

Tottenham inledde matchen bäst och hade både mest boll och flest målchanser. Berbatov, Ghaly och Jermain Defoe hade alla i tur och ordning varsin bra chans att ge bortalaget ledningen, men ingen lyckades sätta den bakom David James i Pompeymålet. Istället för att ha ledningen med 1-, eller 2-0 fann sig Spurs därför efter den 29 minuten i underläge med 1-0. Målet kom till efter att Ghaly misslyckats med en onödig nedtagning i ett läge där en volleyrensning hade varit det bästa. Bollen, som bryts av Pedro Mendes, kommer till slut fram till Benjamin Mwaruwari som laddar bössan och avlossar ett till synes inte allt för farligt skott. Dessvärre touchar skottet Calum Davenport och ändrar riktning en aning. Spurs keeper har ingen chans att nå bollen och 1-0 är ett faktum. Bortsett från en halvfarlig rensning från Matthew Taylor som kunde ha slutat med en kvittering hände det inte allt för mycket under den resterande kvarten av halvleken.

Händelserik inledning på andra

Om det inte hände mycket i slutet på första halvlek hände det desto mer i början på andra. Till att börja med byttes Ghaly till slut ut efter att läkarstaben insett att det inte är hälsosamt att spela fotboll med fyra tänder nyutslagna. In istället kom den flyttaktuelle Danny Murphy. Minuterna senare var Spurs ruggigt nära att kvittera. I efterdyningarna till en frispark kom bollen in till Berbatov som snyggt tog ned bollen med sin högerfot. När han sedan i momentet efter skulle panga in kvitteringen hade tyvärr Davenport redan hunnit skjuta iväg ett halvbra avslut som James gjorde en strålande räddning på. Jag skriver tyvärr för det är i sådana här lägen som man vill att skyttekungen, inte mittbacken ska ta avslutet.

Viktig kvittering för Spurs

Pompey hann sedan knappt slå upp bollen på offensiv planhalva innan Spurs återigen hade ett farligt anfall. Denna gång blev dock resultat mer lyckosamt än det tidigare avslutet. En långboll plockas upp av Berbatov långt ute på vänsterkanten. Han stannar upp aningen för att vänta in understöd, och slår sedan en bra passning in till Murphy som löpt in i straffområdet. Den tidigare engelska landslagsmannen grundlurar sedan Glen Johnson med en inläggsfint och får helt fritt läge att måtta ett inlägg. Samtidigt har Steed Malbranque smugit sig helt sopren vid andra stolpen och han serveras ett prima inlägg av Murphy. Malbranque har öppet mål och inte ens matchens lirare, målvakten James har någon chans att rädda. 1-1 sitter skönt och helt rättvist.

Båda lagen gick för seger

Efter kvitteringen återstod det hela 40 minuter av matchen, så att bara spela av den var inget av lagen intresserat av. Pompey tog mer över sett till bollinnehav och avslut, men räknat i farliga målchanser var Spurs alltjämnt det bästa laget. Utan den utmärkte David James i målet tror jag att minst en av dessa målchanser hade resulterat i ett ledningsmål för bortalaget. Men nu stod ju James i målet och därför kunde ingen i kvartetten Tainio, Defoe, Huddlestone och Berbatov, trots bra chanser, titulera sig målgörare denna eftermiddag. Tainios avslut var för övrigt som vanligt ett skott som gick långt upp på läktaren.

Jol nöjd med en pinne i slutet

Med dryga tio minuter kvar kände Martin Jol att poängen Spurs nu hade var värd att försvara och lät därför den duktige Malbranque ge plats för mittbacken Anthony Gardner. Med en fembackslinje lyckades Tottenham denna gång freda sitt mål och knipa en poäng. Jol tycker om att stoppa in en extra försvarare när man har en bräcklig ledning eller en viktig poäng. Om det kan man tycka vad man vill (vilket brukar vara illa när laget släpper in ett mål i slutet och okej när Spurs inte släpper in något mål) och på nyårsdagen funkade det uppenbarligen.

Tankar efter matchen

Eftersom jag var rätt pessimistisk inför matchen är jag helt klart nöjd med att det blev en pinne för Spurs. Något jag dock inte är nöjd med är hur Pompeys ledningsmål kom till. Främst är det två saker som jag irriterar mig på. Den första är att jag tycker att Spurs alldeles för ofta försöker spela sig ur trängda situationer där det enklaste och effektivaste är att bara rensa bort bollen. Ghaly kunde till exempel istället för att försöka ta ned bollen skarvat den vidare till säkerhet. Det andra som får mig att reagera är att försvaret i Ledley Kings frånvaro, och de två långsamma mittbackarna Michael Dawson och Calum Davenports närvaro titt som tätt känns som en hönsgård. Utan Kings snabbhet finns det heller ingen som kan ta en löpduell med en kvick anfallare.